Filmspanarna…med ett alldeles färskt filmspanartema. Året 2014 ångar alltså igång för fulla muggar på temat tåg. Återigen finns förstås en mängd olika spår att följa för den hugade – komedi i Planes, Trains and Automobiles, action i Unstoppable eller varför inte en lista över de bästa tågfilmerna genom tiderna? En uppenbar krutladdning har jag redan bränt genom att publicera ett inlägg om David Lean’s melankoliska Brief Encounter i samband med Henkes decennie-publicering.

The GeneralJag tuffade istället på i komedispåret och passade samtidigt på att beta av en film på klassiker-listan. Buster Keatons The General från 1926 har inte bara sin givna plats i listan 1001 Movies You Must See Before You Die utan har också valts ut av Library of Congress för bevarande i USA:s nationella filmarkiv såsom varande en film av stort kulturellt, historiskt och estetiskt värde. Den store Roger Ebert har dubbat den till en ”Great Movie”, men det är en ära som den bland annat delar med 25th Hour, Exotica, Magnolia och Barry Lyndon så där är kanske omdömet lite mer tveksamt.

”There were two loves in his life”. Men Johnnie Grays käresta Annabelle får vackert nöja sig med att dela Johnnies uppmärksamhet med hans älskade ånglokomotiv – The General. Så när illistiga nordstatsspioner rövar bort Annabelle är det kanske tur att de gör det i The General, för annars hade hon antagligen kunnat se sig i månen efter de ansträngningar som Johnnie nu sätter in att ta tillbaka loket (och Annabelle).

Det amerikanska inbördeskriget rasar som bäst men Johnnie har tack vare sitt viktiga yrke blivit nekad tillträde till sydstatsarmén. Nu rullar han dock med sitt förföljande lok rakt in i fiendeterritorium för att återbörda The General. Samtidigt får han chans att ta del av en lurig överraskningsattack som planeras av nord. Ska han kunna rädda inte bara flickan, utan också loket och dessutom vinna slaget åt sydstaternas trupper?

The General producerades under stumfilmens sista, flämtade dagar. The Jazz Singer kom 1927 och 1929 tycks slaget ha varit över och vunnet av ”the talkies”. Men i det här fallet kan man i alla fall inte säga att stumfilmen gav sig i enlighet med T.S. Eliots berömda strof ”not with a bang but a whimper”. För det pangas hej vilt från både nord och syd och filmen innehåller dessutom vad som länge måste ha varit ett av de mest elaborerade stuntsen som någonsin producerats – ett ånglok som kraschlandar rakt ned i en flod likt en oljeskadad albatross.

Det finns mycket annat att imponeras av i The General, inte minst effektmässigt. Det är helt uppenbart att det är mycket lite (om en någon) trickfilmning som gjorts, när vi ser landskapet svischa förbi Keaton medan han klänger som en silkesapa på sina lok är det verkligen landskapet som svischar förbi och inte någon handdriven målning. För att fixa det precisa avfyrandet med den medföljande kanonen var Keaton tvungen att portionera ut krut medelst pincett.

Om ni, kära läsare, tycker att jag låter smått desperat i mitt framhållande av The Generals positiva element är det helt korrekt. Filmen må nämligen vara en filmhistorisk klenod, ett imponerande hantverk och icke minst en BOATS, men särskilt rolig är den banne mig inte. Roger Ebert hävdar att Keatons stenansikte och förmåga att behålla lugnet mitt i kaos gjorde honom till en ”modern visitor to the world of the silent clowns”.

Fair enough, men om ”silent clowns” exempelvis betyder Chaplin vinner Charlie för min del lätt över Buster. Den senares fysiska humor saknar helt den dansanta elegans som präglar den förres och Johnnies karaktär blir inte alls lika tydlig genom det rätt avskalade kroppsspråket (utom möjligen det faktum att han tycks vara en rätt allvarlig herre). Det känns dessutom som om Keaton var ute efter en actionpackad spänningsrulle, snarare än en renodlad komedi. Som en sådan funkar den egentligen bra mycket bättre, med protagonistens alla ansträngningar som krävs för att hålla ett ånglok gående.

The General är givetvis ögongodis för alla älskare av vackra ånglok, men se den inte för att skratta. Då är den bättre lämpad som en påminnelse om tider då man kunde hejda till synes obevekliga förföljare med lite bråte på den smalspåriga rälsen och bryta alla former av långdistanskommunikation genom att klippa av telegraftrådarna.

Vilka stickspår har de andra filmspanarna hamnat på, måntro? Har de kanske till och med spårat ur? Det finns bara ett sätt att få veta…
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Har du inte sett den?
Moving Landscapes
Except Fear
Filmitch
Fredrik on film
Movies-Noir
Filmparadiset

Annonser