Quick (2019)

Bloggen ”firar” 6 juni med en svensk film som lutar sig ovanligt långt in över genre-territoriet. Mer av amerikansk thriller än svensk krimi (även om true crime knappast är en ovanlig hemmahörighet för svenska produktioner).

***

SVT-journalisten Hannes Råstam håller på att slutföra en dokumentär om ett antal mordbränder i Falun när ett par förflugna kommentarer får honom att börja fundera på ett annat svenskt rättsfall. Ingen mindre än Sveriges störste seriemördare, Thomas Quick, som sitter på Säteranstalten på livstid. Dömd för 8 mord men misstänkt för drygt 20 till. En djävul i människohamn om tidningarna och den allmänna opinionen får säga sitt.

Men tack vare en näsa för grävande journalistik och understödd av researchern Jenny Küttim börjar fallet Quick ganska snart att stinka rejält. Råstam och Küttim blottlägger fler och fler diskrepanser och frågetecken som ingen verkade vara intresserad av att föra upp till ytan när utredningen av Quicks gärningar gjordes. Varken av polis, åklagare eller ansvariga läkare. I grävarbetet tar Råstam kontakt med en fördetta polis som benämner utredningen som en sekt. Oliktänkande och ifrågasättande var inget som uppmuntrades i ansträngningarna att få Quick fälld.

Sture Bergvall, eller Thomas Quick som han kallade sig mellan 1992 och 2002. Först den mest psykopatiske mördare som någonsin satt sin fot på svensk mark och sedan huvudpersonen i en av Sveriges största rättsskandaler. Klart att Mikael Håfström och Erlend Loes film försöker locka sin publik med den godbiten.

Men huvudpoängen i Quick, titeln till trots, är istället att hylla den journalistiska gärningen som Råstam, Küttim och SVT stod för. Lite nu och då dyker det upp någon slags redaktionschef som gubben i lådan och ser bekymrad ut, men när de scenerna är avklarade är också denna yttre press som bortblåst. Både Råstam och Küttim verkar ha obegränsat med tid och resurser att lägga på efterforskningar, intervjuer och resor till Dalarna.

För det är filmens andra ben i sin nutidsberättelse – kontakten som uppenbarligen uppstod mellan Råstam och Bergvall. Jonas Karlsson gör riktigt bra rolltolkning av en sugen journalist som ändå, inledningsvis, tycker att det är minst sagt obehagligt när en man som Sture Bergvall frågar om han har några barn, om det är pojkar eller flickor och vad de heter. Men sedan utvecklas förhållandet till något annat än journalist och uppgiftslämnare och i detta har Karlsson och David Dencik i rollen som Bergvall en fin kontakt sins emellan. Att Dencik är en fenomenal Bergvall behöver väl knappast sägas?

Många har påpekat att Quick känns en smula spretig och det är inte så konstigt eftersom detta är en film som egentligen är tre olika filmer. Vi har som sagt nutidsberättelsen, vars nutid är senare delen av 00-talet. Vi har återberättande tillbakablickar när ”Thomas Quick” gör sina erkännanden under 90-talet. De här två delarna interfolieras med mer thriller-betonade och drömlika eller associativa inslag (jag tror att det är flera som nämnt Seven som referens i det sammanhanget).

Den här sista delen sticker förstås ut, men jag tolkade det som att det är framställningen som hade kunnat nyttjas om i en film som kommit närmare inpå Quicks erkännanden och domar. När ”alla” var helt övertygande om att han verkligen gjort det han erkänt att han hade gjort. Alltså ett berättande som knyter an till en bild av Quick som något omänskligt, ett fasansväckande monster, i samma anda som Kevin Spaceys rollfigur i Seven. Samt att försöka förmedla att detta är en bild som även Hannes Råstam köpt innan han började gräva i fallet. I det perspektivet känns inte den här biten lika apart för min del.

Om nutidsberättelsen handlar om Journalisten och Journalistiken, lägger dåtidsberättelsen allt krut på att exponera dels det fullkomligt undermåliga polisarbete som ledde till Quicks erkännanden, dels det psykologiska kvacksalveri som i hög utsträckning byggde på att uppmuntra Quick att återerövra de ”bortträngda minnena” (recovered memories) av sina föregivna mord. I filmens sammanhang framstår det inte som det minsta konstigt att en psykiskt labil och extremt ensam man upplevde både uppmärksamheten, bekräftelsen och den påföljande medicineringen som enormt uppmuntrande. Med den här beskrivningen för ögonen känns plötsligt inte heller det inledande Doktor Glas-citatet lika trött.

Quick uppvisar långtifrån några häpnadsväckande psykologiska djup men är en fullt stabil, om än något redovisande, true crime- och rättsrötefilm.