Musikalvecka: In the Heights (2021)

I början av In the Heights får vi lära oss att ”sueñito” betyder ”liten dröm”. Men ingen av de Wahington Heights-invånare vi möter drömmer särskilt små drömmar. Usnavi vill återvända till Dominikanska republiken och köpa tillbaka sin pappas gamla affärsverksamhet. Vanessa vill bli modedesigner medan Benny vill ta över sin chefs taxiverksamhet. Chefen, Mr. Rosario, drömmer i sin tur om att kunna bekosta dottern Ninas studier vid Stanford. Salongägaren Daniela hoppas på bättre affärer med en flytt av salongen till Bronx. Guidade av Usnavi får vi stifta bekantskap med Manhattan-kvarteren och alla dess invånare under tre heta juli-dagar.

Uppmanad av fyra obscent söta Hollywood-kids berättar Usnavi historien In the Heights, som egentligen inte är en historia. Visst finns här någon form av händelseutveckling, men det handlar framförallt om att hitta sin dröm, sin identitet och hemmahörighet. Nina är beredd att hoppa av studierna, bland annat eftersom hon tycker sig sakna ett sammanhang vid universitetet. Det är svårt att ersätta tryggheten i kvarteren där hon växte upp. Framförallt Usnavi och kvarterens matriark, Claudia, får i sin tur representera emigrantens eviga dilemma när hen byter gemenskap och fattigdom mot främlingskap och arbete. Ett främlingskap som tenderar att leda till en idyllisering av den där gemenskapen man lämnade bakom sig.

In the Heights bygger på scenmusikalen med samma namn av Lin-Manuel Miranda och Quiara Alegría Hudes. Vad jag kan läsa mig till har filmen lagt ett något större fokus på politiska spörsmål som gentrifiering, rasism och striden för papperslösas rättigheter, jämfört med mer renodlade kärleksförvecklingar. Men det ska fan göra alla nöjda nu för tiden – filmen må hylla och lyfta latinamerikanska traditioner, rytmer och arv men har samtidigt fått kritik för att inte sätta tillräckligt ljus på Washington Heights afro-amerikanska delar.

Nå, jag har verkligen inte tillräckligt på fötterna för att uttala mig om varken det ena eller det andra. Så vad finns då kvar, förutom min egen upplevelse av In the Heights? Platt intet, men särskilt platt är verkligen inte In the Heights. Snarare bubblar och spritter den av dans och musik, skuttar i cirklar runt visuella påhitt och exploderar av färg. Här finns ett sprudlande överflöd av såväl känslor som rytmer.

Regissören för dagen är Jon M. Chu, kanske mest känd för Crazy Rich Asians. Innan dess höll han dock i tyglarna för både Step Up 2 och Step Up 3D så helt främmande för sång och dans är han inte. Däremot vet jag inte vem som skulle kunna hållas ansvarig för filmens tilltalande visuella element; Chu, fotografen Alice Brooks eller produktionsdesignern Nelson Coates.

Däremot är det ju ingen större tvekan om att Lin-Manuel Miranda är the man of the hour när det kommer till sångerna – de är på det hela taget både charmiga och lättlyssnade. Koreografen Christopher Scott har satt ihop ett antal riktigt maffiga massnummer, där priset utan tvekan tas av den elaborerade konstsimningen i kvarterets simbassäng. Den åldersmässiga mixen av statister i de här numren var särskilt tilltalande.

Samtidigt lyckas In the Heights inte klättra särskilt särskilt mycket högre än ”charmigt och lättlyssnat” för min del. Jag blir inte andlös av vare sig relationerna eller de visuella påhitten, får ingen sockerdricka i magen av de latinska rytmerna. De 143 minutrarna var minst 30 för många. Enda gången jag satte mig lite rakare var när jag plötsligt insåg att en av de salong-anställda var Stephanie Beatriz som spelar den stenhårda polisen Rosa Diaz i Brooklyn Nine-Nine (jag hade ju blivit något mindre överraskad om jag sett Encanto tidigare). Men visst, ska du bara se en New York-musikalfilm från 2021 är In the Heights ett klart intressantare val än Spielbergs West Side Story i de allra flesta avseenden.

Sista filmen ut för årets musikalvecka! Förhoppningsvis har Filmitch hittat något ännu mer glatt och färgsprakande till avslutning. Stort tack för i år, så får vi se om det kan bjussas på en musikalvecka även 2023.

Annons