In the Tall Grass (2019)

Redan i mitten av 60-talet visade japanske regissören Kaneto Shindo hur man utnyttjar något så enkelt som högt, svajande gräs för att skapa en kliande obehagsstämning. Kombinationen klaustrofobisk instängdhet + känslan av oändliga vidder, där sannolikheten att gå vilse närmar sig faktum, är enkel men effektiv.

Fortsätt läsa ”In the Tall Grass (2019)”

X4: Locke & Key (2010-2013)

Redan när jag hade läst Joe Hill och Gabriel Rodriguez två första album i Locke & Key-serien visste jag att jag ville fortsätta med resten. Det tog mig bara ett tag att ta mig dit. Innan jag var helt färdigläst hann jag också klämma TV-serien som släpptes på Netflix 2020.

Fortsätt läsa ”X4: Locke & Key (2010-2013)”

Heart-Shaped Box (2007)

Judas Coyne är fullt upptagen med att odla sin bad boy-rocker-persona även om det är ett bra tag sedan han stod på höjden av sin karriär eller, ärligt talat, ens tyckte att det var särskilt roligt att odla en bad boy-rocker-persona. Han har dock fortfarande tillräckligt mycket av en rocker-aura för att kunna locka till sig goth-groupies med självskadetendenser, vilka accepterar att bo hos honom under ett antal kravlöst sexfyllda månader innan han kastar ut dem.

Fortsätt läsa ”Heart-Shaped Box (2007)”

Ett, tu…TV-serier! #6

Fram tills för ett par år sedan gjorde jag mitt bästa för att undvika TV-serier. Eller snarare var det så att jag direkt inte ansträngde mig för att vare sig se eller köpa på mig hela säsonger med ett par notabla undantag. Och jag skulle då verkligen inte skriva om dem på bloggen!

Fortsätt läsa ”Ett, tu…TV-serier! #6”

X2: Locke & Key (2008 & 2009)

I likhet med pappa Stephen King (och ett gäng andra, ”vanliga” författare förstås) har Joe Hill gett sig på att skriva seriemanus. I Kings fall är det hela lite av en kantboll eftersom Creepshow (tecknad av Bernie Wrightson) utgår från manuset till episodfilmen med samma namn. Med tanke på att de bägge kom 1982 skulle man också kunna tänka sig att serien och filmen så att säga skulle gå hand i hand och ge varandra lite draghjälp hos publiken.

Locke & Key 1 Fortsätt läsa ”X2: Locke & Key (2008 & 2009)”

Horns (2013)

Man kan tänka sig att Ignatius Perrish föräldrar hade stora förhoppningar på sin son när de döpte honom. Hans namne Ignatius av Loyola är ingen mindre än grundare av Jesuitorden, en samling män som genom historien (bland annat annat) varit kända för sin bildning, sin asketism och sin obrottsliga lojalitet mot påven. Vad de sannolikt inte tänkte sig var att han skulle gör mer skäl för den etymologiska betydelsen av sitt namn, ”den eldfängde”.

Fortsätt läsa ”Horns (2013)”

Horns (2010)

HornsIg Parrish genomlever sin kanske sunkigaste dag under vad som redan varit ett rätt sunkigt år. Människorna i hans omgivning tycks ha bestämt sig för att de ska dela med sig av sina innersta hemligheter och uppfattningar om just Ig själv. Och Ig tycks ha kraften att ge dem tillåtelse att agera ut dessa innersta önskningar.

Fortsätt läsa ”Horns (2010)”

20th Century Ghosts (2005)

När Filmitch ber så snällt om en recension får Filmitch en recension. Även om det kanske tar lite tid.

***

Trots att det är svårt att motstå frestelsen att kunna försjunka i en riktigt bra bok som räcker i en hel evighet slås jag samtidigt alltid av hur smidiga noveller är när jag väl läser dem. Ja, inte bara smidiga förresten, utan ofta väl så genomarbetade som en roman. På grund av formatet ofta också med naturnödvändighet tajtare och mer ekonomiska i sitt berättande.

Om man inte läser en massa litteraturtidskrifter kommer ju noveller vanligtvis i en av två olika former: antologin eller samlingen. Bägge typerna kan innehålla både högt och lågt men lägstanivån är kanske inte riktigt lika låg när det är en och samma författare som står för alla bokens delar.

Fortsätt läsa ”20th Century Ghosts (2005)”