En god författare är kanske tillåten att återanvända sitt eget material. Men en sådan författare behöver uppenbarligen vara av grövre kaliber än Jan Guillou om läsaren inte ska märka att hen knappast ansträngt sig för att gräva ens en ny grop på samma plätt där hen stått stadigt under de senaste 40 åren.
alt. titel: Baader Meinhof komplekset, Baader-Meinhof, La banda Baader Meinhof, La bande à Baader, Brigadas rojas, The Baader Meinhof Complex
Med tanke på att terroristgruppen i fråga var noga med att hänvisa till sig själva som Rote Armee Fraktion (RAF) kan man fråga sig vad de skulle ha tyckt om att Uli Edels Oscarsnominerade film istället valde namnet som tidningar och allmänhet gav dem. Å andra sidan inbillar jag mig att majoriteten av de som ingick i RAF skulle ha haft betydligt större problem med hur Edel väljer att berätta deras historia.
Fortsätt läsa ”Der Baader Meinhof Komplex (2008)”Äntligen! Dags för herr Guillou och hans läsare att sätta punkt för det stora århundradet, 1900-talet. Tio maffiga volymer (alla med en uppläsningstid på minst 15 timmar om jag minns rätt) där berättelsen i de fyra sista delarna gick en smula långsammare än i de första. Författaren väljer nämligen att ägna de sista böckerna åt max ett decennium, medan de första spände över kanske två eller till och med tre.
alt. titel: Ljuset vi inte ser
Det parisiska Muséum national d’Histoire naturelle gömmer många skatter. Inget vet det bättre än Marie-Laure LeBlanc eftersom hennes pappa är museets alldeles egna låssmed. Han känner alla dörrar, skåp och lådor utan och innan och hans nyckelknippor är välmatade som spända kojuver. Men få skatter är lika hemlighetsfulla som den blå diamanten kallad Sea of Flames. Det sägs att den ger sin ägare evigt liv men drabbar samtidigt alla hens nära och kära med svåra olyckor. Ni vet, den där välsignelse/förbannelse-kombon som inte är helt ovanlig när det kommer till magiska föremål. Om Marie-Laures pappa är en av de få som ens vet huruvida diamanten finns i museets gömmor eller inte pratar han inte om saken.
alt. titel: En officer och en spion, An Officer and a Spy
En tid av svallande nationalism, kryddad med främlingsfientlighet och ett icke föraktligt mått antisemitism. Känns det igen? Nå, Roman Polanskis senaste film utspelas vid förrförra sekelskiftet och är alltså inget nutidsdrama. Men dess antydda paralleller mellan samhällsströmningarna under 1890- och 2010-talen är näppeligen oavsiktliga. Filmens titel, J’Accuse, spelar på det faktum att om publiken anno 2020 känner till något om den olycklige Alfred Dreyfus och hans öde är det sannolikt rubriken på författaren Émile Zolas tidningsartikel där han anklagade en hel hoper franska officerare.
J’Accuse är alltså inget mindre än en historisk true crime- och rättegångshistoria. Vi får följa hur den rakryggade och hederlige överstelöjtnanten Marie-Georges Picquart (som filmen av förklarliga skäl dock aldrig kallar ”Marie-Georges”, bara ”Georges”) börjar ifrågasätta fallet med den förräderidömde (samt judiske) Alfred Dreyfus. Det är ett grävande som inte är särskilt hälsosamt för karriären. Dels på grund av att rättegångsproceduren i alla avseenden var fullkomligt undermålig, vilket man förstås inte vill kännas vid. Dels eftersom att när nu karln ändå dömts till deportering går det knappast att återkalla domen utan stor nesa för armén och fosterlandet. För att inte tala om det faktum att domen sände ett viktigt budskap till Frankrikes fiender och dessutom tillfredsställde dåtidens kraftiga antisemitiska strömningar. Fortsätt läsa ”J’Accuse (2019)”
Nordstatsgeneralen Lew Wallace skrev 1880 vad som kom att utnämnas till ”the most influential Christian book of the nineteenth century”. När Kirk Douglas missade chansen att i slutet av 50-talet spela Judah Ben-Hur, mannen som ger Jesus vatten under hans golgatavandring, tänkte han kanske ”frihetskämpe som frihetskämpe” och vände sig istället till ett mer samtida verk, författad av en judisk kommunist.
Efter att ha ägnat sig åt Ebbe Carlsson och Ingemar Bergman har nu journalisten och filmskaparen Jane Magnusson vänt blicken mot Sveriges främsta humorduo: Hasse-å-Tage.
Jan Guillous språngmarsch genom det 20:e århundradet, via tre norska fiskarbröder, fortsätter. I ett tidigare inlägg tog jag mig fram till den fjärde boken, Att inte vilja se, vilken behandlade Sverige under andra världskriget. Då berättades historien fortfarande främst ur storebrodern Lauritz Lauritzens perspektiv och handlade bland annat om hans konfliktfyllda förhållande till den tyska nationen.
Minns ni den där ogrumlade och oanade läsglädjen från när ni var yngre? Man sprang på en bok som man aldrig hade hört talas om, fick sig ett sjujävla äventyr och var närmast salig över ett spännande persongalleri och miljöer.
Det torde vara närmast omöjligt att inte på något sätt komma i kontakt med Jan Guillou om man spenderar mer än ett par månader i svenska riket. I det perspektivet känns det nästan märkligt att karln väntade så länge som till 2009 innan han skrev sina memoarer.
Fortsätt läsa ”Ordets makt och vanmakt: Mitt skrivande liv (2009)”
Rörliga bilder och tryckta ord 