Så var det återigen dags för Filmspanarnas månadstema. Undertecknad lyckades äntligen ångvälta över alla andra (mycket bra) förslag med alternativet ”Mardrömmar”. Så då återstår ju bara den vanliga frågan: vad ska man skriva om?
Never fear, dear reader, jag ska faktiskt inte skriva ytterligare inlägg om The Nightmare Before Christmas även om det är världens bästa film, alla kategorier.
Ett annat uppenbart inlägg skulle vara att posta om dubletten om A Nightmare on Elm Street, men riktigt så lat har jag ännu inte blivit. En annan rejäl mardrömsfilm som jag faktiskt ångrar att jag sett har jag också redan skrivit om, på den tiden vi hade mer improviserade filmspanarteman.
Nej, istället gick jag på en gammal goding, som faktiskt blev en ny goding för min del. Mycket nöje och sweet dreams…
***
Jacob’s Ladder (1990)
alt. titel: Jakobs inferno
För ett par generationer svenskar har begreppet Jakobs stege tappat sin ursprungliga bibliska innebörd. Vi minns istället en sprudlande liten man (visst var Jakob Dahlin väldigt kort?!) som bjöd på rysk kultur i form av Alla Pugatjova och utropet ”Skål, tamejfan!” i sitt TV-program från mitten av det ljuva 80-talet. Sannolikt en starkt bidragande orsak till att Jacob’s Ladder inte fick en bokstavlig översättning när den gick på export till Sverige.
Riktigt så sprudlande är nämligen inte Jacob Singer. Vietnamveteranen har mot alla odds kommit levande ur djungeln och försöker nu skapa sig ett liv i den New Yorkska stadsdjungeln istället. Han har förvisso jobb, lägenhet, jycke och en snygg fru men den grunden visar sig vara byggd på lösan sand.
Jacob börjar få flashbacks till både djungeln och ett alternativt liv där han lever med en helt annan kvinna och är småbarnsfar. Han börjar se vidriga hallucinationer samt egendomliga varelser och drar till slut slutsatsen att det måste röra sig om demoner. Varelserna är skräckinjagande men inte direkt hotfulla. Det är istället de bilar som följer efter honom och vid ett tillfälle försöker köra ihjäl honom.
När han äntligen får kontakt med en av de gamla Vietnam-kompisarna visar det sig att han inte är ensam om att se de här synerna, alla överlevande från bataljonen tycks mer eller mindre leva i ett helvete. Och det verkar vara livsfarligt för dem att försöka ta reda på sanningen om varför de befinner sig i helvetet.
Likt Fylking inför varje nobelpristagare kan jag till slut säga ”Äntligen!” när det gäller Jacob’s Ladder. Det är en film som jag varit nyfiken på väldigt länge men som jag av någon anledning aldrig kommit mig för att se. Förrän nu. På ett sätt var det nog bra att det dröjde en smula, för inledningsvis var jag helt inställd på att det här skulle vara en skräckfilm. Det är först under de senaste åren och ett visst kuskande runt på olika filmbloggar som jag förstått att detta inte riktigt är med sakerna överensstämmande.
Ty Jacob’s Ladder är ingen skräckfilm i ordets traditionella haunted house-/creature feature-/slasher-bemärkelse. Däremot är det en starkt skräckinjagande film. Helt makalöst får vi följa den stackars Jacob i hans sömlösa pendlande mellan mardröm och verklighet. Jacob gestaltas av en gänglig Tim Robbins och jag tror att hans trasige veteran eventuellt bara överskuggas av hans lika trasige Dave i Mystic River. Jacobs ångest går medelst direkttrasfusion från TV:n in i kroppen.
Stämningen som efter det första dödliga Vietnamkaoset i Mekong långsamt tar oss från lätt obehaglig, via olycksbådande till vrålande panik är förstås felfri. Effektmässigt är det egentligen inga avancerade grejor vi får se och antagligen därför är de så mycket mer effektiva. Det är snabba glimtar av reptilsvansar, utstickande skallben, blod och spöklika ansikten, vilka försvinner så snabbt att vi tillsammans med Jacob blir osäkra på det vi nyss sett.
Jacob’s Ladder är också en mycket bra film i det att om man vill kan man (nästan) se den som en ovanligt suggestiv cover up-paranoia-thriller, men inte så mycket mer än så. Är man lagd åt ett annat håll finns emellertid gott om fruktbar mark för mer eller mindre fantasifulla tolkningar av Jacobs upplevelser.
För egen del (och många med mig gissar jag) är det jag mest av allt funderar på i sammanhanget huruvida Jacob är död eller levande. Vid flera tillfällen verkar han själv undra, särskilt när hans drömmar, syner och upplevelser börjar bli mer och mer bisarra. Olika personer talar om för honom på olika sätt att han är död eller att han egentligen borde vara död och är han nu det är det knappast någon himmel han befinner sig i. Redan den första New York-scenen, där han med ett ryck vaknar i en slamrig tunnelbanevagn, antyder vart Jacob befinner sig med reklamskylten som blott tycks bära ordet ”HELL”.
Och det är väl just den här osäkerheten hos Jacob som är hans förbannelse, att han hela tiden själv känner sig osäker på inte bara den verklighet han befinner sig i, utan om han överhuvudtaget borde befinna sig i verkligheten. Omkring honom finns både hinder och möjligheter till insikt.
Hans hustru, spelad av skönt raspröstade Elizabeth Peña, heter Jezebel, ett namn som vanligtvis associeras med förförerskor och falska profeter. Hon gör sitt bästa för att få Jacob att sluta upp sina efterforskningar och vill inte att han ska grotta ned sig i det som eventuellt har varit, allt med motiveringen ”I don’t like things that make you cry”. Ljuset hemma i deras gemensamma lägenhet är grått och trist, det känns konstant kallt och fuktigt, inte minst eftersom man ofta får se regnet rinna längs med rutorna.
Motvikten är Danny Aiellos kiropraktor, vilken försöker vara Jacobs fysiska och psykiska förlösare. Samtidigt som han bänder och knäcker sin patients nacke och ryggrad försöker han också förmedla budskap som går ut på acceptans av det som har varit. Till skillnad från lägenheten badar mottagningen i ett varmt, gult sken, ombonad som en livmoder.
Som synes blev jag väldigt förtjust i Jacob och hans kamp. Det enda som avhåller mig från att smacka dit den där femman stavas Michael Jacksons BFF, Macaulay Culkin, i en av sina tidigaste filmroller. På ett sätt är det förstås orättvist, men det går inte att komma ifrån att hans ansikte numera är störande välbekant. Däremot tycker jag dessutom att han faktiskt inte känns särskilt naturlig i sin roll, han låtsas bara. Och är man någorlunda filmvan börjar man ana den klassiska vändningen som den blondlockige gossen är inblandad i efter ungefär halva filmen. Men även solen ska ju ha sina fläckar och det är absolut ingen invändning som borde avhålla någon från att stiga ned med Jacob i hans mardrömshelvete.
Vad kan de andra filmspanarna då ha frammanat för helveten? Törs du titta efter?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Filmparadiset
Except Fear
Filmitch
Flmr
Fredrik on Film
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag är, som jag skriver om idag, ingen stor fan av drömmar i filmer. Men den här låter ju ändå rätt intressant och högt betyg har den fått så man borde väl ge den en chans.
Jakobs stege ja… Herregud så länge sen det känns. Och ändå nyss. Den där konstiga tidsparadoxen slår till igen.
Absolut briljant film, fylld till bredden av biblisk/filosofisk symbolik. Maurice Jarres ömsom bedövande vackra, ömsom mardrömslika score får också en thumbs up.
Vilket jättebra val av film för detta *host* utomordentliga tema 😉
Jacobs mardrömmar är så otroligt läskigt gestaltade, filmen är så otäck, Tim Robbins är så bra. Vad roligt att du tyckte så mycket om den trots att (eller på grund av) att du väntat så pass länge med att se den.
En av mina absoluta favoritfilmer! Såg den igen faktiskt inför temat och får rysningar av den fortfarande!! Suverän på alla plan!!
En otroligt bra film. Jag såg den på bio i Uppsala när den var helt ny. Hade träningsvärk i magmusklerna dagen efter. Och inte på grund av skratt, utan för att jag suttit och spänt mig så länge. Vi gick på Norrlands nation och drack rödvin efter filmen. Kändes passande på något vis.
Hur var det? Var du helt ospoilad? Hade du lyckats undgå att höra något om filmen? Du skriver att dess klassiska vändning kunde anas efter halva filmen. Jag var aningslös och blev helt överraskad kan jag säga…
Älskar Tim Robbins i denna roll. Vid sidan av hans roll i The player hans bästa.
Brukar ofta klumpa ihop denna med Angel heart från 1987. De känns lite som om de kommer från samma ställe.
Ångvälta? Kändes det som att det var första gången du fick välja tema?? Du valde väl Specialeffekter om jag inte missminner mig… Hela processen med att välja tema är något diffus för mig också!
@Jessica: Jag har inte alls samma aversion mot drömsekvenser som du, men ska du testa dina gränser gissar jag att Jacob’s Ladder skulle vara ett minst lika bra alternativ som The Cell.
@CJ: Tja, det är ju tack vare dig som jag sett den öht, så en får tacka!
@Fiffi: Jag tror att det var helt rätt att vänta så länge, när alternativet att se den ospoilad försvunnit.
@Tommy: Det kommer absolut att bli omtittar även för min del. Fast jag stänger kanske av precis innan slutet 😉
@Henke: Filmen var ospoilad vad gäller vändningen. Däremot var jag som sagt beredd på att det inte skulle vara en genuin skräckfilm och det var ju bara bra. Och jag kan hålla med om att den ger lite samma vibbar som Angel Heart. Mörkret, kanske?
Nej, nej, du missförstår mig. Jag använder uttrycket ”ångvälta” eftersom det kändes som om jag kanske pushade lite väl hårt för temat flera gånger i rad. Inte minst eftersom det just inte var första gången jag fått igenom ett av mina förslag. Capish?
Ojoj. Den här rackarn såg jag för jättelänge sen! Och precis som du kommer jag ihåg den som synnerligen obehaglig. Nästan lite svår att förstå sig på, såg man verkligen det som skedde..? Eller var det nåt annat…
Å så sköningen Tim Robbins.
Var sååååå länge sedan jag såg den kommer ihåg handlingen men inte själva filmen. Kanske dags för en tittom?
@Steffo: Det Jacob’s Ladder gör så bra tycker jag är att den lyckas behålla den här otrolighetskänslan, det ologiska, utan att man stör sig på det. Det är så lätt att sådana grepp antingen bara blir röriga eller känns pretto.
@Filmitch: Omtitt *klapp, klapp, klapp* Omtitt *klapp, klapp, klapp* 🙂
Ja, jag höll ju nästan på att välja den här. Jag såg den för länge sen och minns den som väldigt bra, suggestiv. En viss bild har etsat sig fast och det är en kvinna, på ett dansgolv tror jag, som det plötsligt kommer fram ett spetsigt ben (typ elefantbete) ur på munnen på. Uuuh.
Jag tror jag ska se om den snart.
@Jojjenito: Se svar till Filmitch 😉
@Sofia: Vi får se. 😉