Som liten flicka fick Libby Day bevittna mordet på nästan hela sin familj. Den ende överlevande, förutom hon själv, var brodern Ben och han hamnade i fängelse efter att Libby vittnat om att det var han som mördade deras mamma och två systrar.

Hur har då livet blivit för Libby sedan dess? Han hon vuxit upp med en känsla av att man alltid ska vara tacksam för det livet har att komma med, leva varje dag som det var den sista, kanske författat en rad framgångsrika och outhärdligt käcka självhjälpsböcker?

Nej, knappast. I vuxen ålder kan Libby näppeligen sägas vara vuxen. Istället har hon blivit en tjurig kleptoman som fortfarande tycker att världen är skyldig henne något. Särskilt tillräckligt med pengar så att hon aldrig ska behöva pyssla med ett vanligt jobb. Men nu har världen till slut helt enkelt börjat glömma bort den där lilla flickan och Libby står inför utsikten att faktiskt behöva försörja sig själv.

Det visar sig att Libby är beredd att göra en hel del för att undvika ett vanligt jobb. Exempelvis ta kontakt med någon av alla de där mer eller mindre galna grupperna som maniskt intresserar sig för gamla brott och tragedier. För att kunna pressa lite pengar ur dem börjar Libby för första gången att återbesöka sin egen historia (ett område som hon länge hänvisar till som ”The Dark Places”), rota runt i gamla lådor och försöka leta reda på sin alkoholiserade pappa, en man som vissa hävdar sannolikt är den verklige förövaren.

Jag hade snappat upp namnet Gillian Flynn kanske något år innan filmatiseringen av Gone Girl började rulla och hyllningarna gjorde mig nyfiken. Dark Places framhålls oftast som den allra bästa av hennes böcker och jag kan inte annat än hålla med om att det är en skönt ruggig thriller.

Flynn bygger bland annat en bra historia med hopp i vartannat kapitel mellan Libbys nutid och det sista dygnet innan familjen Day slaktades. Det ger möjlighet till ett successivt avslöjande som bygger en fin spänning och samtidigt ger flera perspektiv eftersom de historiska kapitlen antingen berättas ur Ben eller modern Pattys perspektiv.

Författaren framkallar dessutom en bra stämning med stor betoning på de tröstlöst kalla Kansasvidderna, bondgårdar på fallrepet och nedgångna hyreskomplex. ”Bra” ska i det här avseendet tolkas som dyster, hopplös och alltigenom gråtonad. Vare sig boken rör sig i Libbys nutid eller i familjens dåtid finns det i princip inga som helt ljusglimtar i tillvaron. Patty är exempelvis ständigt orolig för hur hon ska få ekonomin att gå ihop, att hon är en dålig mamma som inte orkar se till att hennes barn är hela, rena och lyckliga och, som lök på laxen, att hennes son kanske är involverad i något som inte tål att synas i sömmarna, må det sedan vara djävulsdyrkan eller något ännu värre (om det nu kunde finnas något som är värre än djävulsdyrkan i 80-talets Kansas).

Jag inbillar mig att det framförallt är den här stämningen som gör att Flynn skiljer sig från genomsnittliga thrillerförfattare, för hon gör den otroligt bra. Libby är verkligen ingen sympatisk protagonist och ändå har man inga större problem att följa med i hennes efterforskningar. Bra thrillerskit, helt enkelt.

Annonser