Golden Years (1991)

Så låt de sista ljuva åren bli de bästa i vårt liv/Den lycka som vi känner, låt den stanna livet ut/Och när jag kommer fram till dagen då mitt hjärta slutar slå/Då ska du tänka på de stunder som var vackrast i vårt liv

Lasse Stefanz välkända smörsång om hur fantastiskt det är att åldras tillsammans hade kanske kunnat passa in på Harlan och Gina Williams. De har hållit ihop hela livet och synes älska varandra lika mycket som när de först träffades. Enda smolket i glädjebägaren är möjligen att Harlan vägrar låta sig pensioneras från jobbet som vaktmästare på Falco Plains. En anläggning som sägs tillhöra Jordbruksdepartementet men vars elstängsel och vaktade infart antyder att här försiggår något betydligt mer sinistert än experiment på frosttåliga tomater.

I själva verket rymmer Falco Plains bland annat hetsporren Dr. Richard X. Toddhunter som slänger alla säkerhetsföreskrifter överbord för att kunna utföra sina försök att lösa åldrandets gåta. Han tar heller inte mycket ansvar för sin vårdslöshet – när den enorma generatorn börjar pulsera med ett grönt sken flyr han hals över huvud och låter istället sina assistenter och Harlan ta en del av smällen.

De olycksaliga assistenterna krossas av nedfallande instrument men Harlan verkar till en början ha klarat sig riktigt bra. Men snart upptäcker Gina att något inte står rätt till med hennes make och han hamnar i blickfånget för Jude Andrews, obeveklig lönnmördare och allt-i-allo vid ”The Shop”. Nu måste Harlan och Gina komma undan Andrews och vem är bättre skickad till det än Andrews före detta partner, Terry Spann, vilken numera jobbar som säkerhetsansvarig på Falco Plains?

I likhet med exempelvis Sleepwalkers (som kom året efter) och Storm of the Century (från 1999) är Golden Years inte en adaption utan ett genuine bona fide “Stephen King original script”. En miniserie om sju avsnitt som producerades av CBS. King själv ger cred till David Lynch och hans Twin Peaks för att TV-bolagen ens började överväga att skapa serier av annan kaliber än Dallas och Falcon Crest.

King kallar sin egen skapelse ”Twin Peaks without the delirium” som om det skulle vara något positivt. Tyvärr sätter han fingret på en stor del av vad som kvalitativt skiljer en produkt som Golden Years från Twin Peaks. Jag måste förvisso erkänna att dagens miniserie inte är lika hiskelig som några av Kings andra TV-produktioner, men snackar vi knappast toppklass här.

Jag reagerar exempelvis ganska omgående på att Harlan Williams, spelad av Keith Szarabajka, ser något märklig ut och det får snart sin förklaring. Harlan ska ju långsamt bli allt yngre och Szarabajka är i själva verket nästan 20 år yngre än Frances Sternhagen som spelar Gina. Hans åldersmakeup lämnar alltså en del övrigt att önska. De grönlysande effekterna som ska signalera den kraft som Dr. Toddhunter försöker manipulera är inte heller mycket att yvas över.

Trots det måste jag som sagt ändå erkänna att jag fångas mer av Golden Years än vissa andra, kommande TV-produktioner. Jag tror att det handlar om dels rollfigurer, dels -prestationer. Exempelvis är Toddhunter prillig, på gränsen till farsartad, på ett ganska roligt sätt. En liknande roll spelas av Stephen Root som byråkratibesatt mellanchef. Överhuvudtaget kan man konstatera att Golden Years lyckas bättre med sina humoristiska drag än mer actionbetonade dito. Däremot kan faktiskt en viss spänning också infinna sig ibland.

Felicity Huffman i rollen som Terry Spann lyckas å sin sida göra sin avhoppade agent både tuff och mänsklig. Hennes uppenbarelse är dessutom inledningsvis så otroligt lik en viss Dana Scully att jag måste undra om inte Huffman i den här rollen var en förebild för FBI-agenten. Eller också var det så alla statsanställda yrkeskvinnor såg ut i början av 90-talet.

Huffman får också ha en bra dynamik med Falco Plains chef general Crewes, vilken gestaltas av pålitlige TV-skådisen Ed Lauter, och jag gillar vid det här laget Frances Sternhagen så pass mycket att jag nästan köper hennes hängivenhet till sin make trots den uppenbara åldersskillnaden.

Nu börjar vi också hitta så pass många fiktiva och verkliga kopplingar mellan olika produktioner att det kan börja vara dags att tala om ett Stephen King-universum. Här återkommer alltså The Shop från Firestarter och King låter till och med Terry Spann säga att Andrews är en bättre agent än den kände John Rainbird. Temat om åldrande, eller ett hejdat sådant, återkommer ju i The Green Mile. Sådant som mer handlar om nickningar är exempelvis att vi får en rollfigur med smeknamnet Capt’n Trips. Ett av avsnitten regisserades av Michael Gornick, som ett par år tidigare gjort Creepshow 2 och Frances Sternhagen känner vi ju igen från Misery (hon skulle dessutom återkomma i 2007 års The Mist så här har vi något av en King-veteran på skådissidan).

Golden Years slutar tyvärr oerhört abrupt och då var mitt DVD-slut ändå justerat jämfört med var TV-tittarna fick ta del av i augusti 1991 (enligt miniseriens Wikipedia-sida). Tanken var att serien skulle fortsätta, varför man planerat för ett saftigt cliffhanger-slut, men i slutänden sade CBS blankt nej. Därför blir det också lite svårt att avgöra om de sista avsnittens relativa svaghet beror på detta eller på det faktum att de inte skrevs av King (som bara lagt upp riktlinjerna för hur historien skulle fortsätta) utan av en Josef Anderson. För att parafrasera Adam Driver i While We’re Young: ”Let’s just not know”.

Förlaga: Originalmanus
Cameo: Busschaufför

1990 års tio bästa filmer

För oss som är födda på 70-talet låter 1990-talet fortfarande rätt modernt tills man börjar tänka efter och inser att det börjar vara många år sedan det passerades. Särskilt när man kan kontrastera händelser som Nelson Mandelas frigivning i februari och återföreningen av Öst- och Västtyskland i oktober (vissa skulle säkert också räkna Margaret Thatchers avgång i november hit) mot det rådande världsläget. Som till viss del i och för sig säkert är beroende av det faktum att Irak invaderade Kuwait i augusti. Och kanske det faktum att Milli Vanilli avslöjas som bluffar…

ALIMo: 1990-1991

Nu börjar det finnas rent löjliga mängder filmer som jag har sett och på ett eller annat sätt tycker är bra och värda att uppmärksammas. Det börjar därmed också kännas poänglöst att kommentera vilka jag har sett på bio och vilka som kommit via andra kanaler. Är det en extra minnesvärd visning nämns det förstås.

***

1990
Paul Verhoeven slår till igen med Total Recall. Jag kommer ihåg att jag hörde några klasskompisar som pratade om den och Arnies blodiga händer och tyckte att det lät hur häftigt som helst. Och det var det ju. Colin Nutley kan fortfarande göra film som bygger på igenkänning och inte bara stereotyper. Det blir inte så mycket mer småstadsågren än BlackJack innan Fucking Åmål. Det är knappt att jag kan sitta kvar i soffan, så hemsk är den.

10 i topp: Stephen King

Filmitch presenterade en högst underhållande Stephen King-tioitopp och då jag i alla fall har varit en ivrig King-läsare själv kunde jag inte motstå utmaningen att göra detsamma (titta gärna också in hos Jojjenito som gjort en egen lista). Tyvärr har jag tappat min King på senare år och listan har därför gjorts utan att ha läst något från den produktive författaren sedan 2006 och Lisey’s Story. Det måste bli bättring där.

Wishmaster (1997)

Wishmaster börjar i det antika Persien (även om det mest ser ut som om regissören filmat sitt barns sandslott ur grodperspektiv) där fullkomlig panik just brutit ut i det kungliga palatset. Vid konungens sida står en ondskefull figur. Men, det är ju Lotta Engberg?! Ok, det är det inte, men det är i alla fall en typ som uppfyller önskningar och givetvis inte alls på det sätt som den som uttalat önskningen tänkt sig (kanske är det Lotta Engberg i alla fall?).

Thinner (1984)

Det här är en recension för alla er som är så unga (eller Stephen King-obekanta) att ni inte hängde med på Britney Spears “Thicker…”-skämt i Family Guy.