Doktor GlasVad är det som gör att doktor Tycho Gabriel Glas avskyr stackars pastor Gregorius så? Han verkar inte ens själv veta, uppenbart är bara att han, som inte har någon större kärlek till övers för övriga mänskligheten, har fattat en särskild motvilja för just denne Gregorius.

Det kan därför verka ödesbestämt att det är just till doktor Glas som pastorns betydligt yngre hustru Helga en dag kommer för att be om hjälp. Hon har ”fått en så förfärlig avsky” för sin äkta make och alldeles särskilt när det gäller de äktenskapliga plikterna. Helt oskyldig är nu fru Gregorius inte själv – avskyn kommer sig av att hon fått känna på en betydligt yngre och mer viril kropp i form av den sköne Klas Recke.

Kan inte doktorn göra något för att försöka förhindra vad Helga känner är snudd på våldtäkt inom äktenskapet? Visst kan doktorn det. Glas känner sig ohjälpligt fascinerad av Helga men på ett för honom ganska karakteristiskt sätt, hon blir en ”kvinnoblomma” att sätta på piedestal och platonskt dyrka på avstånd.

Hjalmar Söderberg låter i Doktor Glas läsarna bara få stifta bekantskap med hanrejen Gregorius genom sin läkare och Helgas inte särskilt blida ögon och porträttet blir därför allt annat än smickrande. Ett ”grådaskigt ansikte” med en ”gemen blick”. Bengt Ohlsson tyckte tydligen att det var dags att ändra på det och skrev därför Gregorius, vilket är Söderbergs historia ur pastorns eget perspektiv.

Föga förvånande försöker Ohlsson ge pastorn någon form av upprättelse även om han knappast har skapat någon ängel. Vi får följa Gregorius under samma heta sommardagar som tidigare Doktor Glas men med en hel del utvikningar, både i Gregorius egen historia och hans ibland minst sagt livliga fantasi.

Ohlsson är ingen dålig författare och det blir naturligtvis en extra bonus att läsa böckerna dikt an. Frågan är dock om man, helt obekant med Doktor Glas, ens förstår riktigt vad som händer i slutet av Gregorius?

GregoriusMen ingendera av bekantskaperna av den kalibern att man blir på något särskilt partyhumör. Både Glas och Gregorius är var och en på sitt håll djupt olyckliga män men på rätt olika sätt, även om de båda också uttrycker en förtärande längtan efter kärlek.

Glas tycks gå genom hela sitt liv liksom avstängd (det är inte utan att man med moderna läsglasögon gärna ser någon form av neuropsykiatrisk diagnos hos den gode doktorn) och han påpekar själv att läkaryrket egentligen var synnerligen illa funnet för en sådan som han. Han föraktar de flesta av sina patienter även om han kan tycka synd om dem och äcklet han känner inför deras fysiska kroppar ska vi inte tala om. Kärlek blir för honom aldrig något mer än en idé.

Gregorius längtar å sin sida efter ett betydligt mer fysiskt uttryck för kärleken. Han skulle så hemskt gärna vilja ha ett nära och innerligt förhållande till Helga och att avstå från sina ”rättigheter” känns inte det minsta aktuellt trots att han samtidigt känner ovilja strömma ut ur varenda por hos hustrun. Hans längtan efter ett barn handlar också mycket om att dels få någon som älskar honom utan reservation, dels får ett fysiskt bevis med sin samhörighet med Helga. Skulle de bara kunna få barn skulle nog allt bli bra dem emellan. Samtidigt skulle man kunna fråga sig om inte Helga har blivit hans barnsubstitut samtidigt som hon är hans hustru. Det är något avgjort skevt, skavigt och ojämlikt i deras förhållande

Bägge männen får faktiskt varsin chans (i vardera boken) att uppleva kärlek. Men Gregorius törs inte lita på sina känslor inför Anna Hansson utan rationaliserar bort både dem och henne för bekvämlighetens och rädslans skull. Glas å sin sida springer till andra änden av stan när han inser att Eva Mertens är intresserad av honom, för honom står valet alltid bara mellan hunger (avsaknad av kärlek) och ruttet kött (kvinnor han inte är ett dyft intresserad av). I det avseendet blir han något av en kärlekens Groucho Marx (“I don’t want to belong to any club that will accept me as a member”).

En annan parallell scen mellan de båda böckerna är när männen var och en på sitt håll blir kallad till en nattlig sjukbädd. För Gregorius blir det i slutänden bara ytterligare en situation där han lyckas förtörna och skjuta ifrån sig människor, samtidigt som det också utgör inkörsporten till en mycket ovälkommen vetskap om Helgas lilla lönnliga affär. Glas får däremot möjlighet att reflektera över hur gement livet behandlar människorna och hur mycket ”varje idiot på Eugeniahemmet” kostar i årligt underhåll.

Som synes är detta männens böcker. Helga får mer att säga hos Söderberg men den lilla ”kvinnoblomman” gestaltas ändå alltid bara genom männens blickar. På ett sätt är hon lika ouppnåelig för dem båda trots att en av den är lagligen vigd till henne. Tyvärr leder det ju till att hon blir lika ouppnåelig och obegriplig för oss som läsare.

Bägge männen är som sagt rätt miserabla varelser, skillnaden torde vara att Glas försöker göra något åt sitt jämmerliga tillstånd – han skrider till slut (efter en hel del velande och sofisterier fram och tillbaka) till handling. Jag kan förstå att hans kallblodighet kan verka frånstötande men för min del gillar jag det halsbrytande absurda i att han jämställer ruelse över en bekants självmord och det faktum att han aldrig lärde sig grekiska i skolan. Söderbergs språk är elegant och påhittigt; Doktor Glas är i dagboksform men långtifrån hyperrealistisk, här och där får den snarare karaktären av en pjäs och genom Glas drömmar smyger det sig in ett avgjort surrealistiskt drag. Dessutom görs många skarpsinniga iakttagelser av den mänskliga psykologin genom läkarens avståndstagande blick.

Ohlsson är som sagt inte någon dålig författare, det är flyhänt och han har lyckats bra med att spinna fram en egen historia runt sin stackars pastor. Men språkligt når han inte upp till Söderbergs nivå och utvikningarna kring Gregorius hågkomster av sin studietid eller hans fantiserande om hur livet skulle kunna te sig gör framställningen lite släpig. Men det största problemet är sannolikt att prästen i grund och botten är en miserabel människa. Och medan man kan känna medlidande för honom blir man efter ett tag hjärtligt less på hans ständiga ältande av sin egen otillräcklighet och oförmåga att bli älskad.

För min del innehåller Gregorius därför egentligen bara intresse som pendeng till Doktor Glas men jag tyckte ändå bättre om den när jag nu återknöt bekantskapen jämfört med första gången jag läste den. Men i Söderbergs klass är den definitivt inte.

Doktor Glas (1905)

Gregorius (2004)

Annonser