X3: Diana Wynne Jones i korthet (1986, 2006 & 2008)

Ett Ghibli-maraton på Netflix gav mig idén att återbesöka en av min barn- och ungdoms favoritförfattare – Diana Wynne Jones. Intill sin död 2011 vid 76 års ålder var Jones av flitig författare som främst rörde sig inom fantastikgenren, men kunde vara ganska varierande inom de ramarna. Den berättelse som Studio Ghibli och åldermannen Hayao Miyazaki plockade upp i sitt stall 2004 var Howl’s Moving Castle och den fanns lyckligtvis som ljudbok. Utöver den lyckades jag också snoka upp 2006 års The Pinhoe Egg och The House of Many Ways från 2008.

Alla dessa tre berättelser förenas av att ha en handlingskraftig och sympatisk hjältinna samt vara fantasy av den sorten som hela tiden balanserar på sagans gräns. Men så har Jones också varit en inspirationskälla till författare som J.K. Rowling och Neil Gaiman. Med tanke på att Jones lyckas med det som Rowling inte gjorde, det vill säga skapa positiva hjältinnor skulle jag absolut rekommendera alla dessa tre böcker till unga tjejer som har en faiblesse för fantasy.

Howl’s Moving Castle (1986)

Det är förstås svårt att lyssna på Howl’s Moving Castle och inte jämföra med Ghibli-filmen (jag kan inte påminna mig att jag läst boken tidigare). Det känns som om Jones tydligare lyfter fram sin hjältinna Sophie Hatter, inte minst det faktum att Sophie faktiskt tycker ganska bra om att vara en gammal gumma. Nu kan hon ju göra som hon vill på ett helt annat sätt än hon kunde som 18-årig flicka och den äldsta (samt minst snygga) av tre systrar.

Här finns ett litet mysterium som måste lösas och så förstås Howls egen personlighet – ska Sophie lyckas dyrka upp den undflyende mannens själ? Men jag skulle nog vilja påstå att berättelsens huvudpoäng inte är romantisk utan ett utforskande för Sophie att hitta sin egen identitet och plats i världen. Det är en berättelse som känns lite mer intim än Ghibli-versionen som tydligare plockar upp de politiska härvor som Howl blir indragen i. Det är också helt uppenbart att Jones inte alls delar Miyazakis fascination för stemapunk, hennes böjelser ligger mer åt det rent magiska.

The Pinhoe Egg (2006)

Nu kastas vi rakt in i en hel serie böcker, The Chrestomanci Books, varav The Pinhoe Egg är den sjunde och sista delen (den första delen skrev Jones redan 1977). Har man läst alla de tidigare delarna (vilket jag alltså inte hade) är det möjligt att det förekommer en massa upprepningar av sådant som hänt. Men för min del håller Jones det på en ganska rimlig nivå. Jag förstår såklart att det finns en massa som som författaren inte kan gå in på men jag accepterar utan problem hennes världsbygge även om jag inte känner till alla delar av det.

Den här gången heter vår hjältinna Marianne Pinhoe och hon bor i en liten engelsk by som styrs av alla hennes farbröder samt extremt tjuriga farmor. Tanken är att Marianne ska ta över farmors roll som Pinhoe-klanens matriark (”Gammer”) men det är en framtid som hon inte direkt ser fram emot. Som synes har vi också här en hjältinna som i och för sig tycker sig ha hittat sin identitet men som inte trivs med sin utstakade bana i livet. Snart har dessutom Gammer startat en fejd med grannklanen och det kommer in tydliga stråk av mörker i historien. Detta är nog berättelsen där jag tydligast tycker mig känna igen J.K. Rowlings författarstil, inte minst i de dråpliga familjerelationerna som, när boken ger läsaren en chans att tänka efter, egentligen är ganska tragiska. Plus att den inkluderar både en grip och en enhörning.

The House of Many Ways (2008)

Denna bok tar oss tillbaka till Howl-världen men nu har Sophie och Howl skaffat barn och är härdade magiker. Huvudpersonen är den här gången därför Charmain Baker, en flicka som helst av allt vill ägna sig åt böcker och läsande men som tvingas vakta sin trollkarlsfarbror Williams märkliga hus under några veckor. Särskilt komplicerat blir det när Peter Regis anländer och säger att William antagit honom som lärling och vägrar lyssna på Charmains förklaring att farbrodern inte finns på plats. Dessutom har kungen hörsammat Charmains bön om att få jobba i slottsbiblioteket. Törs Charmain lämna Peter ensam med tanke på att den presumtive lärlingen har en enastående förmåga att röra ihop sina trollformler?

Även detta en ganska charmig bok – det är magi, intriger och möjlig förskingring. Återigen ligger fokus dock på Charmains försök att hålla fast vid sin dröm att kunna ägna hela dagarna med näsan i en dammig volym. Hon påminner i detta avseende alltså en hel del om Marianne Pinhoe som också gör tappra försök att följa sitt eget huvud och inte behöva lyssna på vad alla andra säger åt henne att göra.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: