Tankar från varglyan

Wolf of Wall Street-pic

Sällan har en filmspanarfilm gett upphov till samma diskussioner som Martin Scorseses The Wolf of Wall Street, både direkt efter filmen och i kommentarsfälten. Referenserna stod som spön i backen i våra försök att komma tillrätta med vad vi just sett: The Godfather, Goodfellas, The Hangover, The Great Gatsby, Don Jon, Dumbo, Freaks, Scarface och Spring Breakers.

Fiffi såg om den och kunde bättre förlika sig med huvudpersonen Jordan Belfort (trots att han funnits i verkligheten), Lena blev äcklad av både historien och karaktärerna medan Henke (med flera) däremot blev rejält underhållen av en knarkstinn och sexmissbrukande Leonardo DiCaprio.

Det samlade omdömet var att filmen otvetydigt var välgjord och att alla skådisarna gjorde ett bra jobb (som i Leo och Jonah Hills fall belönats med Oscars-nomineringar). Att det kort sagt inte fanns mycket att invända rent tekniskt. Att det var en film om den amerikanska drömmen, den mänskliga drömmen (utom för amish-buddister då kanske), att bli rik så fort som möjligt men med så lite ansträngning som möjligt.

Frågan blev då hur man skulle ställa sig till Jordan Belfort som person och inte bara en karaktär i en påhittad film. För han finns ju på riktigt, högst levande, och har i nuläget tjänat cold hard cash på att det görs en film som baserar sig på hans memoarer. Memoarer som handlar om en tid när han tjänade reda pengar på allt från det moraliskt tveksamma i att utnyttja den mänskliga drömmen om snabb rikedom till det rent illegala som penningtvätt och aktiemanipulation.

The Wolf of Wall Street berättar mycket av sin historia ur Jordans perspektiv, därmed kan den inte sägas vara objektiv. Den lockar oss också att ofta skratta åt det vansinnesliv som pågick på firman Stratton Oakmont med ett gäng överåriga pubertetsgrabbar i toppen, därmed kan den inte sägas vara neutral. Lena och Johan är inne på samma tankegångar i sina kommentarer.

Wolf of Wall Street-pic2

Vad filmen däremot inte kan sägas vara är fördömande, Scorsese ger oss ingen förnumstig och rakryggad praktikant som läser lusen av Jordan och hans kumpaner och sedan med fara för eget liv vittnar till förmån för FBI. Det enda publiken får är agent Denham som med en nästan omärklig sträckning på nacken eventuellt kan tillåtas känna en viss tillfredsställelse över att få sätta dit vår charmerande skurk.

Men även om filmen visar på humorn i det tillstånd som uppnås när man inmundigar urgamla läkemedel gör den heller inte Jordans liv särskilt glättigt. Scorsese sticker inte under stol med att Strattoniterna inte bara gillar knark och sex utan att de också mer än gärna både utnyttjar och förnedrar andra människor. Varför? För att de kan. För att de är så rika att omvärlden kan mutas att se åt andra hållet.

Får man gilla en bra film som handlar om dåliga människor, människor som inte bara gjort dåliga val för sig själv, utan vars handlingar påverkat många i deras omgivning? Människor som dessutom har en syn på världen och sina medmänniskor som är minst sagt provocerande? Ofta framställs skurkar i huvudroller som avsevärt trevligare rent personligt, just för att man ska kunna sympatisera med dem trots att det de gör är olagligt och kanske till och med skadar andra.

Wolf of Wall Street-pic3

Jessica drog slutsatsen att ”Enjoying a ride isn’t the same as endorsing it” medan ett par av grabbarna i Har du inte sett den?-podden gärna hade sett fler scener som gav lite besk nykterhet åt kokainruset (som de å andra sidan inte kunde undgå att bli lite nyfikna på). Fiffi tror jag hade en stor poäng i att vi hade varit betydligt mindre förlåtande om Jordan porträtterats av tölpaktige Jonah istället för tjusige Leo.

Själv var jag mycket kluven, men landade efter en omtitt i att The Wolf of Wall Street var en både bra och underhållande film om ett praktsvin. Det som var bra med filmen blev lite bättre: den narrativa lekfullheten, det välformulerade soundtracket, det visuella överdådet. Fåtaliga invändningar kvarstod, men blev i alla fall inte större.

Men TV-tablån gav mig ytterligare en dimension till detta enigma. Dagen efter omtitten visades nämligen Quentin Tarantinos Inglourious Basterds och jag blev sittande vid inledningsscenen mellan nazisten Hans Landa och den franske mjölkbonden M. LaPadite.

Christoph Waltz porträtterar sin Landa med samma vällustighet som Leo spelar ut Jordan. Men Tarantino lockar oss inte att skratta åt nazisten, gör oss snarare fascinerade av honom. Han är vältalig, charmerande, vinnande, älskvärd. Jag tycker inte att regissörens framställning övertydligt fördömer Landa även om han i Brad Pitts kapabla händer får ett betydligt mer kännbart straff än Jordan Belfort någonsin behövde uppleva.

Hans Landa-pic

Poängen är att Inglourious Basterds gjorde det så tydligt (för mig i alla fall) att en film kan skildra en avskyvärd karaktär utan att förkasta honom eller henne men samtidigt utan att skapa moralisk ångest för tittaren. Vankelmodet i The Wolf of Wall Street är inte negativt, men heller inte nödvändigt eller något som gör bilden av Jordan Belfort per definition bättre än bilden av Hans Landa.

Taratino visar upp Hans Landa. Vad Scorsese gör är att be oss ställa oss i Jordan Belforts skor och inte bara skratta åt honom utan också med honom när han utnyttjar både ett ruttet system och mer eller mindre lättlurade människor. Scorsese får oss att skratta åt Jordans knarkrusiga tokerier, medan Tarantino uppammar ett vagt äckel genom något så enkelt som förtäringen av en strudel.

Det ena behöver inte vara bättre än det andra. Det blir bara två olika filmer. Och så länge det finns usla människor kommer det att göras film om dem.

Filmspanare som också skrev om The Wolf of Wall Street men som inte omnämns ovan var:
Jojjenito
Filmparadiset
Fredrik on Film
Movies-Noir
Except Fear
Filmitch
Flmr

Fler åsikter kan också hittas här:
Tommy filmar Niklas och Emilio (podcast)
Filmmusik
Toppraffel

19 reaktioner till “Tankar från varglyan”

  1. Läste din sammanfattning nerbäddad i sängen innan jag gick upp och ville inte att den skulle ta slut. Dels ville jag det inte för att jag då var tvungen att hiva benen över sängkanten och ta tag i min måndagmorgon men också för att jag på nåt konstigt vänster inte kan få nog av att läsa om filmen. Det finns så många infallsvinklar, så många funderingar, så många scener man skulle kunna dissekera på molekylnivå. Fasiken, jag är nere och grottar i bilder, ser genus-grafer i sånt som kanske – faktiskt – bara är en schysst scenografi med en rosaklädd kvinna och en blåklädd man. Det liksom bara snurrar i min skalle. Och i din med märker jag, annars hade du aldrig skrivit detta inlägg 😉

  2. Hade samma morgon som Fiffi ungefär. Läste ditt inlägg i sängen på mobilen. Du har verkligen tänkt till där från lyan.

    ”Och så länge det finns usla människor kommer det att göras film om dem.” Så sant.

    Kan det här vara den filmspanarfilm som framkallat mest diskussioner?

  3. Välskrivet & tankvärt. Lada en annan typ man älskar att hata. Skillnaden mellan de två kan också bero på de brott som de två gör. Lada mördar medan Belfort lurar skjortan av folk och beter sig allmänt svinigt.Ekonomiska brottslingar har ofta klarat sig bättre både juridiskt och i allmännhetens ögon.
    En kollega såg filmen i helgen och diskussionerna på jobbet var heta då hon avskydde filmen. Det slutade med att jag kontrade med McConaugheys ”stridsrop” till mitt försvar av filmen 😉

  4. @Fiffi: Sällskap med Fiffi i sängen – sämre kan det bli 😉 På så sätt är ju filmen väldigt tacksam, det finns saker att fundera på både när det gäller det formmässiga, det innehållsliga och det ideologiska.

    @Jojjenito: Jag har tur med sängkamraterna idag 🙂 Det är i alla fall en stark kandidat, jag kan i nuläget inte komma på någon annan där diskussionerna hållit i sig så länge.

    @Filmitch: Tack, det var roligt att du tycker det! Och visst är det skillnad på deras respektive brott, att beskriva Landa med samma medel som Belfort vet jag inte om det ens är görligt…

    Du slog dig för bröstet helt enkelt? 😉

  5. Intressant, tänkvärt och välformulerat. Jag gillar filmer om dåliga människor och där man varken dömer eller glorifierar. Men storheten i ”Inglorious…” förstod jag aldrig.

  6. @Filmitch: Låter som en redig kvinna 😉

    @David: Tack för de orden! Då är du en i alla fall tidig Scorsese-fan då? Jag skulle behöva se dem back to back, men tror åtminstone att jag gillar Inglorious bättre än Django.

  7. Bra sammanfattande text! Attans att jag missade sängorgien där i måndags!

    Jag hade kanske missat inlägget helt och hållet om det inte vore för att Jojjenito twittrade om det… Tack Johan.

    Intressant att du jämför med IB. Jag förstår din poäng, angående onda/goda karaktärer, men jag ser inte dessa filmer som jämförbara i övrigt. Jag tycker att The Wolf sätter fingret på baksidan av den amerikanska drömmen som den svarta satir den är bättre, än vad Inglourious basterds gör om nazismen och andra världskriget.

    En scen från The wolf som understöder att det är en svart satir är scenen då Jordan Belfort får benämningen ”The Wolf of Wall Street” i en intervju i en affärstidning. Jordan blir orolig att hans namn därmed ska vara draget i smutsen… Men dagen efter är hela kontoret fullt med aktiemäklare som vill söka jobb hos honom. Du kommer säkert ihåg scenen. Suverän satir som sammanfattar hela denna film i en enda scen… Och det är scener som den som gör att jag älskar denna film, inte scener där någon stackars kvinnlig medarbetare får håret avrakat eller andra förnedringsscener.

    Mycket intressant också med Filmitch’s kollega. Vad var hennes anledning till att hata filmen? Dålig film? Ogillade karaktärerna? Eller ansåg hon att filmen förskönade ett svinaktigt leverne? Undrar om samma kollega skulle gilla en film som Philomena?

  8. Sofia, jo jag är ett stort fan av iallafall några av Scorsese tidiga filmer. En natt i New York och King of Comedy är favoriterna, storslagna och underskattade filmer, IMO.

  9. @Henke: Tack för de orden och huvudsaken är ju att du hittade hit till slut 😀 Jag ser inte heller TWoWS och IB som jämförbara i något annat avseende än just karaktärerna Jordan och Hans. Och som andra har påpekat är det naturligtvis också stor skillnad på pengasvindleri och folkmord.

    Jag säger inte heller emot att TWoWS inte skulle vara en satir. Däremot håller jag inte riktigt med dig om briljansen i just den scenen du nämner, tyckte den var väldigt uppenbar. Medan däremot rakningsscenen stack av och gav lite perspektiv.

    Kollegefrågor överlämnar jag med varm hand åt hr Filmitch 🙂

    @David: Ok, jag hakade på Scorsese först iom Goodfellas (förutom Taxi Driver, då) så jag har dålig koll på hans tidiga alster känner jag.

  10. Det lömska i Belfort är att det är så lätt att glömma av allt otäckt han gjort och står för. Det avsky jag kände mot honom och alla hans likasinnade var så starkt att det låg som en matta över allt han gjorde, men samtidigt kände jag ändå sympati för honom i de ögonblick han visade sig mjuk. Det gjorde jag inte med Landa, som rakt igenom är en ond människa. Jag kan skratta åt dem båda, men om Belfort-skrattet är en försvarsmekanism mot det absurda han gör, står Landa för så mycket mer och är svårare att ta in – hence att ett harmlöst skratt avväpnar situationen.

    Eller något i den stilen. Bra text! Ger upphov till många tankar, precis som filmen.

  11. @Pladd: jag börjar inse mer och mer att många avskyr Belfort mer än vad jag gör. Det är också intressant. Det är klart att det kan finnas grader av avsky och min avsky för en Landa är så oändligt mycket större än mot en Belfort. Därför blir jag lite förvånad över den massiva avskyn för Belfort. Det känns lite som ”var kom all denna avsky från, när så många andra karaktärer i filmens värld (och den riktiga världen) är många resor värre…”

  12. @Henke: Avskyn handlar om vad som händer utanför filmens ramar. Inte nog med att han skadar sin nära och kära, något han förvisso inte är ensam om i sitt sällskap. Alla de pengar han har har ju tidigare tillhört någon annan. Det är konsekvenserna för alla dessa osynliga som inte ens gör sig påminda i hans psyke som är så otäckt. Att pengar förblindar så till den grad att mer vill ha mer till mest inte räcker. Otäckt! Och då blir Jordan Belfort bara ännu ett arsle. En excentrisk kopia, en i mängden av robotar i robotfabriken. Känslokall och otäck, utan att för den sakens skull fysiskt åsamka någon annan skada. Därför passar Mrs Robinson-covern bra. När allt glider honom ur händerna är han just bara ännu en i raden som det går åt skogen för. Alltså bara en sorts Gordon Gekko-kopia. Simon & Garfunkel är alltså Gordon Gekko, medan Belfort är den mer högljudda kopian.

  13. @Pladd: Jag är helt med på det du skriver! Och det är därför det blir så intressant att andra filmer med ”skurkar” som gör mycket värre, verkligt vidriga, brott inte alls diskuteras med samma oerhörda indignation som Belfort diskuteras…

  14. @Pladd och Henke: Härligt med läsare som drar igång egna diskussioner — mer sådant! 😀

    Vad som står ut vad gäller Jordan Belfort är kanske att Scorsese satt honom i centrum men ändå inte utrustat honom med några av de försonande drag som annars är vanligt i den typen av situationer. Antingen är skurkkaraktärer idioter och då ges man också anledning att avsky dem eller också är de egentligen schyssta personer och då ges man anledning att sympatisera med dem. Jordan utför ju inte bara kriminella handlingar, utan har en syn på sina medmänniskor som inte är särskilt…sympatisk (alla som inte är lika rika och häftiga som han är puckon) och är dessutom rätt glad i att förnedra folk om han bara kan komma undan med det. Att då sätta honom i ett sammanhang där vi förväntas sympatisera med honom genom att se det humoristiska i hans liv är nog magstarkt för många.

    @Pladd: Tack för berömmet, det värmer när det kommer från någon som själv levererar många tänkvärda texter.

  15. Det hade varit intressant om någon tog tag i att jämföra Scorsese syn på Henry Hill i GoodFellas med Jordan Belfort. Lägger han in värderingar på olika sätt? Framstår någon som lite mer sympatisk/lite mer svinaktig? Vill spontant ändå påstå att det ligger på samma nivå, men att Belfrot sätts i ett sammanhang som är så oerhört mycket mer excentriskt. Å andra sidan behöver han inte vara lika kylig och ha med liv och död att göra. Det är lättare att göra av med andras pengar än att döda någon, det kan vi nog hålla som en generell sanning. Jordans handlingar och människosyn är i moralisk och juridisk mening lika förkastliga som Henry Hills, men det känns som att det är mer vedertaget att lyfta fram Belfort som en härlig kille med lite oflyt.

    Jag tackar tillbaka. Det behöver jag. 😉 Satte mig med en kopp kaffe vid datorn igår för att få ner mina tankar om alla de nya och spännande filmer jag har sett – men fick nästan inte ihop någonting. Bättre lycka nästa gång önskar jag mig själv.

  16. @Pladd: Det känns som att det kan vara läge för en omtitt på kanske både Goodfellas och Casino. Oavsett ställning från Scorseses sida för deras handlingar känns det rätt uppenbart att han gillar att porträttera skitstövlar på film.

    Hoppas skrivkrampen släpper, ibland kan det vara viktigt att kunna tänka ”good enough”…

  17. Jag tycker Pladd har en poäng här. Maffiabröder är ju också en BOATS och en jämförelse mellan Hill och Belfort skulle således fungera. Sen är ju TWoWS en så mycket ”glassigare” film rent utseendemässigt, det kanske är _det_ som sticker i både ögon och samvetet?

  18. @Fiffi: Utan att ha jättemycket på fötterna börjar jag undra om det ändå inte finns en röd tråd hos Scorsese i det avseendet? Och jag skulle vilja påstå att TWoWS inte bara ser glassigare ut, utan också är glassigare. Det är det som sticker.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: