You are currently browsing the tag archive for the ‘Jan Guillou’ tag.

Det torde vara närmast omöjligt att inte på något sätt komma i kontakt med Jan Guillou om man spenderar mer än ett par månader i svenska riket. I det perspektivet känns det nästan märkligt att karln väntade så länge som till 2009 innan han skrev sina memoarer.

Samtidigt inte så märkligt alls. För med historien bekvämt i backspegeln blir det förstås lite enklare och konstatera vilka som blev vinnare och vilka som blev förlorare. Och om man nu någonsin hade tvivlat på det är en av bokens viktigaste poänger att Guillou, han är minsann ingen förlorare.

Inte om han kan göra något som helst åt saken i alla fall. Som att skriva en karriäristisk självbiografi till exempel. Många är de kontroverser som han får lov att beskriva och det gör han både lättfattligt och tydligt. Relativt objektivt känns det också såvitt jag kan bedöma, åtminstone när det gäller vad som de facto har hänt.

Som vanligt med den här typen av böcker, vilka i relativ detalj beskriver inte bara en persons yrkesgärning utan också en kultur eller yrkesområde, blir Ordets makt… dessutom en intressant beskrivning av journalistscenen under Guillous verksamma år. Sedd genom den store mannens ögon förstås. De situationer han beskriver ger ganska ofta exempel på just betydelsen av ordets makt.

Med tanke på titeln bör man vara förvarnad om att Guillou inte ägnar många ord åt personliga familjerelationer eller andra rent personliga frågor – här är det som sagt orden och hans relation till dem som står i centrum. Det man däremot saknar är en någon djupdykning i vad som under alla dessa år drivit den gode Guillou till att ge sig in i varje fajt med en sådan frenesi som han tycks ha gjort. Är det bara ideologi, rättspatos och ibland rent personlig överlevnad som hållit i taktpinnen eller är det något annat?

Nej, vill man veta något mer om personen Guillou får man nog vända sig till andra källor eller försöka läsa mellan alla orden i Ordets makt… Vad är det Guillou inte säger på alla sina rader?

Jan Guillous romanserie ”Det stora århundradet” har forsat igenom Europa (samt Afrika i Brobyggarna icke att förglömma) och historien. I den näst senaste delen, Att inte vilja se, har författaren hunnit fram till 40-talets andra världskrig (femte boken Blå stjärnan på på g). Än så länge påminner den lite om Star Trek-filmserien, fast tvärtom. Inte så att den förekommer en uppsjö av rymdskepp och aliens hos Guillou, inte alls. Generellt är dock de Star Trek-filmer med jämna nummer i titlarna betydligt bättre än de med ojämnt nummer – Guillou har istället satsat på del ett och tre med dippar i del två och fyra. Om jag får säga mitt förstås och det får jag ju eftersom det här är min blogg…

Läs hela inlägget här »

På förekommen anledning från Fiffi, som hade ett inlägg om…just det, Mannen från Mallorca till sin senaste svenska söndag.

***

Leif G.W. Mannen som inte bara med jämna mellanrum tar heder och ära av svenskt polisväsende utan som nästan är en liten kriminologiinstitution i sig självt. Eftersom han så sent som 2005 utkom med den enormt populära boken Linda – som i Lindamordet är det sannolikt inte många som varit ovetande om det faktum att den jojobantande och lite muttrande TV-personligheten också är författare.

Grisfesten Läs hela inlägget här »

BrobyggarnaGenom en (eller snarare flera) ödets nyck(er) utbildas strax efter det näst senaste sekelskiftet tre norska och faderlösa fiskarbröder vid den prestigefyllda ingenjörsakademin i Dresden. Men vid själva kulmen av deras ansträngningar, examinationsdagen, sprids de för världens vindar. Sverre åker till London för att leva ett omoraliskt pederastliv med en älskare han träffat i Tyskland. Oscar flyr mot okänd ort efter att ha blivit bedragen och avlurad alla sina blygsamma tillgångar av en prostituerad som han trodde sig älska.

Läs hela inlägget här »

Filip Hammar och Fredrik Wikingsson. FilipåFredrik. Vem hade kunna tro att de utskällda ungdomarna i magplasket (ja, det går inte att komma runt detta faktum) Ursäkta röran (vi bygger om) på kort tid skulle bli två av Sveriges mest omtyckta underhållare.

Men de står inte bara framför kameran, utan skriver också böcker, varav Tårtgeneralen är deras skönlitteraturdebut. Eller skönlitteratur och skönlitteratur, skrönan om den kortlivat (ungefär ett år) Köpingsboende Hasse P sägs av honom själv vara uteslutande sanning. I alla fall när det gäller vad han har sagt och gjort, och det är ett minst sagt osminkat porträtt som framträder.

Läs hela inlägget här »

Vi får här primärt följa polisintendent Ewa Johnsén-Taguy på jakt efter svenska terrorister samt journalisten Erik Pontis undersökning av samma jakt. Är det verkligen motiverat att söka efter terrorister i Sverige eller är det kanske så att vi skapar en självuppfyllande profetia?

Fienden inom oss är givetvis välskriven och sådär lite ironiskt rolig som Guillou otvetydigt gör mycket bra. Också ämnet är angeläget men efter att ha läs ungefär hälften börjar det bli lite tröttsamt. Bland annat därför att Jan Guillou gör det lite väl lätt för sig vad gäller att befolka sin berättelse, nästan varenda lite mer känd person har maskerats mer eller mindre subtilt, från hans eget alter ego Erik Ponti (som naturligtvis gör briljanta radioreportage på löpande band i sin karakterisktiska ironiska stil) till advokaterna Silberman och Alpin. Kul i och för sig men ibland vacklar det hela på löjets gräns.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Sergei Lukyanenko & Vladimir Vasilyev, The Day Watch
Sara Bergmark Elfgren & Mats Strandberg, Engelsfors-trilogin
Gillian Flynn, Sharp Objects

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg