You are currently browsing the tag archive for the ‘Vänskap’ tag.

Undrar om det dröjde ända till premiären i januari 2016 på Sundance-festivalen innan filmskaparna Daniel Scheinert och Daniel Kwan (kallade ”the Daniels”) fick klartecken på att använda begreppet ”Swiss Army”? Jag skulle i alla fall kunna tänka mig att det är varumärkesskyddat och i själva filmen går Daniel Radcliffes Manny under det mer generiska epitetet ”Multi purpose tool guy”.

Den som ger Manny det namnet är Paul Danos Hank. Han har likt Tom Hanks varit skeppsbruten under en längre period men istället för volleybollen Wilson hittar Hank och Manny alltså varandra. Kruxet är bara att Manny av allt att döma verkar död. Men under Hanks ömma omvårdnad (och direkta order: ”Speak up, Manny!”) börjar den likbleke Manny så smått vakna till liv, i alla fall så pass mycket att de två kan ha långa diskussioner om Livet och Kärleken.

Att sätta titeln Swiss Army Man på filmen, som en liten krok som hugger tag i den potentielle tittarens nyfikenhet, är smart. Och det finns absolut fog för den, för Manny har nämligen en överraskande mängd kroppsliga funktioner som Hank kan använda för att ta sig tillbaka till civilisationen. Som en kompass-penis exempelvis. Men huvudsaken med Swiss Army Man är inte alla mer eller mindre bisarra och makabra användningsområden av Mannys kropp.

Inte för min del i alla fall. Istället fångas jag av den mot all förmodan fina historien om en vänskapsrelation som är så innerlig att den ibland gränsar till en kärleksrelation. Som död minns Manny inte så mycket av vardagen och Hank måste därför försöka förklara vad koncept som ”hem” och ”kärlek” är och varför han längtar till dem. Förklara hur man kan längta tillbaka till ett samhälle fullt med konventioner och sociala regler som säger att man inte kan fjärta när och var som helst. Utöva lite lagomt med självterapi när det är Manny som uttalar alla nedvärderande tankar om sig själv (rädd, efterbliven, ful, äcklig, värdelös) som Hank redan tänkt på egen hand.

Undan för undan blir det tydligt att Hank inte varit någon särskilt lycklig person och att Manny kan vara den förste som han någonsin kunnat öppna sig för. Hela filmen hänger förstås på prestationerna från Paul Dano och Daniel Radcliffe och de är jättefina tillsammans, ett resultat som bygger på både ett underfundigt manus och en dynamisk leverans. Särskilt trevligt var det att bli påmind om hur pass duktig Paul Dano är som skådespelare. Han är naturligtvis alltid bra men spelar oftast roller som gör att man inte känner sig särskilt vänligt stämd mot honom. Hank är i det sammanhanget remarkabelt vanlig för att vara en Dano-roll.

Swiss Army Man är klurig och rolig och knasig och härlig men bara så länge den håller sig till den värld som skapas mellan Manny och Hank (”We sang and we danced and it was beautiful”). När andra människor stövlar in och river upp deras lilla kokong av samförstånd rasar också en del av filmen ihop för min del. Inte så mycket att den blir direkt dålig, lyckligtvis. Men de gränser mellan liv och död, mellan fantasi och verklighet, som jag kunde ignorera när det bara var de två gör sig påminda i allt för hög utsträckning.

Förresten, var det bara jag som tyckte att Paul Dano i röd peruk var oroväckande lik Saoirse Ronan?

Annonser

stranger-thingsKanske spelar Dustin, Will, Mike och Lucas inte bara rollspel i Mikes källare för att det är ett kul sätt stt umgås. Kanske handlar det på något plan om att omtolka vardagliga svårigheter som mobbare till en Demogorgon, vilken medelst ett lyckosamt tärningskast kan förgöras med magi?

Läs hela inlägget här »

trumanalt. titel: Vänner för livet

En man står vid en kanal i Amsterdam och gråter. Han har just sagt farväl till sin son för kanske sista gången men sonen vet inget. Varför ska han lida och kanske sumpa ett gäng tentor när ett sådant besked lika gärna kan vänta några veckor till? Men det börjar bli ont om tid för Julián som lider av svårartad lungcancer. Han har bestämt sig för att avsluta alla behandlingar, de skjuter ju ändå bara upp det oundvikliga. Det är bland annat på grund av det här beslutet som vännen Tomás kommit till Madrid från Kanada för att spendera några dagar i sin döende väns sällskap.

Läs hela inlägget här »

MazerunnerNågot är fel med världen. I mitten av en gigantiskt onaturlig labyrint vaknar det upp pojke efter pojke, alla utan några distinkta minnen av sina tidigare liv. Tills den siste, Thomas, anländer. Han är annorlunda än de andra på många sätt, bland annat genom att vara betydligt mer benägen att ifrågasätta etablerade principer och regler. Kanske beror det på att han tycks ha fler minnesfragment som rasslar runt i skallen jämfört med de andra?

Läs hela inlägget här »

ItTvå böcker slåss om att vara de absoluta fixstjärnorna på min Stephen King-himmel – Christine och It. Den av böckerna jag läst senast brukar oftast vara den jag anger som min favorit och nu råkar det vara tegelstenen från mitten av 80-talet.

Läs hela inlägget här »

Paper TownsI The Fault in Our Stars spelade Nat Wolff den kärlekskrossade Isaac som fick hjälp av kompisen Augustus Waters att ta hämnd på sin svekfulla flickvän. I Paper Towns (som är en filmatisering av ytterligare en Joe Green-bok) spelar han Quentin Jacobsen som hjälper den kärlekskrossade grannen Margo Spiegelman att ta hämnd på sin svekfulle pojkvän.

Läs hela inlägget här »

FoxfireDet är något speciellt med att tillhöra en grupp, må det sedan vara en ansamling mer eller mindre galna filmnördar eller en hoper rasister som försöker låtsas att de är rumsrena. Det mesta blir så mycket lättare, man har samhörighet och en gemensam grund. Man delar på varandras bördor och problem. Att tillhöra en grupp är att låna styrka av varandra.

Läs hela inlägget här »

Denna lördag hade jag tagit mig ända till hufvudstaden för att se en film som jag faktiskt hade kunnat hugga hemma i lilla Arboga. Men förutom att umgås med trevliga bloggkollegor var det en avslutande fika med ingen mindre än Sara Bergmark Elfgren själv som lockade. Starstruck lite till mans kunde vi ställa tusen och en frågor till Sara om skrivprocesser, manus, filminspelningar, premiärnerver, eventuella uppföljare och fans. Givetvis både trevligt och intressant! Tack till Fiffi som hade arrangerat det hela och så förstås Sara som snällt tillfredsställde våra nyfikna hjärnor.

***

CirkelnEn av de trailers som visade innan Cirkeln-filmen handlade om den senaste versionen av den klassiska sagan om Askungen. Ni vet, from rags to riches, vilket kändes ovanligt passande med tanke på filmen vi snart skulle se.

Läs hela inlägget här »

Harry 1Efter min oförblommerade kärleksförklaring till J.K. Rowlings bokserie är det kanske inte mer än rättvist att jag gör ett försök att sammanfatta mina intryck från filmerna också.

Som den uppmärksamme läsaren redan lagt märke till tycker jag generellt bättre om böckerna än om filmerna, säkerligen till stor del beroende på att jag inte så att säga kan lägga ifrån mig förlagan när jag sitter och tittar på adaptionen.

Läs hela inlägget här »

Jag misstänker att det kommer att dröja länge innan världen ser en samling böcker och filmer vilka skapat lika mycket rubriker, längtan och hajp som de om allas vår Harry.

HP and Phil StoneDebuten Philosopher’s Stone trycktes i en första (brittisk) upplaga 1997 i 500 ex, varav 300 gick direkt till bibliotek. När J.K. Rowling satte punkt för bokserien hade det gått tio år och den hade vid det här laget förstås fått benägen draghjälp av filmerna. Förläggaren Bloomsbury spenderade 10 miljoner pund för att säkerställa att innehållet i Deathly Hallows inte skulle läcka ut i förväg och spelbolagen firade nya triumfer med vadslagning om vilka karaktärer som skulle klara sig. Inom ett dygn efter det globala boksläppet hade mänskligheten köpt på sig närmast bisarra 15 miljoner ex. Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Joe Haldeman, The Forever War
Simon Sebag Montefiore, Stalin: The Court of the Red Tsar
Harlan Coben, Found

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg

Annonser