You are currently browsing the tag archive for the ‘Storstadsdjungel’ tag.

När nu The Nile Hilton Incident gick och tog något av en storslam på måndagens Guldbaggegala måste jag ju tala om för världen vad jag tyckte om den… Jag har redan tyckt till om både Sameblod och The Square.

***

Polischefen Kammal Mustafa slänger till brorsonen Noredin ett karriärsmässigt köttben i form av ett kvinnomord på finhotellet Hilton. Noredins äldre kollegor, som redan är på plats i offrets hotellrum, tycks lägga betydligt större vikt vid chefens chanstagning än att säkra brottsplatsen. Tvärtom, här pinkas det hej vilt i toaletter och beställs mat från roomservice. Det gäller ju att passa på… Mordet kan enligt deras gedigna erfarenhet snabbt hänvisas till någon form av svartsjukedrama, vilket alltid är fallet när offret är en ung och vacker kvinna.

Läs hela inlägget här »

Annonser

Midnight CowboyKusinen Joe Buck från Texas-landet kommer till New York-storstaden. Han är blond, storsmilande, naiv och oskyldig, som gjord för att plockas av sådana som småfifflaren Enrico ”Ratso” Rizzo. Men Joe kanske inte är så oskyldig ändå. I alla fall inte oskyldigare än att han vet vad han ska försörja sig på i New York – kvinnor. Rika kvinnor som gärna slantar upp för att bli eskorterade av en ung hingst som han.

Läs hela inlägget här »

People of the AbyssIntet nytt under solen. Inte ens journalister som låtsas vara homosexuella eller judar eller ska försöka leva på socialbidragsnivå under en månad.

Strax efter millenieskiftet 1900 reste den amerikanske journalisten och författaren Jack London till staden han döpt sitt författar-jag efter. Då hade han bland annat hunnit delta i guldrushens glada dagar i Klondike och blivit aktiv socialist. Influerad av sina politiska sympatier wallraffade författaren därför under sommaren 1902 i Londons East End. Resultatet blev boken The People of the Abyss.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaSå var det återigen dags för Filmspanarnas månadstema. Undertecknad lyckades äntligen ångvälta över alla andra (mycket bra) förslag med alternativet ”Mardrömmar”. Så då återstår ju bara den vanliga frågan: vad ska man skriva om?

Never fear, dear reader, jag ska faktiskt inte skriva ytterligare inlägg om The Nightmare Before Christmas även om det är världens bästa film, alla kategorier.

Ett annat uppenbart inlägg skulle vara att posta om dubletten om A Nightmare on Elm Street, men riktigt så lat har jag ännu inte blivit. En annan rejäl mardrömsfilm som jag faktiskt ångrar att jag sett har jag också redan skrivit om, på den tiden vi hade mer improviserade filmspanarteman.

Nej, istället gick jag på en gammal goding, som faktiskt blev en ny goding för min del. Mycket nöje och sweet dreams…

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Storstadsdjungel

De som hävdar att professionell idrott var renhårigare och mindre artificiell för femtio år sedan, utan doping, höghöjdsträning och en avsevärd kommersialisering bör slå sig ned framför boxningsfilmen The Harder They Fall. I sällskap med den före detta sportjournalisten Eddie Willis får man stifta bekantskap med det fullkomligt hänsynslösa spelet utanför boxningsringen.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: Death Wish — Våldets fiende nr. 1

Ett par firar lycklig och idyllisk semester på Hawaii. Det är solnedgångar, blomsterkransar och ljumma vindar. Men snart måste de tillbaka till Staden. Även den vacker, men det är en bedräglig skönhet, för här finns faran. Inledningsvis förstår man att mannen, en arkitekt vid namn Paul Kersey, är en ”bleedings-hearts liberal” som inte blankt fördömer kriminella utan snarare tycker att det är samhället som har misslyckats. När ett gäng rånare bryter sig in i lägenheten och mördar hans fru och våldtar deras gemensamma dotter börjar han emellertid tänka i andra banor.

Kanske är det vi kallar civilisation egentligen bara feghet? Vad hände med pionjärandan, att kunna skydda sig själv och sin familj mot alla yttre hot? Det som byggde den amerikanska nationen var män som kunde stå upp för sina rättigheter till liv och frihet. På kommentaren ”We’re not pioneers anymore…” frågar Paul retoriskt ”Then what are we?”.

Tja, vad den före detta vapenvägraren Paul Kersey blir, är ju ingen större hemlighet. Stärkt av lite revolverförtroende ger han sig ut i storstadsdjungeln och blir ett enmansmedborgargarde, till en början mest genom att besöka ödsliga parker om natten och försvara sig när han blir rånad. Men snart eskalerar Pauls hämndvilja och han söker medvetet situationer som ska göra honom till ett åtråvärt rånoffer. Hans första offer togs av daga i självförsvar och nästan av en slump (om det inte hade varit för att Paul släpade med sig sin revolver överallt hade antagligen inget hänt) men snart hyser han inga samvetsbetänkligheter att skjuta flyende i ryggen och genomföra diverse manövrar för att komma undan polisen.

För polisen kommer honom givetvis på spåren, mer avancerad är han inte. Grejen är bara den att i och med Pauls framfart går rånfrekvensen ned till glädjestatistik och ingen är egentligen särdeles intresserad av att sätta dit honom. Dessutom inspirerar hans dåd andra medborgare till självförsvar mot de livsfarliga ligister som tidigare haft staden som sin egen lekplats.

Det känns som om det kom ganska många filmer av den här typen i mitten av 70-talet, Taxi Driver är bara ett exempel. Detta berodde sannolikt på att 70-talets New York knappast var någon turistidyll, snarare en plats där man så snabbt som möjligt tog sig mellan jobb och hem och inte var man särdeles trygg på någotdera av de ställena heller. Generellt anses Death Wish vara den första film där man tog ett klassiskt Western-tema — den hederlige mannen som tar till vapen mot laglösheten — och förlade det till en modern miljö.

Men där Taxi Driver bygger mycket på stämning och känsla är sådana subtiliteter inget för Death Wish. Vissa försök görs att kontrastera soldränkt hawaiiansk kust med begravningar i snöglopp, men vanligtvis är det pang på rödbetan. Det är ingen större tvekan om att staden är en stagnerande dypöl av våld och kriminalitet, helt utan lag och ordning. Den stämningen framhävs dock på ett föredömligt sätt i Herbie Hancocks vilda och påträngande score.

Filmens kärnfullhet är inte helt fel. Death Wish får fram sitt budskap (med en viss överlastning, det ska erkännas) och den väcker ändå intressanta frågor, känns på något sätt autentisk. Kritik har rests mot det överdrivna våldet mot Pauls fru och dotter men möjligen är jag totalt avtrubbad genom idogt filmtittande för även om det naturligtvis är våldsamt, ser jag det mer som ett sätt att filmiskt ge Paul ett moraliskt carte blanche.

Genus-o-metern skulle naturligtvis kunna ha invändningar av uppenbara skäl, men det hela känns liksom följdriktigt. Inom rape and revenge-genren är det här ju själva grunden. Kanske också på grund av Western-vibbarna, där det är mannens ansvar att skydda hem och familj? Och trots att Charles Bronson knappast är någon karaktärsskådespelare, finner jag mig övertygad och fascinerad av Pauls mänskliga undergång (blir han till och med galen?). För visst är det väl så att hans reaktion är fel?

Slutligen är detta en fantastiskt rolig birollsfilm för kalenderbitaren. Olympia Dukakis är ”Cop at the Precinct”, Christopher Guest spelar en liten men viktig polisroll och enligt Wikipedia ska också en mycket ung Denzel Washington finnas med som Farlig Svart Rånare (han går dock inte att hitta kopplad till filmen på IMDb). Men det kanske allra guldigaste är en långhårig (och lång!) Jeff Goldblum i en ganska matig första roll, ”Freak 1”.

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Lee Child, Without Fail
Maja Hagerman, Käraste Herman
Margaret Atwood, MaddAddam

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser