You are currently browsing the tag archive for the ‘Levande gudar’ tag.

När en gud dör, vad händer med hans barn? Det är något oklart i hur hög utsträckning Fat Charlie Nancy (som inte längre alls är särskilt rundnätt) är medveten om att hans vivör-farsa var en gud. I vilket fall som helst dog fadern en högst ogudaktig död på en karaokescen när han försökte impa på ett gäng tjejer som kunde ha varit hans döttrar. Ingen har någonsin påstått att Fat Charlies pappa förnekade sig.

Dödsfallet innebär dock att Charlie måste släppa det han har för händer i London – jobb, en fästmö samt begynnande bröllopsplaner – och dra iväg till Florida. Där träffar han en grupp kvinnor med oklara krafter som kände hans far och dessutom vet att berätta att Charlie är utrustad med en bror, Spider. Frågan är dock om Charlies försök att kontakta denne ny-gamla bror ska visa sig vara hans livs största misstag.

Jag gick in läsningen av Anansi Boys med hopp om en ny American Gods, vilket var ett misstag. Jag ska dock inte vara melodramatisk och påstå att det var mitt livs största (det är ett ämne för en helt annan text). Anansi Boys är välskriven, fantasifull, lättsam, spirituell, smart och rolig på det där sättet som jag kommit att börja förvänta mig från Neil Gaiman. Möjligen gör dess fokus på trickster-karaktären Anansi berättelsen något mindre melankolisk än exempelvis The Ocean at the End of the Lane.

Samtidigt har vi ju då Fat Charlie som, i egenskap av en Gaiman-protagonist, i sig själv är en ganska melankolisk typ. I likhet med Neverwheres Richard Mayhew är Fat Charlie ingen som Agerar. Det är knappt att man kan påstå att han re-agerar. Snarare låter han sig skuffas runt i livet, även om hans relation med fästmön Rosie inte kan sägas vara lika hemsk som Richard och Jessicas var. Den kryddan står isåfall Rosies mor för, en kvinna som enligt Fat Charlie sannolikt skulle vara den enda överlevande efter ett kärnvapenkrig, tillsammans med horder av radioaktiva kackerlackor.

För att injicera lite agens i hans liv krävs alltså att Charlie kommer i kontakt med brodern Spider, vilken tycks ha fått ärva all faderns bonhomie och förmåga att få folk runt omkring sig på gott humör. Eller i alla fall inte ha några invändningar till att gå vidare till den där coola festen eller svepa den där tionde drinken. Men som alla sådana personer kan Spider möjligen också vara lite egotrippad.

Trots alla snälla ord jag skulle kunna strössla över Anansi Boys har Gaiman här tyvärr byggt en värld som jag känner mig ganska sval inför. Eller också är det Fat Charlies inre resa som inte engagerade överhövan. En bok om en trickster-figur ska gärna ge mig samma underhållning som en heist-berättelse. Jag vill kunna både skratta och häpna över smarta vändningar och klurigheter men Anansi fallerar även på den punkten.

Tyvärr fick jag inte alls samma hisnande känsla av förundran som en del av Gaimans andra böcker har gett mig. Jag känner mig heller inte särskilt nyfiken på att fundera vidare på hur Fågelkvinnan, Anansi och Tiger hänger ihop med varandra eller i hur många väderstreck deras andevärld sträcker sig. Däremot blev jag sugen på att läsa om American Gods och det är ju inte det sämsta.

I 2010-talets sista självande minutrar levererar Anders Fager den avslutande delen Krig! Barn! i trilogin om Fallet Cornelia Karlsson. Cornelia, som först fick en egen bok i Jag såg henne idag i receptionen (även om den som uttalar titelmeningen rimligen bör vara Fredrik Hedlund) och sedan spelade en icke föraktlig roll i En man av stil och smak.

Krig! Barn! tar vid närmast omedelbart efter En man… Anarki och kaos, orkestrerat av Cornelia, drar allt närmare, Ingemar Fredman av den Gröna Gången ligger nedhuggen på Strömmens botten och CeO Molin försöker fortfarande ta hand om sin skattgömma av böcker. Läs hela inlägget här »

Chris Hemsworth och Tom Hiddleston beskriver i liknande termer trycket från sina respektive asar. Att i ytterligare en film spela upp syskonrivaliteten mellan Tor och Loke var tydligen inte lika suget som det än gång var. Nu behövdes lite nytänkande!

Läs hela inlägget här »

När Jane Fosters vetenskapliga instrument börjar leva om på ett sätt som de inte gjort sedan 2011 i New Mexico är frågan vad hon blir mest upphetsad över – att än en gång få bevittna vetenskapliga mirakel som välter de fysikaliska lagarna över ända eller att än en gång få se en viss kille i rustning och cape som välter mer kroppsligt fysiska lagar över ända med sin bröstmuskulatur?

Läs hela inlägget här »

alt titel: ex_machina, EX_MACHINA

Det är en klassisk “fånga dagen”-lögn att man bara ångrar det man aldrig gjorde. Men det är en lögn som är så pass effektiv att sökmotormiljardären och internetmagikern Nathan Bateman utan problem kan locka programmeraren Caleb Smith att skriva på ett högst oegentligt sekretessavtal.

Läs hela inlägget här »

Carl-Ove Molin, CeO kallad, är en man som vant sig vid att ha stil och smak och järnkoll. Firad föreläsare. Uppskattad essäist och på väg att bli utgiven av Atlantis förlag. En liten, men lukurativ, boksmuggelbusiness vid sidan av anställningen vid Kungliga biblioteket. Men när det lackar mot jul anno 2011 börjar det så sakteliga gå åt helvete för CeO.

Läs hela inlägget här »

En varning kan vara på sin plats — en intressant bok som För gudinnan genererar många och långrandiga funderingar… Orkar du inte läsa hela texten (fullt förståeligt), rekommenderar jag att du scrollar ned till slutet där du hittar mitt betyg och ett par trevliga Anders Fager-podd-referenser.

***

I sin senaste roman För gudinnan: En romans börjar Anders Fager, åtminstone för min del, på en lite ny kula. Jag inbillar mig att det i Fagers universum inte finns någon hinna, ingen absolut gränsdragning mellan mänskligheten och de som befinner sig bortom den. Men där läsarna förut fått bekanta sig med hemskheter djupt begravda i den svenska myllan, introduceras vi nu till den långlivade Tiphany och hennes gudinna Tiphereth, till vardags kallad Tipper. I den mån det nu finns vardagar i gudinnornas värld.

Läs hela inlägget här »

Mumier och midsommar. What’s not to like?! En snygg inläggstitel blev det också…

***

Få lär väl ha missat att Universal gör tappra försök att återuppväcka alla sina klassiska monster (plus några stycken till). Exakt varför bolaget började med just mumiemonstret vet jag inte, men kanske det har något att göra med att det inte är första gången de försöker sparka igång en inlindad döing. För visst var även The Mummy anno 1999 ett försök till en remake på Universals klassiska film från 1932.

Läs hela inlägget här »

Nick Morton hävdar med emfas att han och kompisen Vail inte är simpla gravplundrare i Irakkrigets svallvågor utan ägnar sig åt den betydligt mer hedervärda sysslan att ”liberate antiquities”. Det svårt att undgå känslan av att han i detta förvandlas till ett språkrör för bolaget Universal självt.

För när nu både Marvel och DC skapar filmserier som ger säkert klirr i kassan är det klart att Universal vill ha en bit av den kakan. Här finns det förvisso inga serietidningar i botten men väl en räcka väletablerade monster. Häpp, Dark Universe!

Läs hela inlägget här »

Ur vägen Akilles, Theseus, Herakles och Perseus, det finns en ny superhjälte på agoran!

Den grekiska mytologin är i mångt och mycket uppbyggd av hjältar och hjältedyrkan, varav majoriteten föga förvånande är män. I den mån kvinnor finns på plats är det i form av hjälte-hustrur, hjälte-döttrar eller hjälte-mödrar. Har man tur kan det finnas en slags moralisk hjältinna här och var.

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Robert Harris, An Officer and a Spy
Patricia Highsmith
, This Sweet Sickness
Hans Fallada, Hur ska det gå för Pinnebergs?
Sara Bergmark Elfgren
, Norra Latin

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg