You are currently browsing the tag archive for the ‘Ennui’ tag.
Vad är det som gör att doktor Tycho Gabriel Glas avskyr stackars pastor Gregorius så? Han verkar inte ens själv veta, uppenbart är bara att han, som inte har någon större kärlek till övers för övriga mänskligheten, har fattat en särskild motvilja för just denne Gregorius.
Det kan därför verka ödesbestämt att det är just till doktor Glas som pastorns betydligt yngre hustru Helga en dag kommer för att be om hjälp. Hon har ”fått en så förfärlig avsky” för sin äkta make och alldeles särskilt när det gäller de äktenskapliga plikterna. Helt oskyldig är nu fru Gregorius inte själv – avskyn kommer sig av att hon fått känna på en betydligt yngre och mer viril kropp i form av den sköne Klas Recke.
alt. titel: Oskuldens tid
När den kom kunde The Age of Innocence möjligen kännas som en lite annorlunda film från Martin Scorcese. Men om man tittar på hans regissörsproduktion hittills ser man att där finns ganska många så kallade period pieces, filmer där återskapandet av en viss miljö, av en viss tidsanda, inte bara utgör en bakgrund utan blir en del av den historia som berättas. Det är bara det att Scorceses tidsperioder ofta legat något närmare vår egen än Edith Whartons 1870-tal (GoodFellas, The Aviator, Casino, Shutter Island).
”I didn’t think the Mingotts would have tried it on”. Så avslutas ett av de absolut bästa första kapitel jag någonsin läst. I The Age of Innocence får vi genom Edith Whartons lika träffsäkra som bitska öga stifta bekantskap med Newland Archer, en välbärgad ung man som tillhör en av New Yorks mest respekterade familjer och i 1870-talets New York är det ingen liten sak. Han anländer till operan en januarikväll när sopranen Christina Nilsson framför Faust i ett litet moln av förnöjsamhet. Han har precis förlovat sig med den högst respektabla May Welland och är lika stolt över sitt manliga initiativtagande som han är ömsint vördnadsfull inför sin unga fästmös ”abysmal purity”.
Anthony Burgess och A Clockwork Orange fick börja i en rätt brant uppförsbacke för min del. Kubricks film hade jag sett för flera år sedan och ärligt talat tyckt var sådär, jag förstod mig inte på den. Jag slog upp första sidan av boken på tåget hem en fredagseftermiddag efter en tuff arbetsvecka och i samma vagn kollade två tjejer på en film med Betty White. Hur vet jag att Betty White var med? De hade inte två par hörlurar utan körde filmljudet rakt ut i vagnen – saftigt distraherande kan jag tala om.
That’s what HE said!