You are currently browsing the tag archive for the ‘Anya Taylor-Joy’ tag.

Emma Woodhouse – handsome, clever and rich. Är det månne just det där sista som gjort henne till Janes Austens mest älskade hjältinnor? För även om vi kan beundra den moraliska ryggraden hos Elizabeth Bennet eller Elinor Dashwood finns det en obönhörlig lockelse att se hur the rich and famous lever. Emma är ensam härskarinna på Hartfield och står i begrepp att ärva hela alltet när hennes hypokondriske far väl trillar av pinn (”She’s got huge…tracts of land”).

Likt många andra traditionella Austen-adaptioner vältrar sig 2020 års Emma i bolster på bolster av påkostade miljöer (bland annat Chavenage House i Gloucestershire, byggt på 1500-talet) samt minst lika påkostade kostymer (som lånat anakronistiska drag från The Handmaid’s Tale) och scenerier. Byaffären Ford’s torde snarare platsa i Hogsmeade än i ett realistiskt 1800-tal. Bara att skramla ihop alla de skinande vagnarna (öppna på sommaren, täckta på vintern) bör ha varit en utmaning.

Behöver jag dra historien? Som egentligen inte är mycket till historia – Emma Woodhouse försöker gifta bort sin vän Harriet Smith med en lämplig ung man och i den lilla byn Highbury finns det inte sådär värst många kandidater att välja mellan. Vi får följa Emma, Harriet och främst männen runt omkring dem under ungefär ett år samtidigt som bylivet utspelas som en fond i bakgrunden av det hela.

Först som sist är det väl lika bra att bekänna färg: denna Emma är en helt ok klassikeradaption och kostymfilm men inget att skriva hem till moster Agda om. Vad jag kan se är debutregissören Autumn de Wilde främst van vid fotografering och musikvideos och hon gör ett respektabelt jobb. Men särskilt upphetsande blir det aldrig.

Majoriteten av rollerna innehåller nya fejs för min del, med undantag för Anya Taylor-Joy som Emma, och det är ju aldrig fel. Bill Nighy har cashat i på vad som torde vara hans karriärs otvetydigt enklaste lönecheck någonsin genom att stå och sitta där han blir tillsagd. Tyvärr är majoriteten av övriga ensemblen ganska opersonlig och tråkig, om än inte direkt stel. Som vanligt i sådana här sammanhang är det de komiska rollerna som plockar flest poäng. I Emmas fall bestående av Josh O’Connor som den lismande mr. Elton och Miranda Hart som den pladdrande ms. Bates.

Ett par saker är ändå värda att uppmärksamma i denna Austen-version, på gott och ont. Austens vanligtvis obefintliga klassperspektiv accentueras genom en kader av tjänstefolk, vilka alltid befinner sig i bakgrunden men som trots det hela tiden pockar på uppmärksamheten. Ljussättningen känns trovärdig med mycket stearinljus och brasor. Och musiksättningen (från brittiska kompositörerna Isobel Waller-Bridge och David Schweitzer) känns lite eljest med en hel del samtida sång.

Vad som däremot är till filmens direkta nackdel är det faktum att dess huvudperson knappast framstår som en särskilt sympatisk typ. Grejen med Austens Emma är att författaren får sina läsare att älska henne, trots alla hennes fel och brister. Men den herrskapsfröken som med eftertänksamt högdragen min tvingar ut två tjänare i arla morgonstund för att de ska hjälpa henne med något så trivialt som en blombukett förtjänar inte filmtittarens uppskattning. Här vet jag inte om jag ska skylla på regi, manus eller Taylor-Joys prestation. Lika bra att ta det säkra före det osäkra och skylla på alla tre?

Nu måste jag erkänna att jag är oerhört nyfiken på att se hur 1996 års Emma, med ingen annan än Gwyneth i huvudrollen, står sig gentemot sin modernare kollega. Min minnesbild är en oändligt mycket charmigare film, men där har jag ju misstagit mig flera gånger tidigare.

Bonus: Emma (1996)
Jag har redan skrivit om Emma, men det var ju några år sedan. Dags för omtitt, alltså. Och möjligen är det nu nostalgin som talar men jag tycker fortfarande att denna version är avsevärt charmigare och mer underhållande än 2020-upplagan. Gwyneth Paltrow får vara en mer tilltalande hjältinna än Taylor-Joy (besvärande sentida Goop-bagage till trots). Den känns mindre styltig, vilket bland annat märks på kostymerna, där 2020 satsat på betydligt flådigare klädtrasor. Dialogen flyter naturligare medan de nya skådisarna synes mer bundna vid sitt manus. En stor fördel är förstås också att Toni Collette som Harriet Smith redan här visar att hon är en duktig skådespelare. I mina ögon bättre än 2020 års Mia Goth.

Däremot vete tusan om den är värd nästan högsta betyg, så även om omtitten bekräftade min känsla av en trevlig film blev ändå resultatet ett halvt hack ned på betygsstegen.

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Läs hela inlägget här »

Regissören Josh Boone har uppenbarligen inte tröttnat på ämnet ”lidande tonåringar” sedan cancer-filmen The Fault in Our Stars. I och med The New Mutants har han dock valt en något mer fantasifull fiende till dagens ”kids”. Citationstecknen är på sin plats eftersom skådisarna som ska porträttera dessa tonåringar i vanlig ordning är mellan 20 och 30 bast.

The New Mutants utspelas i X-Men-universat, att det finns mutanter är fullkomligt accepterat och de fem ungdomarna som är instängda på det mystiska sjukhuset (det för oss välbekanta Essex mutantungdomshem) tillsammans med Dr. Cecilia Reyes ser fram emot en karriär som riktiga X-Men. Om de bara kan kontrollera sina krafter… Dani anländer efter att en katastrof drabbat hennes reservat. På plats finns redan den white trashiga Sam, den argsinta Illyana (med svårartat Harley Quinn-komplex), den självgode Roberto och den av religiös skuld fyllda Rahne. Alla har de mutantkrafter och alla har de obearbetade trauman att släpa på. Läs hela inlägget här »

MorganEn smal flickgestalt i en glasbur. En övervakande kamera. Ett forskarteam som levt och arbetat tillsammans i sju år och vars månadslön uppenbarligen baseras på hur många gånger de kan säga namnet ”Morgan” när de pratar om eller med varelsen i glasburen. En utomstående ”risk management consultant” som kommer från ”corporate”. Som dessutom vägrar ta samma namn i sin mun, utan framhärdar med att benämna experimentet ”it”.

Läs hela inlägget här »

alt. titel: The VVitch

Det är kanske talande att familjen som leds av fadern William inledningsvis inte alls ifrågasätter sin egen tro när saker och ting börjar skita sig. Den som ledde till att de förvisades från sin puritanska koloni och tvingades bosätta sig långt från allt vad som kunde räknas som ära och redlighet på den tiden. För en mer skeptisk åskådare skulle det kanske ligga nära till hands att skylla på religionen som orsaken till att familjen måste lämna den relativa tryggheten. Både William, hustrun Katherine och deras barn verkar däremot bara bli ännu mer övertygade om att detta är en Guds prövning som måste uthärdas.

Läs hela inlägget här »

Det är inte utan att jag undrar om regissören och manusförfattaren M. Night Shyamalan gått och retat sig något oerhört på de senaste årens superhjältetrend. Här levererar både Marvel och DC en veritabel spyfontän av serietidnings-filmer när han faktiskt låg flera år före med att plocka upp den typen av teman i Unbreakable.

Läs hela inlägget här »

splitAllting är relativt. En stukad fot är inte så farligt i förhållande till ett brutet ben, vilket i sin tur är en baggis jämfört med att få bägge benen avbitna av en späckhuggare. Claire ska snart få sig en rejäl lektion vad gäller den typen av relativitet – irritationen över att tvingas bjuda den otillgängliga klasskompisen Casey på sin födelsedagsfest torde ha förbleknat i samma sekund som Claire, Casey och Claires kompis Marcia vaknar upp efter att ha blivit sömnsprejade och kidnappade av en okänd man.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, Munich
Diana Wynne Jones
, Howl’s Moving Castle
Bengt Liljegren, Adolf Hitler
Peter Englund, Söndagsvägen

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg