Florence Stephens förlorade värld (2016)

Författarparet och juristerna Lena Ebervall och Per Samuelson börjar utkristallisera sig som riktigt pålitliga leverantörer av både välresearchade och välskrivna verkliga svenska rättsfall. Först kom Ers majestäts olycklige Kurt om den skandalösa Hajby-affären och sedan Mördaren i folkhemmet om mordanklagelserna mot Olle Möller. Bombmannens testamente har jag inte läst men händelserna i Florence Stephens förlorade värld tangerar debutboken eftersom även Florence Stephens hade kopplingar till det svenska kungahuset.

Ebervall och Samuelson är inte så spekulativa att de med säkerhet slår fast vad alla skvallrade om i samtiden, men skvallret återges förstås. Vilket viskade att Florence Stephens far inte alls var brukspatronen Joseph Stephens på småländska Huseby, utan ingen mindre än kung Oscar II vilken alltid hade ett gott öga till Florence mor Elisabeth, född Kreüger.

Den intima relationen med kungahuset skulle dock visa sig vara något av en förbannelse för Florence Stephens. Född 1881 växte hon upp i en idyllisk förkrigsvärld där konungen var av Gud given, alla tjänare trofasta och fast mark något man aldrig sålde av, hur mycket konkursen än knackade på dörren. Florence rosenskimrande bild av kungahuset och släkten Bernadotte gjorde henne nämligen till ett lätt byte för prins Carl Bernadotte och hans kumpan, bedragaren Berl Gutenberg.

Tillsammans lurade de av den åldrande kvinnan ofattbara summor och Gutenberg lyckades till och med under en period få tjänst som förvaltare vid Huseby. Allt medan Florens med emfas slog ifrån sig alla anklagelser mot prinsen – en sådan kan väl aldrig vara bedräglig?!

Titeln torde spela på den svenska översättningen av Evelyn Waughs Brideshead Revisited – En förlorad värld. På samma sätt som Waughs aristokratiska familj är Florence Stephens på drift i det moderna samhället. Hon uppfostrades att vara en prydnad i societeten och i alla väsentligheter lyssna på myndiga män som hennes far. En uppväxt som gjorde henne synnerligen väl mottaglig för en typ som Carl Bernadotte.

Som vanligt när jag läser bedrägerihistorier blir jag fascinerad av hur goda psykologer dessa bedragare utan undantag är. Så här i efterhand tycks det ofattbart hur Berl Gutenberg kunde övertala gud och alla människor till snart nog vad som helst, bara han hittade en psykologisk glipa att börja riva i. Men hans stackars offer var ju knappast vare sig de första eller sista människor att lockas av en bra affär eller vägra inse hur duperad man blivit.

Ebervall och Samuelson berättar Florence Stephens tragiska historia med både schvung och medkänsla. Trots att boken tillhandahåller ett överflöd av detaljer känns den inte särskilt mastig, snarare förföriskt lättsam. Dessutom tror jag att jag börjar vänja mig vid författarnas stil, vilket gör att jag slutat störa mig på stereotypa uttryck som ”krökta arbetarryggar”. Jag har nog äntligen fattat att de finns där för att måla upp en snabbskiss av en tidsanda, inte för att ge en ingående och nyanserad bild av samma tidsanda.

Författarduon har mutat in en riktigt trevlig lott i det svenska true crime-territoriet och försvarar den med den äran med Florence Stephens förlorade värld.

Bonus: Domardansen (2018)
Det visade sig att det fanns en ännu senare bok av Ebervall och Samuelson, så det var bara att fortsätta att lyssna på Helge Skoogs livfulla inläsning. Här återvänder författarparet inte till kungahuset men väl i viss mån till några av de personer läsaren fick bekanta sig med i Ers majestäts olycklige Kurt, bland annat överståthållaren Torsten Nothin.

Florence Stephens fick känna på hur det kunde gå när maktens män höll varandra bakom ryggen. Trots det framstår hennes upplevelser närmast som en andeviskning jämfört med de som fick känna på den samvetslöse rådmannen Folke Lundquists olika ränker. Han satte i system att klå både klienter och andra på så mycket pengar han bara kunde. I de fåtal fall han hamnade på de anklagades bänk ljög han oftast rakt upp och ned medan kärandesidan hotades med ärekränkningsåtal enbart på grund det faktum att de försökte åtala en betrodd individ.

Utredningar från både JK och JO stannade vid att man endast frågade efter Folke Lundquists egen mening och sedan utgick från att en svensk rådman per definition talade sanning. De som framhärdade i krav på utredning eller kontroll av Lundquist riskerade att bli omhändertagna på Beckomberga med diagnosen “kverulans”. Här målas ett Sverige upp där den enskildes rättssäkerhet är obefintlig och hur Staten (inte minst i form av rätts- och läkarväsende), i konspiration med Kapitalet, sitter på all makt.

I likhet med Florence Stephens förlorade värld lyckas Ebervall och Samuelson i Domardansen redogöra för obegripligt snåriga rättsliga krumbukter på ett engagerande och underhållande sätt. Boken rättar väl in sig i ledet hos författarduons laguppställning,