Ett, tu…TV-serier! #11

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Men med enklare tillgång via främst streaming har det ändå slutat i ett par serieomgångar. Och jag är förstås inte så gemen att jag undanhåller mina oerhört intressanta åsikter från mina läsare om det jag ändå har sett. Så här kommer, i korthet, några slags sammanfattningar. Däremot inga betyg, det blir för svårt. De serier jag ändå satt betyg på är miniserien Dune, Joss Whedons Firefly, de två första säsongerna av Twin Peaks, första säsongerna av True Detective och Stranger Things samt Neil Gaimans Neverwhere. Kalla det för olycksfall i arbetet.

Jag har enbart tagit med serier som jag känner att jag så att säga har ”sett klart” och som är hyfsat nya. Ungdomens avsnitt av MacGyver, Alf, V eller Fame har alltså inte fått plats här. Inte heller lättsammare evighetskreationer som The Simpsons, Rick & Morty, Friends, The Big Bang Theory, Family Guy eller South Park. Sådant man sätter på för att låta rulla lite på halvfart i bakgrunden.

Orsakerna till varför jag sett just de här serierna varierar, men eftersom jag ser så pass få är de oftast medvetet valda utifrån generellt fin kritik. Plus tillgång, förstås.

Russian Doll (2019, 1 säsong och 8 avsnitt)

Efter titten på Happy Death Day började jag fundera allt mer på Russian Doll. Jag hade för tusan sett serien en gång men mindes i princip ingenting av den, bortsett från själva tidsloops-idén och att jag tyckte att den var bra. Tur då att det än så länge bara finns 8 avsnitt som i sin tur aldrig är längre än 30 mins, så de går snabbt att ta sig igenom igen.

Och jag är faktiskt glad för det, för nu kännas det som om jag kommer att komma tillbaka till Russian Doll med jämna mellanrum. Serien är så otroligt välskriven och jobbar så smart med sitt koncept att omtittningsvärdet blir skyhögt.

Natasha Lyonne (som också skrivit manus tillsammans med Leslye Headland och Amy Poehler) får till både en underbar personlighet med sin Nadia och en fängslande dynamik tillsammans med Charlie Barnetts Alan. Hon är till en början både otrevlig och avståndstagande men lyckas ändå förmedla en person som har tillräckligt många förlåtande karaktärsdrag för att faktiskt kunna ha de vänner hon har. Hennes problem ligger i att hon vägrar att släppa någon inpå livet (trots ett minst sagt utåtriktat kynne), utan har bestämt sig för att själv är bäste dräng. Alan är föga förvånande hennes raka motsats, en introvert typ som vägrar acceptera sitt eget dåliga mående vilket resulterar i ett svart hål som slukar de få personer han har i sitt liv.

En av de bästa sakerna med Russian Doll är betoningen på Nadia och Alans allt djupnande vänskap, att serien inte pressar in ett romantiskt förhållande dem emellan. Den plockar också ner historien på en mer minimalistisk nivå jämfört med Groundhog Day. Phil Connors blir bästpolare med en hel stad medan våra två huvudpersoner ”bara” behöver lära sig att släppa in någon annan i sitt liv, att både ge och ta emot hjälp från en annan människa.

Russian Doll är som sagt grymt välskriven och faller därför knappast i tidsloopsfällan med en massa omtagsmontage. Historien får istället utvecklas inom ramen för upplägget och påminner därför lite om Buffy-avsnittet Once More, With Feeling. Alltså att manuset omvandlar genrens eller framställningens givna ledstänger från att vara potentiella svagheter eller lättköpta poänger till att istället bli dess styrkor. Att avsluta en sådan här berättelse är en annan typisk akilleshäl, men även den knuten löser Russian Doll upp högst elegant.

Serien lyckas till och med att peta in en successiv stämningsförändring genom avsnitten som knappt märks innan man sitter där med tårar i ögonen. I de allra sista delarna får man sig dessutom lite tvättäkta skräck-vibbar. Tematiskt bjussar den på såväl filosofi och humor som uppriktiga känslor och goda budskap. Vi behöver alla varandra – ingen klarar sig helt på egen hand.

You (2018-, 2 säsonger och 20 avsnitt)

Russian Doll gjorde att jag kollade upp vad Charlie Barnett varit med i annars, varpå Netflix-serien You dök upp. Jag gjorde inte mer efterforskningar än att den verkade ha fått bra omdömen och drog igång det första avsnittet. Dumt nog hade jag liksom bara antagit att Barnett skulle spela huvudrollen och så var det ju inte alls.

Istället följer serien Joe Goldberg, spelad av Penn Badgley. Han är en tvättäkta romantiker som skulle göra vad som helst för sitt hjärtas kär. Till och med mörda…

You berättas alltså ur Joes eget perspektiv och av Joe själv i en ofta satirisk och bitsk VO. Det står dock snart klart att det Joe kallar för kärlek och omtanke skulle de allra flesta andra kalla stalkning. I första säsongen blir han trollbunden av den perfekta Guinevere Beck. I hans värld är det bara för att han älskar henne så mycket som han bryter sig in i hennes lägenhet för att snoka rätt på detaljer om hennes liv som han sedan kan använda för att komma henne allt närmare.

En av seriens skapare har beskrivit You ungefär som att tonsätta en romantisk komedi med thrillermusik, och häpp – en obehaglig stalkerhistoria istället för något som vi mer eller mindre programmerats att uppfatta som rart och romantiskt. Men medan You är välproducerad med bra skådisinsatser vet jag inte om jag tycker att upplägget är så revolutionerande som man kanske velat göra gällande. Skillnaden mellan TV-serien och exempelvis en produkt som Stephanie Meyers Twilight-serie skulle i så fall vara att You leker med alla de obehagliga vibbarna som Twilight inte ens tycktes vara medveten om. Att det uppenbarligen finns drösvis med kvinnliga tittare som efter You bara har ”I heart Joe” för ögonen är mindre överraskande än det är deprimerande.

Jag ska inte påstå att jag någonsin tyckte att serien blev särskilt spännande eller läskig. Ibland kunde den vara hyfsat rolig, vilket i sig tyvärr blev lite problematiskt eftersom jag inte tyckte att humorn gifte sig särskilt bra med spänningen som You samtidigt försökte skapa. I första säsongen jobbar Joe på en bokhandel medan hans käresta är en aspirerande författare och jag måste erkänna att jag var betydligt mer tilltalad av den miljön än andra säsongen som förflyttar sig till L.A. Å andra sidan bjöd den säsongen dels på Charlie Barnetts (tyvärr extremt lilla) biroll, dels på Carmela Zumbado och Jenna Ortega som två systrar vars prestationer jag blev väldigt förtjust i.

You var helt ok men jag ställer mig ärligt talat lite frågande till alla hyllningarna. Vill du ha en Dexter med lite kärleksförvecklingar är den förstås perfekt, själv skulle jag rekommendera flera andra serier före den här.