You are currently browsing the tag archive for the ‘Mikael Marcimain’ tag.

Det känns skönt att jag inte har ett arbete där resultatet kan bedömas av alla upptänkliga instanser eller personer. Risken för total förvirring minskar nämligen rätt radikalt gissar jag. Se bara på Call Girl, regisserad av Mikael Marcimain och med manus av Marietta von Hausswolff von Baumgarten. Det skrevs rätt mycket om filmen när det begav sig och i Aftonbladet berömdes framställningen som ”sällsynt icke-exploaterande” när det kommer till nakna kvinnokroppar. Samtidigt menade paraplyorganisationen Sveriges kvinnolobby att filmens politiska delar inte är stort mer än en ”förevändning för ännu en skildring av sexualisering av prostitution och objektifiering av kvinnokroppen”.

De kvinnokroppar som visas upp (icke-exploaterande eller inte) i Call Girl tillhör alla bordellmammans Dagmar Glans stall. Hon ses som en rejäl säkerhetsrisk på vissa håll och då inte bara för att diverse ministrar och andra högt uppsatta politiker utnyttjar hennes tjänster Nej, det stora problemet är att man tror sig veta att Dagmars flickor löper som skållade troll mellan sängar som innehåller både svenska och utländska politiker. Hur stor är risken att någon av dem säger lite för mycket i älskogens rus?

Jag skulle dock säga att Call Girl framförallt inte är en film om de thrillerartade försöken att skyla över det faktum att män i maktens korridorer springer till prostituerade. Istället faller berättelsens blickfång på de unga kusinerna Iris och Sonja som bägge befinner sig på ungdomshemmet Alsunda. De har dock inga större problem att var och varannan natt smita ut och ta sig in till city bara för att bli portade på de coola klubbarna. Men Alsunda-tjejerna Minna och Mari vet på råd och introducerar så småningom Iris och Sonja för Dagmar.

Särskilt Iris finner nåd inför Dagmars ögon och sakta men säkert börjar den äldre kvinnan målmedvetet drilla sin lilla ”svanhals”.

Nej, Call Girl har allt för stort fokus på Iris, Sonja och deras medsystrar för att det ska bli en helgjuten politisk thriller i samma anda som exempelvis Mannen från Mallorca. Istället skulle man kanske nog kunna säga att filmen snarare kan sorteras in under begreppet makt.

Iris och Sonja försöker på alla möjliga vis skaffa sig och demonstrera makt över sina egna liv genom att sätta sig upp mot Alsundas reglemente. Dåtidens välmenande socialassistenter står fullkomligt handfallna inför ungdomar som högaktningsfull skiter i deras uppriktiga önskan att göra gott. Men så fort tjejerna hamnar i en lite större ankdamm står det klart att de är fullkomligt maktlösa trots att det kanske inte känns så första gången de får ett par hundringar för att ta av sig tröjan.

Tyvärr kan jag tycka att det är som om Call Girl inte riktigt kan få nog av att visa upp grisigheten hos de som utnyttjar flickor som Iris och Sonja. Deras kunder är minsann inga vanliga vardagstorskar. De är istället närmast utan undantag en elit som om dagarna kräks ur sig floskler om betydelsen av kvinnors jämställdhet och dagisplatser för att om kvällarna gå på gubbslemmiga fester och hålla varandra om ryggen när det börjar osa torsk.

I slutänden funkade Call Girls ambition att få ihop de här två olika delarna, nedtystningsthriller och horhelvete, inte för mig. Thrillern fick inte tillräckligt med utrymme för att bli tillräckligt begriplig eller spännande medan horhelvetet kändes allt för välbekant.

När det begav sig skrevs det också mycket om filmens fina rollfigurer men jag vet inte om jag kan hålla med om det heller. Jag får ingen känsla för vad det är som gör Iris så upprorisk eller vad hon vill få ut av sitt liv. Jag blir heller inte klok på framställningen av good guy-polisen Sandberg. Varför ska han introduceras i en scen där han sätter på sin fru/sambo? Och varför blir det inga konsekvenser av att han rätt våldsamt knuffar omkull sin (styv)dotter? Är det scener som ska tjäna till att visa att man bara behöver skrapa på ytan för att hitta mangriskärnan även hos den mest rakryggade av män?

Den enda person som jag blev genuint intresserad och fascinerad av var Pernilla Augusts Dagmar som med perfekt fingertoppskänsla halar in småfiskar som Iris och Sonja i sitt prostitutionsnät. Men i slutänden blir även hon (nästan) lika mycket ett offer för de grisiga maktmännen som hennes underlydande.

Varför inte själv komma underfund med vilken i vilken mån Call Girl objektifierar kvinnokroppen? Filmen finns nämligen att se på C More och då passar det ju också bra att utnyttja tjänstens gratismånad.

Annonser

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Ludlum, The Bourne Identity
Elizabeth Gaskell, Mary Barton
Kristina Sandberg, Sörja för de sina

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg