alt. titel: Q – The Winged Serpent, The Winged Serpent

QDen 11 september 2001 flög döden in i Manhattans skyskrapor. Knappt tjugo år tidigare hade den istället flugit ut från dem.

New York-polisen står lamslagna inför en serie ritualistiska mord, där offren hittas flådda. Alla hade de innan sin död dessutom uttryckt ett stort intresse för ett museum om mellanamerikansk mytologi. Samtidigt börjar det bli farligt att vistas på skyskrapstaken, må du vara byggjobbare eller topplesssolbadare. Ned på gatorna regnar det både blod och kroppsdelar från takoffren.

Men polisen Shepard tycker sig se en koppling mellan de till synes mycket disparata brotten och har uppenbarligen inga större problem med att övertyga i alla fall sig själv om att takdåden utförs av en uråldrig gudom. Kollegan Powell och deras överordnade är inte lika lättövertalade.

Men en som skulle hålla med Shepard är småtjuven Jimmy Quinn, vilken av en slump råkat stöta på ett magnifikt bo högt uppe i Chryslerbyggnaden. Men han vore inte den småaktiga skurk han nu ändå är om han inte skulle sälja sin kunskap till NYPD. Dyrt. Som han ser det är staden skyldig honom en rejäl nota för alla gånger han åkt dit.

David på Filmmedia.se talar i flera olika inlägg sig varm för denna monsterklassiker och min tanke var att den kanske skulle kunnat passa in i förra årets fjälliga Halloween-tema. Vilken den bevisligen inte gjorde – övernaturliga kritter var bannlysta.

Q producerades bland annat av B-films-monstervane Samuel Arkoff och uppfyller med råge kriterierna för dennes hemmasnickrade ”ARKOFF-formula”: Action (underhållning), Revolution (påhittiga eller kontroversiella idéer), Killing (ett visst mått av våld), Oratory (fokus på dialog eller tal), Fantasy (fantasifoster) och Fornication (sex appeal).

Med övertydliga minityrskyskrapor, överdimensionerade monsterklor som greppar sina offer och dekapiterade kroppar som sprutar ketchup tillhör Q absolut kategorin charmig. Jag skulle också kunna sträcka mig till kategorin måttligt underhållande. Men ”bra”, vete tusan om den når upp till.

Ett par affischnamn förekommer, men varken David Carradine som Shepard eller Richard Roundtree som Powell gör några stordåd om vi ska vara ärliga. Den som får mest screen time är istället Michael Moriarty som den patetiske Jimmy Quinn och han gör å andra sidan kanske lite väl mycket av sin gnällige karaktär. Röstmässigt kör han med den där samtidigt klagande och sluddriga uttalet som får honom, i likhet med framförallt Giovanni Ribisi och Michael Rapaport, att ofelbart framstå som inte bara en loser utan dessutom aningens efterbliven.

Storyn är förvisso påhittig, men så ofokuserad att det är knappt att man hänger med i svängarna. Att Quetzalcoatl skulle vara en gud som representerar ljus, barmhärtighet och vind är inget filmmakarna bekymrat sig överhövan om. Någon direkt konsekvens ska man inte heller leta allt för ihärdigt efter, för den står inte att finna. Ibland ser vi braskande rubriker om de från himlen nedregnande kroppsdelarna, men de får i alla fall tydligen inte New York-borna att avhålla sig från att vistas på lättjagade tak. David Carradine behöver som sagt varken brottas särskilt länge med möjligheten att det hela beror på en flygande mellanamerikansk gud eller slutsatsen att denna gud måste gå att döda som vilken gråsparv som helst.

Sammanfattning: En film om en drakgud som hemsöker New York. Produktionsvärde? 1,2 mille enligt Wikipedia. Kultvärde? Omöjligt att uppskatta.