Inside Llewyn Davis (2013)

Ja, vad finns egentligen innuti Llewyn Davis? Inte mycket, om vi ska tro Coenbrödernas senaste skapelse. Llewyn försöker under 60-talets början hålla någon slags folksångarkarriär under armarna men det är tveksamt om han brinner för Konsten med någon större hetta än att det är bättre än att vara en vanlig knegare. Llewyn brinner inte för någonting. Vilket dock inte hindrar att han intar en sedvanligt konstnärselitistisk hållning – han vill kunna försörja sig på sin musik men att leverera vad folk kan tänka sig att betala för är under hans värdighet.

Inför systern Joy hävdar han att han vill något mer än bara existera (vilket alla vanliga knegare uppenbarligen gör), men frågan är om han ens gör det. Llewyn går genom livet (eller i alla fall under den period som vi får följa honom) liksom avstängd för det mesta. Vilket naturligtvis gör det lite problematiskt att han inte verkar ha någon egen bostad utan soffsurfar sig runt bland de gamla och nya bekantskaper som kan stå ut med hans svårmodiga uppenbarelse.

Whip It (2009)

Mer (udda) sportfilmer (eller i alla fall filmer om udda sporter)! Lenas text på Moving Landscapes om Whip It påminde mig om att det faktiskt var en film som jag också både sett och skrivit om för inte så länge sedan. Mycket nöje. (Psst, Filmitch och Fripps filmrevyer har också skrivit om filmen.)

***

Man kanske kunde tänka sig att Brooke Cavendar skulle ha insett att äldsta dottern Bliss i själ och hjärta inte var någon pageant-flicka när hon äntrade scenen i blåfärgat hår. Men Brooke är en kvinna som inte ger upp så lätt och Bliss får vackert finna sig i att prova ut klänningar samt hitta på vackra tal om vad som inspirerar henne.

Give me a ”T”…

…give me an ”E”, give me an “M”, give me an “A”!
What’s that spell?
“TEMA!”
I can’t hear you…
“FILMSPANARTEMA!!”

Komplettera det här med lite kortkort och ett par pompoms och jag tror att bilden klarnar. Filmspanartemat för dagen blev (utan någon som helst handuppräckningsomröstning) sport. Genast börjar kanske klassiska filmer som Raging Bull, Slap Shot eller Field of Dreams poppa upp. Ni vet, riktiga filmer om riktig sport.

Tankar från varglyan

Sällan har en filmspanarfilm gett upphov till samma diskussioner som Martin Scorseses The Wolf of Wall Street, både direkt efter filmen och i kommentarsfälten. Referenserna stod som spön i backen i våra försök att komma tillrätta med vad vi just sett: The Godfather, Goodfellas, The Hangover, The Great Gatsby, Don Jon, Dumbo, Freaks, Scarface och Spring Breakers.

Fiffi såg om den och kunde bättre förlika sig med huvudpersonen Jordan Belfort (trots att han funnits i verkligheten), Lena blev äcklad av både historien och karaktärerna medan Henke (med flera) däremot blev rejält underhållen av en knarkstinn och sexmissbrukande Leonardo DiCaprio.

The Wolf of Wall Street (2013)

Jordan Belfort är ung och kåt på pengar. Nybakad på Wall Street blir han grymt impad av sin chef Mark Hanna som råder Jordan att klå sina klienter på så mycket pengar som det bara går. Känner man att livet blir lite väl hektiskt är det bara att ta lite koks för att hinna med och några runksessioner för att slappna av.

Jordan tar Mark på orden och sedan lite till. Varför runka när man lika gärna kan sätta på villiga försäljningsassistenter samt både dyra och mindre dyra horor? Varför bara snorta koks när det finns så mycket annat roligt där ute på drogmarknaden? Jordan och hans kompisar blåser taket av Wall Street med firman Stratton Oakmont, vars affärsverksamhet går ut på att blåsa sina klienter.

Ett tåg kommer lastat…

…med ett alldeles färskt filmspanartema. Året 2014 ångar alltså igång för fulla muggar på temat tåg. Återigen finns förstås en mängd olika spår att följa för den hugade – komedi i Planes, Trains and Automobiles, action i Unstoppable eller varför inte en lista över de bästa tågfilmerna genom tiderna? En uppenbar krutladdning har jag redan bränt genom att publicera ett inlägg om David Lean’s melankoliska Brief Encounter i samband med Henkes decennie-publicering.

The Great Escape (1963)

När det ena kända namnet efter det andra paraderar över duken inser jag att det finns en klar poäng med förtexter. De feta, röda bokstäverna som basunerar ut Steve McQueen, Donald Pleasence, Richard Attenborough och deras kompisar gör att jag redan i detta tidiga skede av filmen känner ett litet kviller av förväntan.

Men det måste förstås erkännas att den känslan inte är helt kontext-lös. The Great Escape är en av de där klassikerna som man inte bara hört talas om, utan också sett återskapad i både leranimationer och TV-serier (bland annat Simpsons-avsnittet ”A Streetcar Named Marge”). Och var det bara jag som funderade på om Stephen King och Frank Darabont kunde ha fått den tydliga bilden av alkohol som frambringare av åtminstone en illusionen av frihet i The Shawshank Redemption från scenerna med det potatisunderstödda fjärde juli-firandet?

Underbart är kort

Hur osannolikt det än ibland kan verka går faktiskt livet vidare, även under ett månadslångt Halloweentema. Det har satt sina avtryck här på bloggen i form av porrsurfande Jersey-bor och biopics-tema. Men det trevliga med ett nätverk som Filmspanarna är att man inte bara kan delta i den virtuella gemenskapen, utan också får möjlighet att hitta på saker man annars aldrig skulle kommit på tanken att göra.

Därför befann jag mig en oktoberlördag i Uppsala för att bevista stadens kortfilmsfestival, den 32:a i ordningen. Jag är inte särskilt välbekant med kortfilmer som fenomen, vet egentligen bara att de är korta (duh…). Som vanligt är det en viss känsla med att klämma sig ned i en (den här gången relativt hård, courtesy of Slottsbiografen och Regina) biofåtölj för att i princip helt renons på förväntningar och förutfattade meningar ta del av en film.

En hederlig historia?

Det har blivit många biografifilmer, biopics, på sista tiden. Det kändes som att det kryllade av dem på Malmö filmdagar, så därför var det kanske inte så konstigt att de även letade sig in i filmspanarnas tema. Vad som däremot kanske var lite oväntat var att temat föreslogs av Henke, som enligt egen uppgift egentligen inte är särskilt förtjust i genren.

Det är däremot jag, så för min del handlade problemet snarare om att välja. Skulle man ta en traditionell från-ax-till-limpa-film som hyllar ett enskilt människoöde, typ Gandhi, The Aviator eller Pollock? En film som fokuserar mer på psykologi och att teckna en kulturhistoria, typ Monica Z eller The Young Victoria? Eller något som avviker ganska radikalt från den traditionella biopic-mallen (hej, Rush), typ Grizzly Man?

Grizzly Man (2005)

Ett lite annorlunda Filmspanartema den här gången, men fantastiskt underhållande. Var och en fick vi oss tilldelande en person som skulle försöka utmana våra inrutade smaker, testa våra gränser. Kort sagt beordra oss att se en film som man annars sannolikt aldrig skulle ha gett sig på.

Kinden brände av örfilen och handsken var kastad. Utmanaren hade gett sig tillkänna och för mein herr Filmitch var mitt gnäll över demonregissören Werner Herzog (hans Nosferatu var iofs ok, men däremot Kaspar Hauser, Fitzcarraldo, Rescue Dawn…) tillräckligt välkänt för att han skulle tycka att jag borde testa dokumentären Grizzly Man. Självklart hade herr Filmitch själv redan sett och gillat filmen (detsamma gäller Jojjenito, Henke och Movies-Noir).