Mystic River (2003)

Det var ett bra tag sedan man slutade bli förvånad över att Clintan också regisserade filmer och istället började se fram emot dem. Mystic River är en film som verkligen befäster detta välförtjänta regissörsrykte och den resulterade i Oscars för både Sean Penn och Tim Robbins.

Tre pojkar, två män och en bil. En av pojkarna, Dave, följer med männen i bilen, de två andra, Sean och Jimmy, blir kvar på trottoaren. Trots att Dave senare lyckas fly från den källare där han hållits instängd är han, som en av grannarna uttrycker det, för alltid ”damaged goods” och för Sean, Jimmy och Dave har livet oåterkalleligen ändrat riktning.

Mystic River bygger på Dennis Lehanes roman med samma namn och manus är skrivet av Brian Helgeland. Ett namn som på intet vis är synonymt med succéer (The Postman) men som ändå har levererat en hel del pålitliga rullar (L.A. Confidential). Boken är inget mindre än fantastisk och filmen gör ett bra jobb med att flytta över berättelsen om vardagsondska till vita duken.

Självklart är det svårt att visuellt återge Lehanes fantastiska språk och intrikat uppbyggda karaktärer men Clintan och Brian klarar ändå av det hela med äran i behåll. Ramverket finns där och många av de små händelseförloppen och förhistorierna gjuts naturligt in genom små dialogsnuttar här och var.

Mystic River är också, som Oscarsvinsterna antyder, riktigt bra castad. Sean Penns Jimmy börjar som en stadig familjeförsörjare för att allt eftersom sugas tillbaka in i den våldsamhet som tidigare präglade hans liv, hur illa han än tycker om det. Laura Linney skulle gärna ha kunnat få mer utrymme men fyller den stenhårda och skoningslösa Annabeths skor bra när hon väl får chansen. Tim Robbins är kanske en lite väl kuschad och nervös Dave jämfört med bokens karaktär men så är detta också den kanske mest komplicerade. Kevin Bacon som Sean blir aldrig så mycket mer än en skiss trots hans äktenskapliga problem men där finns heller inte lika mycket att jobba med i originalet.

I boken fastnade jag framförallt för Dennis Lehanes språk och här klarar inte filmen att ta sig hela vägen. En scen fastnar dock: när Jimmy ber att få se sin döda dotter och breder ut hennes begravningsklänning ovanpå det vita skynket. Enkelt, effektivt, vackert och hjärtskärande.