X2: Zodiac (2002 & 2007)

David Finchers karriär började kanske lite halvskakigt med Alien 3 men ärligt talat — hur lätt var det att följa upp förväntningarna som skapats av radarparet Alien och Aliens? Men redan från och med sin andra film, Seven, visade regissören att han minst sagt var en kraft att räkna med bland Hollywoods historieberättare. Sedan rullande det på med The Game och Fight Club, kanske en liten dipp i och med det mer minimalistiska kammarspelet (typ i alla fall) Panic Room.

Sedan kommer då filmen som jag förstått att många räknar som Finchers absolut bästa — Zodiac. En seriemördarthriller men långt ifrån Sevens känslomässiga knytnäve i solaplexus. Nu skulle här skiljas mellan fakta och fiktion (inte sällan ren mytbildning) och eftersom den beryktade mördaren aldrig infångades kunde publiken heller inte räkna med något tillfredsställande avslut. Hey, vem har sagt att verkliga livet innebär ordentligt inslagna paket och rosetter på alla snören?

Ska jag vara helt ärlig var det en sak som gjorde Zodiac lite svår att ta till mig när det begav sig i slutet på 00-talet — jag är en sucker för historier med en hyfsat tydlig början, mitten och slut. När jag nu ser om den (för vilken gång i ordningen vet jag inte) är jag så klart mer beredd på just den detaljen. Det är inte längre något som ens stör mig särskilt mycket. Däremot har jag fortfarande svårt att ta Finchers Zodiac till mitt hjärta.

Jag kan utan problem se det extremt höga produktionsvärdet. Filmen är välgjord och skådisprestationerna är fläckfria. Jag kan i någon mening förstå att detta kommit att bli en film som inte minst verkar hitta hem hos män, eftersom stora delar av den handlar om uteslutande manliga relationer. Jake Gyllenhaals Robert Greysmith får ösa sina icke föraktliga mått av besatthet i fallet över både Robert Downey Jr.’s journalist Paul Avery och Mark Ruffalos polis Dave Toschi. Vilken i sin tur har en rejäl stöttepelare i partnern Bill Armstrong, spelad av Anthony Edwards.

Själv har jag dock hittills aldrig lyckats komma ifrån upplevelsen av att Zodiac är en kall och distanserad film. Hantverksmässigt mer än stabil som sagt, men historien blir aldrig vare sig engagerande eller läskig. Jag bryr mig inte om filmens relationer och upprörs inte heller av de förhållandevis explicita mordscenerna.

Det jag mest undrar över är om det möjligen skulle kunna vara så att Robert Greysmith besitter någon form av neurologisk funktionsvariation. Det är i alla fall så jag upplever Gyllenhaals porträttering av honom. Och när jag väl tar mig för att börja läsa Zodiac Unmasked som stått i bokhyllan ett bra tag, finns det inget i den som får mig att överge den teorin. Snarare tvärtom.

Boken framstår nämligen som författad av en person som blir så upptagen av den allra minsta detalj, att han får svårt att presentera en sammanhängande överblick för någon inte har samma förmåga eller intresse i fallet. Det vill säga en läsare som jag. Boken är upplagd rent kronologiskt eller åtminstone antar jag det. Texten är uppdelad i ganska korta stycken som vart och ett rubriceras med ett datum och ett årtal, typ “Tuesday, August 3, 1971”.

Kruxet är bara att det som sedan står under den rubriken inte nödvändigtvis behöver ha utspelats just den dagen. Greysmith kastar sig rakt in i sin historia i juli 1971 medan de första morden genomfördes redan 1968. Det innebär att författaren pö om pö måste protionera ut ganska rejäla mängder bakgrundsinformation, alternativt berättar vad som hänt eller framkommit flera år senare, samtidigt som han försöker upprätthålla chimären av ett strikt kronologiskt perspektiv. I mina ögon bemödar han sig heller inte överhövan att med någon slags struktur presentera det extremt månghövdade persongalleriet av poliser, vittnen, journalister och Gud vet hur många fler. Han blandar dessutom tempus eftersom han (inte alltid supertydligt) hänvisar till både sådant som hände då, exempelvis 1971, och sådant som framkommit i senare intervjuer (ofta utförda av honom själv).

Om jag förstått saken rätt är Zodiac Unmasked en slags vidareutveckling av Greysmiths bok Zodiac, publicerad första gången 1986. Mitt eget pocket-exemplar är dessutom en ytterligare vidareutveckling och så kallad “move tie-in” med åtminstone ett nytt avsnitt om Greysmiths involvering i filminspelningen. I detta avsnitt hittar jag dock ett exempel på Greysmiths allt genomgående (och för min del, förvirrande) stil som är ganska talande.

Stycket börjar med att beskriva relationen mellan bland andra Fincher och rollbesättaren Laray Mayfield, vilket har många fruktbara år på nacken. Sedan följer följande meningar: “‘…and nineteen yeras later, here we are. My relationship with David is is very close because he forgives me for all my shortcomings.’ She is also beautiful enough to be a star herself. They cast Brian Cox, the original Dr. Hannibal Lecter, as attorney Mel Belli.” Utan styckebrytning följs denna lösryckta information om Cox upp med manusförfattaren Jamie Vanderbildt som sägs vara nöjd med valet men sedan övergår till att berätta att manusets största utmaning har varit “to get the feeling of ebb and flow of information”.

Jag förstår att historien om Zodiac inte är den allra lättaste att berätta eftersom det fortfarande finns många frågetecken. Samtidigt som Greysmith, genom idogt arbete, sannolikt rätat ut minst lika många under årens lopp. Den insatsen kan jag inte ifrågasätta. Men ska jag vara helt ärlig fick jag en betydligt bättre bild av just den historien genom att gå till Wikipedia. Zodiac Unmasked ger å andra sidan i alla fall en bild av tankeverksamheten hos sin upphovsman, Robert Greysmith. I det perspektivet är det i och för sig bara att ställa sig upp och göra vågen för Jamie Vanderbildt som faktiskt lyckats kränga ut ett fullt begripligt manus ur ett råddigt källmaterial.

Det som känns lite trist är att jag hade hoppats att Greysmiths bok skulle kunna ge mig något av det som Finchers film inte lyckades förmedla — spänning eller i alla fall engagemang. Nu kvarstår intrycket av en habil men distanserad film, vlken har sitt ursprung i en högst förvirrande samling detaljer.

Zodiac Unmasked (2002)

Zodiac (2007)

2 reaktioner till “X2: Zodiac (2002 & 2007)”

  1. Finchers sista bra film var just dagens rulle tycker jag – efter denna har han i mina ögon lyckats skapa totalt ointressanta – läs tråkiga – filmer. Håller med om att Zodiac var distanserad i vart fall så minns jag den som så – har bara sett den när den kom upp på bio. Vill minnas att den kändes lite fladdrig i sitt berättande oxå. Trots detta gillade jag filmen kanske en omtitt någon dag? Jag har den i hyllan

  2. Ser att The Social Network kom efter denna, den tyckte jag var rätt ok. Men jag kan hålla med om att det mesta varit relatvi ointressant om än välgjorda

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: