Jag börjar ana ett mönster. Hittills har alla gemensamma teman (inklusive Filmitch upprop om ångerfilmer) varit sådana att man spontant tänker ”Vad kul, det här blir en lätt match!”. Sedan visar sig den där matchen innehålla både utvisningar, krossade näsor och hämndlystna supportrar.

Så även med detta senaste tema: ”En filmupplevelse utöver det vanliga”. Helst hade jag velat kunna berätta någon pikant historia om en undanskymd filmvisning i Montmarte med Jean-Luc Godard närvarande. Eller varför inte om den där drive-in-biografen i Nebraska som hade ett Iron Jim-maraton med The Abyss, Aliens och T2?

Men tyvärr har jag inga sådana häftiga upplevelser på lager. Mitt filmtittande har främst bestått av en ändlös räcka ordentliga svenska (ok, några utländska också) biografer, fåtöljer och soffor.

Så har jag då inget att komma med?! Visst har jag det, jag har en kolossal massa bra filmer under bältet. Bara för att jag inte kommer ihåg exakt var (eller när) jag har sett dem innebär förstås inte att filmerna som sådana blir sämre. Och även om valmöjligheterna är förskräckande har jag inga större problem att identifiera Filmen som det här inlägget givetvis måste komma att handla om: The Nightmare Before Christmas.

En fredagskväll i det sena november. En dockfilm som inte låtit tala så mycket om sig, men på något sätt är Tim Burton inblandad och Edward Scissorhands var ju rätt underhållande.

En ensam klarinett svänger in i en skog och en ring av träd. Alla träden har olika figurer på sig och det tar inte lång tid att identifiera den (i ärlighetens namn) rätt amerikanska ringen: bland påsk och jul återfinns Thanksgiving och St Patrick’s Day.

Men vi sveper, guidade av den hemtrevliga berättarrösten, in genom pumpadörren där vi introduceras för clownen som kan slita av sig ansiktet och jag är fast – hook, line and sinker av djuphavsmodell. Därpå följer knappt 80 (allt för korta) minutrar filmmagi av en ovanlig renhet.

De goda intentionerna hos alla invånarna i Halloween town, den klämkäcke borgmästaren, Dr. Finkelsteins medhjälpar-Igor med en egen liten hundkexkartong och Jacks förbluffade utrop när han noterar att tomten inte alls är kloförsedd. Eller varför inte lillgrabben som illvrålar samtidigt som den långa ormen inmundigar familjens julgran? Man skulle kunna invända att kärlekshistorien mellan Jack och Sally är väl stereotyp med henne som den ständigt understödjande och förstående eller att den ende tydlige skurken, Oogie, har en allt för ”svart” röst.

Men jag hör bara spökhunden Zeros (om jag någon gång ska skaffa mig en tatuering har Zero bara allvarlig konkurrens att frukta från Tenniels Cheshire-katt) glada skall när han svävar efter sin ”pinne” och Jacks förtjust överraskade nyfikenhet när han brister ut i ”What’s this?!”.

Vid det här laget har jag med minst en tittning om året sedan den där kvällen i november 1994 nästan sett sönder det lilla underverket. Trots det räcker det med ett par slingor av Danny Elfmans sannolikt bästa prestation någonsin för att jag ska kunna återuppleva den där sötman, den häftiga önskan att bara runda knuten på Filmstaden i Umeå för att ställa mig i kö till nästa föreställning också. Hade jag inte haft pressläggning hade jag nog gjort det också.

Så fastän själva situationen för The Nightmare Before Christmas varken var särskilt uppseendeväckande eller ovanlig är det näppeligen en filmupplevelse jag skulle vilja vara utan. I lördagens VK kallade jag den för ett ”oförfalskat och nästan brottsligt nöje” och det skriver jag fortfarande under på.

Så, vad har de andra filmspanarna att bjuda på ur minnesbankerna? Du kan se vilka som deltagit här eller gå till var och en. Valet är ditt.

Fiffis filmtajm
Fripps filmrevyer
Addepladdes j-vla filmblogg
Except Fear
Jojjenito
Har du inte sett den?
Flmr
Filmparadiset
Mode + film
Filmitch

Annonser