You are currently browsing the tag archive for the ‘Självkänsla’ tag.

Det torde vara närmast omöjligt att inte på något sätt komma i kontakt med Jan Guillou om man spenderar mer än ett par månader i svenska riket. I det perspektivet känns det nästan märkligt att karln väntade så länge som till 2009 innan han skrev sina memoarer.

Samtidigt inte så märkligt alls. För med historien bekvämt i backspegeln blir det förstås lite enklare och konstatera vilka som blev vinnare och vilka som blev förlorare. Och om man nu någonsin hade tvivlat på det är en av bokens viktigaste poänger att Guillou, han är minsann ingen förlorare.

Inte om han kan göra något som helst åt saken i alla fall. Som att skriva en karriäristisk självbiografi till exempel. Många är de kontroverser som han får lov att beskriva och det gör han både lättfattligt och tydligt. Relativt objektivt känns det också såvitt jag kan bedöma, åtminstone när det gäller vad som de facto har hänt.

Som vanligt med den här typen av böcker, vilka i relativ detalj beskriver inte bara en persons yrkesgärning utan också en kultur eller yrkesområde, blir Ordets makt… dessutom en intressant beskrivning av journalistscenen under Guillous verksamma år. Sedd genom den store mannens ögon förstås. De situationer han beskriver ger ganska ofta exempel på just betydelsen av ordets makt.

Med tanke på titeln bör man vara förvarnad om att Guillou inte ägnar många ord åt personliga familjerelationer eller andra rent personliga frågor – här är det som sagt orden och hans relation till dem som står i centrum. Det man däremot saknar är en någon djupdykning i vad som under alla dessa år drivit den gode Guillou till att ge sig in i varje fajt med en sådan frenesi som han tycks ha gjort. Är det bara ideologi, rättspatos och ibland rent personlig överlevnad som hållit i taktpinnen eller är det något annat?

Nej, vill man veta något mer om personen Guillou får man nog vända sig till andra källor eller försöka läsa mellan alla orden i Ordets makt… Vad är det Guillou inte säger på alla sina rader?

FilmspanarnaVid en första anblick kanske det inte verkar finnas särskilt många beröringspunkter mellan en romantisk konstnärspoet från 1700-talet och hjärtinfarktsdrabbad snickare i Newcastle anno 2016. Bortsett då från att de bägge delar efternamnet Blake. Men häng med en bit till och se om det inte är så att det finns mer under ytan än man kan ana.

i-daniel-blake Läs hela inlägget här »

A Bugs Lifealt. titel: Ett småkryps liv

Från japanska bönder som hyr in samurajer för att skydda sig från banditer är steget kanske inte så långt till mexikanska bönder som hyr in revolvermän för samma syfte. Däremot får man sätta på sig i alla fall de små sjumilastövlarna för att från revolvermännen ta sig fram till en myrkoloni som hyr in cirkusbaggar för att skydda sig från gräshoppor. Men det är ändå var Kurosawas historia så småningom hamnade i en frisk blandning med Aesopos fabel om myran och gräshoppan, stråk från The Magnificent Seven och en nypa 80-talskomedi i form av Three Amigos!

A Bug’s Life är Pixar Animation Studios andra film efter Toy Story och det skiljer tre år dem emellan. Valet må ha fallit på en insektshistoria eftersom insekter är nästan lika ”enkla” att animera (enklare än fåglar i alla fall) som leksaker men det märks också att tekniken tagit på sig de stora sjumilastövlarna mellan ’95 och ’98. Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaJag och filmspanarkollegan Filmitch upptäckte i samband med ett kommentarsutbyte rörande mexikanske regissören Alejandro González Iñárritus 21 Grams att vi bägge hade Birdman osedd. Och det blir ju alltid lite lättare med draghjälp när det gäller vissa filmer. Själv kände jag mig inte alls säker på filmen som tydligen skulle vara för Michael Keaton vad Pulp Fiction var för John Travolta.

Läs hela inlägget här »

Inte mindre än 10 nomineringar sopade Rebecca hem 1941. Vann gjorde den bara i två kategorier, men är väl en förlorad Bästa klippning mot en vunnen Bästa film? George Barnes fick en välförtjänt gubbe för Bästa foto, medan vår käre Hitchcock förlorade regipriset till John Ford och Grapes of Wrath. Juryn tyckte också bättre om Ginger Rogers i Kitty Foyle än Joan Fontaine och Larry Olivier sumpade sin statyett mot Jimmy Stewart i The Philadelphia Story.

***

Rebecca”Last night I dreamt I went to Manderley again.” En förstarad som tagit sin plats bredvid kändisar som “Han kom som ett yrväder…” och ”Call me Ishmael”.

Manderley är det anrika godset som tillhör familjen de Winter och det ska visa sig att den nuvarande godsherren, Maximilian de Winter, är beredd att gå långt för att bevara dess anseende. Hans hängivenhet blir kanske lite av en otrevlig överraskning för hans unga brud. Hon träffade ju honom i Monte Carlo och efter det hastiga och lustiga bröllopet spenderade de en sorglös smekmånad runtom i Europa.

Läs hela inlägget här »

SommarbarnNu för tiden är det kanske inte så många som minns det, med bloggar i diverse glassiga magasin, författande och antialkoholpropaganda, men en gång i tiden hade Katerina Janouch ett riktigt bra sexrådgivningsprogram på den saligen avsomnade ZTV.

Trots att det är snart 20 år sedan är det ändå ”Blommor och bin” som gjort att jag fortsatt att hålla ögonen på Katerina, läst ett inlägg eller en bok lite här och var. Och även om det kan tyckas lite övermaga att en person som fortfarande inte ens passerat 50-årsstrecket skriver en självbiografi, står det snart klart att Katerinas barndom gett gott om stoff att bearbeta. Och då hänger vi ändå inte med henne längre än sommaren innan hon ska börja i högstadiet.

Läs hela inlägget här »

När Disney vilade på hanen en smula och därmed blåste mig på en Tron-påsk skickade übersnälla Fiffi en intressant bok istället, skriven av regissören och manusförfattaren Johan Kling.

***

Ni som var med vet hur snacket gick kring de mediakåta 80-talisterna. ”Men alla kan ju inte stå framför kameran, vem ska blir sophämtare och är det verkligen rimligt att uppmuntra de här omöjliga drömmarna med evinnerliga mediegymnasier?!”

Magnus är en 30-something-kille 1998 och därmed ingen 80-talist, men har ändock hamnat i den stora mediaskuggans limbo. Han frilansar inom TV (men mest bakom kameran tycks det), var hyfsat framgångsrik för ett par, tre år sedan, men det vill sig liksom aldrig. Nu har hans karriär stagnerat så till den milda grad att han blir själaglad för fem papp i näven och han tvingas kräla för jobb hos gamla kompisar som inte tycks vara särdeles sugna på att ha med honom i olika projekt, inte ens för gammal vänskaps skull.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Mot väggen, Head-On

Det finns många sätt att gifta sig på. Man kan köra den traditionella varianten med förlovning i ett år och lysning i kyrkan eller varför inte spontangifte i Vegas eller Atlantic City? Köpcentret Marieberg utanför Örebro eller efter ha försökt att putta sig till en bil av Lotta Engberg i Kär och galen.

Eller också träffas man på psyket efter varsitt självmordsförsök. Cahit har kört sin bil rakt in i en vägg och frånvaron av bromsspår säger enligt psykiatrikern självmord. Sibel har skurit sig i handlederna i förtvivlan över att aldrig komma ifrån sin dominerande far och bror. Hon vill leva livet och försöker övertala Cahit att gifta sig med henne. Föräldrarna skulle säkert acceptera en annan turk.

Läs hela inlägget här »

Ken Carter blir erbjuden att coacha ett high school-basketlag, Richmond Oilers, i den kaliforniska staden Richmond. Han gick själv på skolan när det begav sig och var då den stora basketstjärnan men äger nu en sportaffär, kör Merca, har ett snyggt hus och en plikttrogen son. Tanken är att han ska få ordning på laget som är odisciplinerat, innehåller en massa individualister som drar åt olika håll och knappt har vunnit en match under de sista säsongerna. Och allt detta för i princip ingen ersättning alls. Ken Carter tackar för erbjudandet, bedömer jobbet som meningslöst, omöjligt och otacksamt, vänder på klacken och går tillbaka till sin sportbutik utan det minsta samvetskval.

Läs hela inlägget här »

Chris Pratt är den där killen i high school som alla tjejer vill vara med och alla killar vill vara. Hockeystjärna, snygg och rik. Inget kan gå fel, eller hur? Att köra lite för fort på en mörk landsväg med lyktorna släckta var dock kanske inte det smartaste valet och Chris kraschar också följdaktligen bilen rejält mot en skördetröska som oväntat dyker upp mitt i vägen. Behöver vi säga att han inte var ensam i bilen?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Sergei Lukyanenko & Vladimir Vasilyev, The Day Watch
Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg, Engelsfors-trilogin
Gillian Flynn, Sharp Objects

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg