The Time Machine 2002Om jag genom en tidsresa kunde rädda en älskad person från att dö skulle jag med största sannolikhet göra det. Kruxet är bara att jag till skillnad från uppfinnaren Alex Hartdegen inte har möjlighet att själv konstruera en tidsmaskin i vilken jag skulle kunna göra dessa resor.

Men Alex har både möjlighet och motiv – han ska rädda sin fästmö Emma från att bli skjuten den där ödesdigra vinterdagen 1899. Fast precis när han trodde att allt skulle fixa sig visar det sig att Emmas död är oundviklig och full av förtvivlan bestämmer sig Alex för att se om framtiden kan lätta upp hopplösheten.

Inte så värst det heller, år 2037 är jorden under bombardemang från den sönderfallande månen och Alex får ett smäll i skallen som gör att hans tidsmaskin fritt kan rusa framåt i tidevarven. Han vaknar inte till sans och kan stoppa framfarten förrän år 802 701 och det vet vi ju alla vid det här laget hur världen då ser ut.

Men denna 2000-talsversion av H.G. Wells klassiska berättelse har, förutom tidsresenärens incitament, infört flera radikala förändringar jämfört med förlagan. Eloierna är nu ett naturfolk, vars musikaliska ackompanjemang förstärker bilden av en fredlig indianstam. Borta är den docklika konformismen och barnsliga acceptansen av ett enkelt liv i överflöd.

Istället får man intrycket av att eloierna får arbeta för att skapa förutsättningarna för sin överlevnad. Men boskapsstämplen från morlockerna finns icke desto mindre kvar och i jaktscener som i många avseenden påminner om The Planet of the Apes går det upp för Alex varför det inte finns några äldre eloier. Eftersom Mara, en eloikvinna han hunnit bli lite tänd på under det dygn han spenderat bland dem, är en av dem som togs av jägarna måste Alex givetvis försöka rädda henne ur deras morlockernas rovgiriga klor. Att (försöka) rädda kvinnor har liksom blivit lite av hans grej skulle man kunna säga.

The Time Machine anno 2002 är egentligen mer en uppdatering av 60-talsfilmen än en adaption av Wells original. Vår huvudperson har som sagt försetts med ett saftigt motiv för sin konstruktion samtidigt som hans drömmar-status befästs än mer tydligt. Borta är krigsvarningarna och nu känns det mer som en vanlig jäkla sci-fi med kolonister på månen som klantar till det och därmed orsakar radikalt annorlunda förutsättningar för den fortsatta evolutionen.

Eftersom eloierna, i likhet med Avatars blå basketspelare, nu har förvandlats till ett idealiserat naturfolk och därmed förlorat den närmast avtrubbade attityden till sin livssituation är det också lättare för Alex att bli moraliskt upprörd över deras position i den nya världens näringskedja. Rent berättarmässigt har dock den här filmen i alla fall fattat att man ska låta publiken suga lite på kannibalismuppenbarelsekaramellen en smula. En kannibalism som i likhet med förekomsten i 60-talsfilmen egentligen inte är någon kannibalism eftersom man är tydlig med att eloierna och morlockerna är olika arter.

Men en bättre film har det tyvärr fortfarande inte blivit. Jag är den första att ställa mig på Guy Pearces sida och även om hans förvandling från distraherad professorstyp till en man of action är lite mer trovärdig än Rod Taylors karlakarl blir det platt och rätt ointressant. Möjligen ligger en del av problemet i det faktum att Wells själv sällan lade krutet i sina böcker på att skapa psykologiskt övertygande karaktärer. Å andra sidan förleddes Wells aldrig till att skapa en så meningslös karaktär som en über-morlock.

Det snällaste man kan säga om denna nya tidsmaskin och dess förare är att den är rätt snygg, framförallt i återskapandet av sekelskiftets New York. Men inte ens den högblanka polishen kan skapa liv.

Annonser