MimicJag såg Hellboy när det begav sig och älskade den (en kärlek som hittills ännu inte rostat det allra minsta). Inte mindes jag då att jag stiftat bekantskap med den briljanta fantasin hos Guillermo del Toro redan sju år tidigare, i en överraskande habil insektsskräckis vid namn Mimic.

För att bekämpa en skrämmande okuvlig sjukdom släpps ett gäng genmanipulerade insekter lösa i New Yorks kloaker. Jobbet för ”the Judas Breed” är att ta död på alla smittspridande kackerlackor och det gör de med den äran. Problem solved! Everybody happy!

Tre år senare får entomologen Susan Tyler tag på en mystisk insekt som inte liknar något hon sett tidigare, men det finns dock ingen som är bättre skickad att försöka identifiera det underliga djuret. Hon finner snart på oroande likheter mellan den levande insekten och den Judas Breed som egentligen var designad att dö ut. Samtidigt har hennes make smittskyddsexperten anledning att undersöka New Yorks vindlande tunnelbanesystem. Kan det finnas någon koppling mellan Susans insekter och den utredning han själv leder?

Något som var extra kul med att se Mimic så här pass många år efter första titten var att jag inte alls kom ihåg att det var så många kända skådisar med. Jeremy Northam borde jag ha känt igen från Emma och F. Murray Abraham är förstås svår att missa. Mira Sorvino var på den tiden ett förhållandevis stort namn efter Mighty Aphrodite och Romy and Michele’s High School Reunion som också kom 1997. Däremot är det först i och med denna omtitt som jag dessutom kan placera Josh Brolin, Giancarlo Giannini och Charles S. Dutton.

Enbart bra skådisar gör förstås inte en hel film. Men den förhållandevis högoktaniga casten i en film av en då okänd mexikansk regissör kan kanske i alla fall ses som en indikator bland andra, vilka tillsammans skapar en schysst helhet.

Tempo och klippning kan man inte klaga på och bildmässigt sätts standarden redan inledningsvis av de glåmigt kippande barnen i sina sjukhussängar. Tunnelbanescenerna påminner förstås om dem i Hellboy men känns skitigare och faktiskt mer trovärdiga än i den senare filmen, gigantiska insekter eller inte.

Att det är del Toro som står bakom Mimic märks också i de allt mer påtagliga katolska alluderingarna. Vi har inte bara den smorde frälsaren (vi har faktiskt flera) utan också räddande krucifix, stigmata samt den heliga Modern. Inte heller genus-o-metern har särskilt mycket att invända – Susan ges gott om möjligheter att visa sig både rationell och handlingskraftig. För ovanlighetens skull är det mannen som offrar sig och hon får istället utdela nådastöten.