The Midwich Cuckoos (1957)

Gökens sätt att ta sig fram i evolutionsracet är välbekant, därav begreppet ”gökunge”. Inte nog med att gökens ägg generellt sett kläcks tidigare än de ofrivilliga fostersyskonen, ungen växer också mycket snabbt. Det enda som talar för gökföräldrarna är månne att de åtminstone inte tvingar fostermodern att också lägga deras ägg.

Några sådana moraliska tveksamheter finns emellertid inte hos vem eller vad som än gjort gisslan av alla kvinnor i fertil ålder i den lilla engelska byn Midwich. Efter en oförklarlig period av påtvingad sömn hos alla byinvånarna uppdagas snart det prekära tillstånd som kvinnorna befinner sig i. Till en början är det inget man talar högt om eftersom det för många upplevs oerhört skamfyllt – övernaturliga förklaringar till graviditet är ju inget som ligger närmast till hands – men snart tvingas Midwich ändå acceptera att alla kvinnorna knappast kan ha blivit gravida på naturlig (eller gudomlig) väg exakt samtidigt.

Myndigheter håller ett vakande öga på byn men annars återgår livet snart till sin gilla gång (öl på The Scythe and Stone, Miss Ogle som tjuvlyssnar i telefonväxeln) tills dess att det är dags för förlossningarna. När det första barnet är fött är byns läkare nästan hysterisk av lättnad när det visar sig att det av allt att döma ser helt mänskligt ut. Bortsett från en egendomlig detalj – barnets irisar är gyllengula. Vartefter Midwich-barnen växer upp (och det osedvanligt snabbt) ska detta dock inte visa sig vara det mest remarkabla med dem.

Brittiske författaren John Wyndham är ett sådant där namn som man lätt missar bland mer namnkunniga kollegor som Ray Bradbury eller Margaret Atwood. Men han står bakom förlagorna till ett par riktiga filmklassiker – The Day of the Triffids och The Midwich Cuckoos (adapterad under titeln Village of the Damned). The Day of the Triffids var den första boken publicerad under hans eget namn, The Midwich Cuckoos hans fjärde.

Utifrån dessa två exempel skulle jag inte rekommendera Wyndhams romaner för den som är ute efter pulpigt action-ös. Största styrkan hos triffid-boken är post-apo-beskrivningen av Londons gator och gökunge-berättelsen är nästintill mer av ett tankeexperiment. Wyndham hänvisar själv i romanen till den mest klassiska av alien-invasion-skildringar, H.G. Wells War of the Worlds. Men han har sedan kombinerat invasionstanken med konceptet “tankekraftsbarnet”, vilket exempelvis känns igen från Jerome Bixbys novell ”It’s a good life” från 1953.

Triffid-boken var ganska ojämn i sitt berättande och i det avseendet är The Midwich Cuckoos bättre. Men det jämna berättandet handlar tyvärr i hög utsträckning om män som pratar sig fram till vad invasionen kan komma ifrån och vad den kan komma att få för konsekvenser. Kanske inte så konstigt med tanke på när romanen skrevs. Samtidigt sticker det i ögonen på en nutida läsare att hela upplägget bygger på att det är kvinnor som befruktas, samtidigt som de inte får vara särskilt delaktiga i själva handlingen.

Istället är det främst författaren Richard Gayford samt den välutbildade Gordon Zellaby som får vara de som driver handlingen och spekulationerna framåt. Dock gärna i samtal med läkaren, prästen eller någon av de militärer som gärna vill hålla ett öga på Midwich. Och det är väl främst i dessa konversationer som romanens styrka ändå ligger eftersom särskilt Gordon Zellaby är en man som drar sig för att sätta ner foten innan han funderat ett bra tag. Han är den som bidrar med ett stort mått nyfikenhet, upptäckarglädje och relativism när det gäller gökungarna i förhållande till de andra herrarna.

I likhet med många andra tankeexperimentsböcker är det svårt att bli särskilt upphetsad eller berörd av The Midwich Cuckoos. I den mån adaptionen lyckas skapa ett mått av spänning kommer det avgjort inte från förlagan. Samtidigt är spekulationerna intressanta och välskrivna. Boken är också en ganska charmig beskrivning av en by, vars kultur, attityd och invånare känns oerhört engelska. Jag kan förstå att Margaret Atwood blev förtjust i det relativt cerebrala innehållet samtidigt som jag också kan förstå att hennes kollega Damon Knight avfärdade det hela som ”deadly serious, and I’m sorry to say, deadly dull”.

Vet du med dig att du gillar den här sortens sci-fi-litteratur är The Midwich Cuckoos absolut värd en genomläsning. Men vill du ha något mer fräsigt ska du nog titta i andra sektioner av bokhyllan.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: