You are currently browsing the tag archive for the ‘Flashback’ tag.
Eftersom jag aldrig varit något diehard fan av den klassiska filmen The Remains of the Day har heller inte förlagan av Kazuo Ishiguro lockat särskilt mycket. En halvtråkig film borde väl innebära en ännu tråkigare bok, right?
Men ett nobelpris och en bokcirkel senare har jag inte bara hetsläst The Remains of the Day utan är också halvvägs igenom författarens science fiction-roman (well, sort of) Never Let Me Go.
Den mesta av handlingen i The Remains… berättas tillbakablickande. Den oförvitlige butlern mr Stevens är på en bilresa genom England för att försöka övertyga hushållerskan miss Kenton (numera mrs Benn) att återvända till sin forna position på Darlington Hall.
Det mesta är förändrat på Darlington Hall. Den nye ägaren är amerikan och kan inte sätta något ”Lord” framför sitt efternamn. Han har en lättsam ton gentemot sin butler som Stevens finner sig ha mycket svårt att hantera, oavsett hur mycket han försöker träna på sin förmåga till lättsamt ”banter”.
Tjänstefolket utgörs av en mager stab men Stevens är övertygad om att om han bara kan övertyga den mer än kapabla Miss Kenton att komma tillbaka skulle de tillsammans kunna sköta Darlington Hall på ett sätt som det gamla herresätet förtjänar.
På sin bilfärd mellan Darlington Hall och Cornwall där han ska träffa Miss Kenton hinner Stevens inte bara med ett par egna äventyr, utan också påminna sig en tjusigare tid när både brittiska och internationella dignitärer besökte Darlington Hall. Synd bara att den tiden har solkats av anklagelser om att Lord Darlington skulle ha hyst nazistiska sympatier.
The Remains… är berättad av Stevens själv och inom litteraturen pratar man gärna om opålitliga berättare. Men Stevens är inte så mycket opålitlig som han är omedveten. Det dröjer ett bra tag innan (den här) läsaren kan börja skönja isberget som döljs under den nästan absurdt kontrollerade ytan. Och det är ett isberg som man ibland undrar om Stevens ens själv är medveten om. Alternativt förnekar så idogt att det i vissa lägen är som om det inte finns alls.
Stevens hågkomster och egna historia blir i mångt och mycket en kontrastering mellan gammalt och nytt. Inte minst han själv är en sådan kontrast, i egenskap av den perfekte butlern. En position som under det tidiga 1900-talet var helt nödvändig för ett ståndsmässigt hushåll som Darlington Hall men som nu reducerats till något som närmast kan liknas vid ett underhållande museiföremål. Hans nuvarande arbetsgivare mr Farraday har köpt hus och butler så att säga allt-i-ett för att kunna säga till sina vänner att han minsann har ett riktigt brittiskt hus med en riktig brittisk butler.
Stevens har långa utläggningar om begrepp som ”dignity” och hur en förstklassig butler ska föra och förhålla sig till omvärlden. Det korta svaret? ”Var ditt jobb”. I Stevens värld finns det ingenting som får rubba hans dedikation till Lord Darlingtons alla behov. Förmågan att åsidosätta allt som kan anses som personligt, stort som smått, är inte en tragedi i hans värld utan en källa till stolthet och triumf.
Stevens är en man med en imponerande förmåga att rationalisera allt som kan ses som känslor eller känslosamhet. Varför söker han upp miss Kenton? Darlington Hall behöver en hushållerska, inget annat. Varför läser han kärleksromaner? För att kärleksromaner generellt håller en god språklig kvalitet som den samvetsgranne läsaren kan lära sig mycket av. Varför anställer han sin egen åldrige far på Darlington Hall? För att fadern är (eller i alla fall har varit) just den sortens framstående butler som kan utgöra en förebild för en yngre generation tjänstefolk.
På ytan skulle man absolut kunna säga att The Remains… inte är en särskilt märkvärdig bok, ”det händer ju ingenting”. Men när en sådan till synes enkel roman kan vidarebefordra intrikata funderingar kring tidsanda, kultur, politik samt en så komplex och nyanserad personlighet som Stevens blir det hela desto mer imponerande. Enkelheten är blott en chimär och gömmer många juveler. När det hela dessutom formuleras i Stevens utsökt noggranna petimäter-engelska blir läsupplevelsen i alla högsta grad njutbar.
Så här i backspegeln kan jag se att både Anthony Hopkins och Emma Thompson gör fantastiska jobb med att porträttera såväl butlern som hushållerskan i James Ivorys filmatisering. Det är inte otroligt att jag skulle uppskatta filmen på ett annat sätt med Ishiguros roman i ryggen. Men jag tror också att jag kanske behövde Stevens eget, tydliga perspektiv för att uppskatta berättelsen till fullo.
Annonser
Visst finns det något nästan magiskt över en smart heist? På ett sätt skulle man nästan kunna säga att en kupp som den i Ocean’s Eleven eller Fast Five delar mycket med scenmagiker som Joe Labero, Penn and Teller eller David Copperfield. Allt handlar om vilseledning, spektakel och dramatik. Den som tror sig vara den smartaste spelaren på plan är aldrig det och spelet är alltid riggat.
I många av sina tidigare skriverier har John Ajvide Lindqvist satt en ära i att placera den obekanta skräcken i bekanta miljöer (vampyrer i Blackeberg, zombies i skärgården) men Himmelstrand går i mer eller mindre diametralt motsatt riktning.
Libby Day har vuxit upp i övertygelsen att det är något fel med henne, hon bär på ”evil blood”. Och inte bara med henne, förresten, utan hela hennes familj. Nu finns det då inte så mycket kvar av den eftersom brorsan Ben sitter i fängelse för att ha mördat mamma Patty och systrarna Michelle och Debby.
Om alla bara kunde se till att hålla sig på en och samma fläck och inte hatta runt så förbannat skulle filmindustrin ha betydligt mindre material att jobba med. Den här gången är det Hayley, Nic och Jonah som ska bila tvärs över Amerikas förenta stater eftersom Hayley har bestämt sig för att överge ärevärdiga MIT för det soliga Caltech.
Gene Reed har förlorat en fru. Conrad och Jonah har förlorat en mamma. Isabelle Reed var en världskänd krigsfotograf, ständigt ute på uppdrag till allehanda oroshärdar i världen. Nu ska det ordnas en stor utställning kring hennes arbete och alla tre får anledning att riva skorpan av sår som knappt haft tid att läkas.
I den grekiska mytologin har Apollon och Adonis inte mycket mer gemensamt än att de bägge var vackra män. Adonis var till och med så överjordiskt vacker att gudinnorna Afrodite och Persefone slogs om honom.
Den unga lärarstudenten Sonja stöter en dag på en märklig ung man som ligger och sover i samma tågkupé där hon har sin platsbiljett. Sonja bör rimligtvis vara en av de där personerna som andra bedömer som ”för snäll för sitt eget bästa” eftersom när den unge mannen vaknar och befinner sig vara utan pengar betalar hon glatt hans biljett ur egen ficka.
United-laget som gällde i engelsk fotboll under 70-talet var inte Man-U, utan L-U, det vill säga Leeds United. Anförda av den legendariske Don Revie hade laget vunnit snart sagt allt som gick att vinna, så det var ganska stora skor som skulle fyllas när Revie gick vidare som tränare för det brittiska landslaget.
Varför inte fira nattens spektakel med en Oscars-film av lite äldre mått? En klassiker som uteblev från Fripps filmrevyer och Movies-Noirs femtiotalstema.
***
alt. titel: Allt om Eva
“There’s no business like show business.”
All About Eve är inte den första film som sätter ljuset på det hyckleri, den förljugenhet och den hänsynslöshet som föds inom den åtråvärda show business-branschen. Däremot torde den vara en av de mest kända och hyllade. Länge var till exempel dess 14 Oscarsnomineringar rekord och rollen som Margo Channing betraktas ofta som en av Bette Davis absolut bästa. Och då handlar det om en skådespelerska som har ett par hyfsade rollprestationer att välja mellan.
That’s what HE said!