Ett, tu…TV-serier! #18

The Crown (2016-, 4 säsonger och 40 avsnitt)

Återigen gav det utdelning att ge sig på en redan hyllad och prövad serie. The Crown gav mig allt det jag fick från Downton Abbey i form av av scenografi, kostymer, aristokrati och Englandsporr men lyckades dessutom leverera allt det jag saknade från den senare produktionen. För min del utgör The Crown av en perfekt blandning av relationsdrama, nutidshistoria och smarta behandlingar allmängiltiga ämnen som politik religion, plikt, föräldraskap, social utsatthet, osäkerhet, avundsjuka, platsen för ärevördiga traditioner i ett modernt samhälle, missbruk och psykisk ohälsa. För att nämna några.

Jag fäster mig alltså främst vid hur manusförfattarna gång på gång lyckas sätta ljus på större händelser eller fenomen genom att lyfta upp enskilda ögonblick, vilket gör att framställningen inte känns det minsta splittrad trots att den egentligen bara plockar upp olika fragment. Och även om det tas både större och mindre dramaturgiska friheter med historien upplever jag att mycket lämnas upp till oss tittare att bedöma hur vi väljer att tro att ett meningsutbyte eller en händelseutveckling gick till. Till vår hjälp har vi ett allt växande galleri av föredömligt nyanserade rollfigurer, där mycket få av dem är genuint goda eller onda. Däremot har alla sina enskilda fel och brister.

Och så lägg till allt detta briljanta rolltolkningar från både unga och lite äldre gestaltningar av särskilt systarna Elizabeth och Margaret, något som säkert får lite draghjälp av att manuset ger oss en rejält komplex syskonrelation. Jag faller handlöst för Olivia Colman som snusförnuftigt konstaterar att hon alltid funnit att en ”brisk walk” är det enda som behövs för att kurera hotande depressioner. Och Helena Bonham Carter, som på senare år ibland kunnat vara något av en parodi på sig själv, återupprättar sig fullkomligt i mina ögon med sin Margaret. Hur bra Claire Foy och Vanessa Kirby än är lyckas de inte nå upp till de äldres självklara skådispondus. I sammanhanget måste jag också nämna Gillian Andersons Margaret Thatcher, allt annat vore tjänstefel. Det slår gnistor mellan henne och Colman.

Se den! Bara, se den.

A Confession (2019, 1 säsong och 6 avsnitt)

alt. titel: Erkännandet

True crime, signerat britterna. Historien om en ung flicka som försvann från Swindon 2011 och den hängivne polisintendentens försök att hitta henne levande. Denna ändå förhållandevis enkla kidnappningshistoria sväller till något betydligt större när polisen faktiskt förhållandevis raskt får tag på en misstänkt.

Pålitlige Martin Freeman spelar polisen Steve Fulcher och det är ingen tvekan om att serien ställer sig helt och fullt på hans sida gentemot en ogin och räddhågsen polisorganisation. Inte minst genom att göra den anklagade mördaren Christopher Halliwell till en synnerligen otrevlig typ i Joe Absoloms skarpskurna skepnad. Hans hånflinande mot de förtvivlade föräldrarna till hans påstådda offer gör ju knappast att man som tittare är benägen att tycka att det är någon större fara att hans lagstadgade rättigheter eventuellt kränktes när han bekände sina brott för Fulcher.

A Confession är en serie som gapar över ett ganska ambitiöst innehåll. Den serverar först och främst själva kriminalhistorien, mysteriet med vad som hände den unga Sian O’Callaghan. Men sedan följer konsekvenserna för de efterlevande anhöriga, det moraliska träsk som Fulcher försätter sig i med sitt handlande och hur han som sagt blir behandlad av sin egen polisorganisation.

Det hela är självklart välgjort (men ovant att se Freeman i en roll där han får utropa “Fuck!”) men känns kanske lite splittrat med allt detta på tallriken. Det är som om vissa delar av det som inledningsvis direkt rörde mysteriet, sedan får dra iväg på en lite annan tangent som jag inte vet om jag personligen var särskilt intresserad av. I och för sig en intressant kontrast till Jakten på en mördare där jag utan tvekan fann större nöje i A Confession men samtidigt kan se att den brittiska serien försöker håva in ganska lättköpta känslopoänger som den svenska inte ens var intresserad av.

4 reaktioner till “Ett, tu…TV-serier! #18”

  1. För fler serie-roller med Freeman svär och beter sig: Breeders, StartUp och Fargo (den senare kanske mer ”typisk” Freeman visserligen)

  2. Haha, vet inte om jag känner något större behov av mer svärande Freeman. Tycker han är som allra bäst när han får vara John Watson

  3. The Crown är mycket stabil trots att man sitter med facit på hand blir den rörande och engagerande. Roligast har varit att få beta av brittiska premiärministrar – där kunde det gå undan.

  4. @Filmitch: Ja, det var en av de stora överraskningarna — hur dålig koll jag hade på premiärministrar. Och hotande statskupper 🙂

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: