J’Accuse (2019)

alt. titel: En officer och en spion, An Officer and a Spy

En tid av svallande nationalism, kryddad med främlingsfientlighet och ett icke föraktligt mått antisemitism. Känns det igen? Nå, Roman Polanskis senaste film utspelas vid förrförra sekelskiftet och är alltså inget nutidsdrama. Men dess antydda paralleller mellan samhällsströmningarna under 1890- och 2010-talen är näppeligen oavsiktliga. Filmens titel, J’Accuse, spelar på det faktum att om publiken anno 2020 känner till något om den olycklige Alfred Dreyfus och hans öde är det sannolikt rubriken på författaren Émile Zolas tidningsartikel där han anklagade en hel hoper franska officerare.

J’Accuse är alltså inget mindre än en historisk true crime- och rättegångshistoria. Vi får följa hur den rakryggade och hederlige överstelöjtnanten Marie-Georges Picquart (som filmen av förklarliga skäl dock aldrig kallar ”Marie-Georges”, bara ”Georges”) börjar ifrågasätta fallet med den förräderidömde (samt judiske) Alfred Dreyfus. Det är ett grävande som inte är särskilt hälsosamt för karriären. Dels på grund av att rättegångsproceduren i alla avseenden var fullkomligt undermålig, vilket man förstås inte vill kännas vid. Dels eftersom att när nu karln ändå dömts till deportering går det knappast att återkalla domen utan stor nesa för armén och fosterlandet. För att inte tala om det faktum att domen sände ett viktigt budskap till Frankrikes fiender och dessutom tillfredsställde dåtidens kraftiga antisemitiska strömningar.

The Deer Hunter (1978)

Min utvalda film att prata om under Snacka om films 230:e avsnitt som släpptes i torsdags. Apropås begreppet ”Oscar bait”.

***

alt. titel: Deer Hunter

I mitten av 70-talet var den allmänna åsikten i Hollywood att ingen ville se filmer om Vietnamkriget. Vilket kanske inte var så konstigt med tanke på att kriget inte officiellt var över förrän 1975. Nu motbevisade förvisso Michael Ciminos The Deer Hunter den slutsatsen men det som uppenbarligen drog publik var knappast någon upplyftande beskrivning av vare sig kriget eller det USA som förde det. Och även om filmen inte var först med att rikta ett kritiskt öga mot det nationella traumat var den en av de tidigaste att få en bred spridning. Det beredde därmed vägen för filmer som Apocalypse Now, Platoon och Full Metal Jacket.

Papillon (2017)

Anslaget i denna nya Papillon, alltså en remake av den klassiska filmen från 1973, lämnar lite utrymme för tvivel. ”Based on a true story” och så får vi blicka rakt in i Charlie Hunnams uppriktiga bruna ögon. Detta kommer att bli his-tory! Som jag kommenterade redan i min text om originalet finns det emellertid en hel del frågetecken kring sanningshalten i historien om Henri Charrière, kassaskåpstjuven som gick under smeknamnet ”Papillon” på grund av sin fjärilstatuering på bröstet.

Papillon (1973)

Kolonier kan man ha till mycket. Råvaror, vetenskapligt intressanta djur och växter, lämplig mellanlandning på väg till en större och rikare koloni, strategisk befästning mot en annan, fientlig kolonialmakt. Eller också kan man använda dem som förvaring av misshagliga individer. Avskedsorden till brottslingarna som ska skeppas iväg till Franska Guyana (i nordöstra Sydamerika, stort ungefär som Österrike) är att Frankrike härmed tvår sina händer. Det bästa fångarna kan göra är att glömma sitt gamla hemland, för när de avtjänat sitt straff kommer de flesta av dem ändå att behöva stanna kvar.

When the Emperor was Divine (2002)

Jag blev väldigt förtjust i Julie Otsukas poetiska prosabok om japanska emigranter i USA, The Buddha in the Attic. Den boken slutade med att alla bokens ”personer” försvann till interneringslägren som sattes upp efter anfallet på Pearl Harbor. När jag förstod att Otsuka inte bara skrivit en bok som föregick The Buddha… utan att den också på ett sätt tog vid där den senare boken slutade var saken (kobe)biff. The Buddha… är alltså en slags prequel till denna When the Emperor was Divine för att prata film-lingo.

Guī lái (2014)

I senaste avsnittet av podden Snacka om film fick jag vara gäst och pratade då bland annat om Gong Li, Zhang Yimou och den här fina filmen.

***

alt. titel: Hemkomsten, Coming Home

Den kinesiske regissören Zhang Yimou tycks ha svajat lite fram och tillbaka i sin politiska ståndpunkt. Hans film Att Leva från 1994 om kulturrevolutionen blev förbjuden att visas i Kina på grund av sin osminkade skildring av denna något mindre smickrande period i Kinas historia. Vikarien från 1999 verkar vara omstridd (för eller emot regimen?) medan Hero från 2002 generellt kritiserats som en oförblommerad auktoritetshyllning.

Les Miserables (1998)

Den unga Cosette förstår inte alls varför hennes älskade fosterfar Jean blir så in i märgen rädd för besöket från polisinspektören Javert. Kanske borde hon själv ha blivit lite mer rädd eftersom Javert är på plats för att skvallra på henne själv och den kärlekshistoria hon har inlett med den sköne men radikale Marius Pontmercy?

Les Miserables (1862)

alt. titel: Samhällets olycksbarn

Är en människa kapabel till förändring? Blir samhällets och medmänniskors behandling av någon till en självuppfyllande profetia?

X2: Äckel i korthet (2009 och 1975)

The Human Centipede (First Sequence) (2009)

Det är svårt att tänka sig två karaktärer mer lämpade för deltagande i en skräckfilm än Lindsey och Jenny. Två amerikanska tjejer på den stora Europaresan (hur kommer det sig att det så ofta är amerikaner som råkar illa ut i Europa, jämfört med det omvända?). De är på väg till en häftig nattklubb mitt ute i ingenstans. Eller det är i alla fall var de befinner sig när hyrbilen får punka. Bägge beter sig som någon bett dem bygga ett rymdskepp av tablettaskar och glasspinnar vid tanken på att byta det punkterade däcket. Och täckning för mobilen för att ringa hyrbilsfirman finns naturligtvis inte.

The Great Escape (1963)

När det ena kända namnet efter det andra paraderar över duken inser jag att det finns en klar poäng med förtexter. De feta, röda bokstäverna som basunerar ut Steve McQueen, Donald Pleasence, Richard Attenborough och deras kompisar gör att jag redan i detta tidiga skede av filmen känner ett litet kviller av förväntan.

Men det måste förstås erkännas att den känslan inte är helt kontext-lös. The Great Escape är en av de där klassikerna som man inte bara hört talas om, utan också sett återskapad i både leranimationer och TV-serier (bland annat Simpsons-avsnittet ”A Streetcar Named Marge”). Och var det bara jag som funderade på om Stephen King och Frank Darabont kunde ha fått den tydliga bilden av alkohol som frambringare av åtminstone en illusionen av frihet i The Shawshank Redemption från scenerna med det potatisunderstödda fjärde juli-firandet?