OBS! Stor spoilervarning! Om du vill bli det minsta överraskad av någon av dessa filmer bör du sluta läsa nu.

jnnnnnnnnnnkn

Så, mannen med handsken är tillbaka. Med tanke på alla andra skräckremakes som översköljt marknaden på senaste tiden var det väl ganska oundvikligt. Till skillnad från exempelvis Gus van Sants Psycho som mer handlade om en återuppståndelse än en remake eller Zack Snyders Dawn of the Dead är tyvärr ANoES anno 2010 en sådan där film där man frågar sig ”Varför?” Vissa förändringar är gjorda i manuset, men de är inte av den arten att de tillför något, utan tycks mer bara finnas där för att kopieringen från originalet inte ska bli alltför uppenbar.

Om vi börjar från början. I remaken har vi en rätt klassisk förtextdragning mot bakgrund av spretiga bokstäver, bokstavsklossar, skrattande barn och fotografier med repmärken. Tänkt att vara olycksbådande och ge en hint av vad som komma skall. Originalet är enligt min mening betydligt mer effektivt i det att vi med en gång introduceras för Handsken ackompanjerad av Freddys tunga andhämtning för att sedan direkt gå över till Tinas drömscen där resten av förtexterna får rulla. Att remaken väljer att inte fokusera lika starkt på den vid det här laget klassiska handbeklädnaden får möjligtvis sin förklaring nedan.

Bägge filmerna börjar i en dröm, men originalet understryker att det är en sådan med en ensam flicka iklädd endast nattlinne i någon form av extremt fuktig korridor, där det också helt plötsligt skuttar fram ett får (möjlig återklang: träklossen med fåret i remakens förtexter). Remaken försöker skapa en mer successiv nedgång i Freddys drömhelvete för Dean (men vi vet ju vad det handlar om, för det här är ANoES…). Redan här tycker jag att originalet etablerar en betydligt bättre drömkänsla.

Sedan fortsätter bägge filmerna med att grunda relationerna mellan de olika ungdomarna. Anno 2010 fortsätter att hålla sig kvar på fiket där Dean hade sin inledande dröm, det finns en liten kärlekstriangel mellan Dean, Kris och Jesse där Jesse är den förfördelade parten. Han märks raskt ut som något av ett pucko genom att vara taskig mot Quentin som har en obesvarad crush på Nancy som arbetar som servitris. Med Jesse och Quentin finns också en tredje kille som vi aldrig träffar på igen. Vi förstår att Nancy är tänkt att vara lite egen och självständig. Alla ungdomarna känner uppenbarligen till varandra från skolan men tycks inte vara något närmare bekanta (utom i de konstellationer som redan är nämnda). Det hela känns rätt obekvämt, man är inte särskilt trevliga mot varandra och det tycks ligga en hel del under ytan.

Medan fiket är murrigt och olycksbådande efter Deans drömsekvens är den soldränkta skolstartsstunden i originalet betydligt mer 80-talistiskt obekymrad och vardagligt normal. Tina och Nancy är uppenbarligen goda vänner och Nancys pojkvän Glen finns också med som en naturlig del. Tinas kaxige Rod (tuff men egentligen ingen dålig kille) hänger med mest som en liten pendang. Även här tycker jag att originalet går en smartare väg genom att låta vänskapen mellan de fyra vara något naturligt och positivt, vilket också gör de stundande dödsfallen mer traumatiska.

I remaken är många möten obekväma, otrevliga och skaviga (exempelvis replikskiftet mellan Jesse, Kris och Nancy på Deans begravning) och jag vet inte om det beror på att de nya ungdomarna är sämre skådisar eller om det helt enkelt är en stil som tycks vara ganska populär just nu. Här skiftar också fokus betydligt hårdare, först får vi möta Dean, sedan Kris och först därefter har vi Nancy som dock får dela i princip allt sitt fokus med Quentin (även RJ poängterar detta i sin föredömliga recension om remaken). När Nancy väl börjar ansättas av Freddy känns det lite abrupt eftersom vi egentligen inte haft chans att lära känna henne.

För det är ju Nancy som ska vara Skönheten mot Freddys Odjur. Originalets Heather Langenkamp blir tidigt en ordentlig flicka, kontrasterad mot Amanda Wyss betydligt vildare Tina, och hon är bokstavligt talat the girl next door till Johnny Depps trånande Glen. Här har vi naturligtvis det klassiska skräckupplägget: ha sex och du dör (allt detta mycket bra beskrivet i Blue Rose Cases intressanta text om originalet).

Även Rooney Mara är ordentlig i det att hon jobbar på det ovan nämnda fiket på helgerna men här har man valt att göra henne betydligt mer boho-chic med mössa och konstnärliga ambitioner. Hon är dock lika renlevandsmässig som Heather, det är inte tal om något hanky-panky med stackars Kyle Gallners Quentin och hon tackar bestämt nej till uppiggande i kemisk form. Däremot får man känslan av att Heather knäcker drömkoden betydligt snabbare än Rooney, redan i sin första dröm tar hon sig ur den genom att medvetet bränna sig på armen (att det sedan rent logiskt inte riktigt hänger ihop får man kanske ta). Rooney får å sin sida inte ha sin första dröm förrän efter drygt hälften av filmen har gått.

Så har vi då Freddy. Freddy, Freddy, Freddy… I de första drömmarna blir han inte mer än en undflyende skugga, närvarande men ändå flyktig. Det mest påtagliga blir nästan skrapet av knivarna mot metall (som jag saknar i remakens inledning). Men medan originalet låter det gå ganska lång tid innan vi får stöta på honom igen i Tinas dröm stryker Dean med relativt omgående och vi får då en rejäl titt på ungdomarnas Boogey Man. Den upphottade Jackie Earle Haley-versionen är ett mer naturtroget brännskadeoffer med frånvaro av näsa och läppar men det blir liksom för utslätat enligt min mening.

Robert Englunds Freddy återkallar istället ekot av flammande hädangång men har utvecklats från den med sina mer rynkiga, nästan mumifierade, drag. I en scen får man se hans vidrigt fläckiga och gulnade tänder, vilket skapar en enkel men effektiv obehagskänsla. Haleys Freddy har dessutom utrustats med ett fåtal one-liners (inte i närheten av uppföljarnas Freddy naturligtvis), medan Englund håller sig till väsentligheterna. I remaken får vi också en blinkning mot alla de tortyrrullar som kommit på senare år när Freddy uttryckligen informerar den hjälplöst upp-och-ner-vände Jesse att hjärnan fortsätter att registrera sinnesintryck flera minuter efter det att hjärtat lagt av.

Remaken har gjort ett hyfsat försök att storymässigt spela på alla nutida föräldrars mardröm, Daghemspedofilen. Där det i originalet enbart handlade om ren hämnd från föräldrarnas sida, även de som själva inte förlorat några barn, hävdas i 2010-versionen argumentet ”våra barn ska inte behöva gå igenom en rättegång” för att rättfärdiga Freddy-bränningen. Även Nancys mamma upprepar flera gånger att hon bara vill skydda sin dotter och efter att ha sett fysiska bevis på sina övergrepp medger Nancy att hon förstår den ståndpunkten.

I det avseendet är föräldrarna alltså betydligt mindre negativt porträtterade i remaken, de blir några slags über-curlare som kanske bara går lite, lite överstyr i sina omtankar. 80-talets föräldrar är däremot inte bara hämndgiriga monster av nästan samma magnitud som Freddy själv, Nancys mamma är dessutom totalt oförmögen att hjälpa sin dotter genom att vara lite väl begiven på flytande tröst. Det är istället Nancy som får ta hand om och bädda ned sin mamma när denna druckit sig redlöst berusad. Men inte innan hon hunnit installera galler för alla fönster och ordentligt låsa huset för att garantera att hennes dotter inte ska ha några möjligheter att fly undan sin antagonist. 80-tals-Nancy får också vara betydligt mer bestämd mot sin hysteriska mamma när hon kräver att få veta sanningen än 10-tals-Nancys skrikmatch med sina dagars upphov.

Den här vinklingen mot pedofili snarare än rena mord får framförallt två konsekvenser. Den ena torde egentligen vara den mest allvarliga, ty vad får handsken egentligen för funktion för en pedofil? Ska en sådan inte försöka locka barn till sig snarare än att skrämma skiten ur dem? Här kan nyversionen dock tryggt vila i vetskapen om att karaktären Freddy Kreuger är så väl etablerad att ingen lär ifrågasätta knivarnas närvaro, de är en del av Freddy, så enkelt är det.

Den andra handlar om relationen mellan Nancy och Freddy. De är ju otvetydigt invecklade i någon slags dödsdans men originalets enda antydning om att det skulle finnas något annat här än ren mordlystnad är rösten ur den trasiga telefonen ”I’m your boy friend now, Nancy” och den efterföljande klassiska tungeffekten (och så badkarsscenen förstås…). 2010-Freddy börjar däremot tidigt påpeka att Nancy alltid varit hans ”number one” och det går till att bli betydligt mer explicit än så. Medan det förvisso lägger en lätt obehaglig ton reducerar det å andra sidan Rooney till ett litet flickoffer medan Heather läser på om fällor, planerar och kallt konstaterar ”I’m into survival”.

Det finns naturligtvis mycket mer att skriva om de här bägge filmerna: de rätt pliktskyldiga religiösa inslagen som egentligen inte gör någon skillnad för historien som sådan, blodfontänen, det faktum att genusperspektivet i originalet blir lite skruvat med den hjälplösa modern och den extremt handlingskraftiga dottern, det meningslösa med att slänga in Clancy Brown och hunden Rufus i remaken, Johnny Depp, att man bättre borde ha utnyttjat Charles Bernsteins musik i remaken, att både tak- och bodybagscenenerna är betydligt läskigare i originalet, Johnny Depp i fotbollströja (!), vetenskaps- kontra drömperspektivet, den enormt dåliga barbiedockseffekten när modern på slutet blir indragen genom dörren, att ANoES tycks ha varit den film-serie som gjorde New Line Cinemas lycka (första filmen gav mer än 10 gånger pengarna bara i USA), JOHNNY DEPP.

Men jag avslutar med att konstatera att medan ANoES anno 2010 förstås kunde ha varit betydligt sämre, står den sig ändå dåligt mot originalet (trots alla halv- och helkackiga effekter). Historien är mer effektivt berättad, samspelet mellan karaktärerna mer naturligt och stämningen bättre.

A Nightmare on Elm Street (1984)

A Nightmare on Elm Street (2010)

Annonser