ers-majesta%cc%88ts-olycklige-kurtTack vare lässugna och uppmärksamma kollegor var jag medveten om att Mördaren i folkhemmet inte var radarparet Lena Ebervall och Per E. Samuelsons första försök att skriva jurdiska BOATS. Men trots att jag gillade uppföljaren har det alltså dröjt ytterligare ett par år innan jag tog mig an debuten.

När det gällde Mördaren… hade jag aldrig hört talas om Olle Möller och de procedurer som han fick genomgå i rättsväsendets tveksamma jakt på en gärningsman. I Ers Majestäts olycklige Kurt figurerar den mer omtalade Haijby-affären men jag ska väl inte påstå att jag på något sätt var insatt i händelserna. Själva namnet var vagt välbekant, men så mycket mer var det inte.

På samma sätt som i Mördaren… lyckas emellertid författarna rulla upp en helt osannolik sann historia. I alla fall sann i de fall där det finns bevarad dokumentation och även här är förstås för min del den stora behållningen just dessa delar. När det helt otvetydigt kan klarläggas vad som hände och vilka ohederliga överenskommelser som gjordes mellan maktens dignitärer för att rädda sitt eget eller andra dignitärers skinn.

Antingen dras Ebervall och Samuelsson till samma typ av offer för svensk rättsröta eller också handlar det om deras egen framställning av sina huvudpersoner för i mina ögon finns det en hel del likheter mellan de likaledes olyckliga Olle Möller och Kurt Haijby. Bägge var de män som på något sätt inte riktigt verkar ha fattat hur världen är funtad. Briljanta i vissa avseenden som borde ha gjort dem ohyggligt framgångsrika om det inte vore för att de i vissa andra avseenden betedde sig närmast som barn.

Kurt Haijby var således en man som gillade att leva på stor fot, långt över de magra tillgångar han själv kunde skrapa ihop. Så på ett sätt såg han det förstås som lyckosamt att den gamle kungen Gustaf V fattade tycke för honom. Under en period var han en av kungens knapphändigt hemliga älskare (det var ändå en hel del folk som tvunget måste vara införstådda med arrangemangen) och lyckades tack vare den relationen klämma ur kungahuset egentligen rätt ofattbara mängder pengar. Problemet var väl bara att det också var en relation som med största sannolikhet köpte honom en sejour i nazistiska fängelser och helt klart en nedbrytande rättsprocess där han åtalades för utpressning av kungahuset.

På samma sätt som i Mördaren… tycker jag som sagt att bokens styrka är när den klarlägger hur smutsigt det juridiska spelet kan vara när rättsväsendet sätter den sidan till. Utredningen som låg till grund för åtalet blev exempelvis hemligstämplad vilket alltså innebar att Haijby och hans advokater inte fick några som helst möjligheter att bemöta det. Att mannen var dömd på förhand är helt uppenbart.

Men i likhet med Mördaren… innehåller Ers Majestäts… också många delar som helt uppenbart är fiktiva. Det kan nog till och med vara så att de tajtat upp framställningen en smula i uppföljaren för Ers Majestäts… berättelse är ibland väldigt…livlig (låter bättre än “rent ljug”, va?). Författarna har gjort idoga försök att återskapa en tidsanda med hjälp av snabba och för det stora flertalet välbekanta skisser på ett sätt som gör mig lite misstänksam. Den typen av snabbhet brukar inte sällan kunna nyanseras högst betänkligt när den synas lite närmare i sömmarna. Huruvida man som läsare fångas av försöken att fonetiskt återge gamle V-Gurras distinkta uttal eller finner det irriterande och halv-pajjigt är nog väldigt individuellt.

Men återigen en bok som jag nog skulle säga väl försvarar sin plats inom true crime-genren, inte minst för att den fokuserar mer på att reda ut en trasslig rättsskandal än på snaskiga mord.

star_full 2star_full 2star_full 2

Annonser