Wolf of Wall Street-pic

Sällan har en filmspanarfilm gett upphov till samma diskussioner som Martin Scorseses The Wolf of Wall Street, både direkt efter filmen och i kommentarsfälten. Referenserna stod som spön i backen i våra försök att komma tillrätta med vad vi just sett: The Godfather, Goodfellas, The Hangover, The Great Gatsby, Don Jon, Dumbo, Freaks, Scarface och Spring Breakers.

Fiffi såg om den och kunde bättre förlika sig med huvudpersonen Jordan Belfort (trots att han funnits i verkligheten), Lena blev äcklad av både historien och karaktärerna medan Henke (med flera) däremot blev rejält underhållen av en knarkstinn och sexmissbrukande Leonardo DiCaprio.

Det samlade omdömet var att filmen otvetydigt var välgjord och att alla skådisarna gjorde ett bra jobb (som i Leo och Jonah Hills fall belönats med Oscars-nomineringar). Att det kort sagt inte fanns mycket att invända rent tekniskt. Att det var en film om den amerikanska drömmen, den mänskliga drömmen (utom för amish-buddister då kanske), att bli rik så fort som möjligt men med så lite ansträngning som möjligt.

Frågan blev då hur man skulle ställa sig till Jordan Belfort som person och inte bara en karaktär i en påhittad film. För han finns ju på riktigt, högst levande, och har i nuläget tjänat cold hard cash på att det görs en film som baserar sig på hans memoarer. Memoarer som handlar om en tid när han tjänade reda pengar på allt från det moraliskt tveksamma i att utnyttja den mänskliga drömmen om snabb rikedom till det rent illegala som penningtvätt och aktiemanipulation.

The Wolf of Wall Street berättar mycket av sin historia ur Jordans perspektiv, därmed kan den inte sägas vara objektiv. Den lockar oss också att ofta skratta åt det vansinnesliv som pågick på firman Stratton Oakmont med ett gäng överåriga pubertetsgrabbar i toppen, därmed kan den inte sägas vara neutral. Lena och Johan är inne på samma tankegångar i sina kommentarer.

Wolf of Wall Street-pic2

Vad filmen däremot inte kan sägas vara är fördömande, Scorsese ger oss ingen förnumstig och rakryggad praktikant som läser lusen av Jordan och hans kumpaner och sedan med fara för eget liv vittnar till förmån för FBI. Det enda publiken får är agent Denham som med en nästan omärklig sträckning på nacken eventuellt kan tillåtas känna en viss tillfredsställelse över att få sätta dit vår charmerande skurk.

Men även om filmen visar på humorn i det tillstånd som uppnås när man inmundigar urgamla läkemedel gör den heller inte Jordans liv särskilt glättigt. Scorsese sticker inte under stol med att Strattoniterna inte bara gillar knark och sex utan att de också mer än gärna både utnyttjar och förnedrar andra människor. Varför? För att de kan. För att de är så rika att omvärlden kan mutas att se åt andra hållet.

Får man gilla en bra film som handlar om dåliga människor, människor som inte bara gjort dåliga val för sig själv, utan vars handlingar påverkat många i deras omgivning? Människor som dessutom har en syn på världen och sina medmänniskor som är minst sagt provocerande? Ofta framställs skurkar i huvudroller som avsevärt trevligare rent personligt, just för att man ska kunna sympatisera med dem trots att det de gör är olagligt och kanske till och med skadar andra.

Wolf of Wall Street-pic3

Jessica drog slutsatsen att ”Enjoying a ride isn’t the same as endorsing it” medan ett par av grabbarna i Har du inte sett den?-podden gärna hade sett fler scener som gav lite besk nykterhet åt kokainruset (som de å andra sidan inte kunde undgå att bli lite nyfikna på). Fiffi tror jag hade en stor poäng i att vi hade varit betydligt mindre förlåtande om Jordan porträtterats av tölpaktige Jonah istället för tjusige Leo.

Själv var jag mycket kluven, men landade efter en omtitt i att The Wolf of Wall Street var en både bra och underhållande film om ett praktsvin. Det som var bra med filmen blev lite bättre: den narrativa lekfullheten, det välformulerade soundtracket, det visuella överdådet. Fåtaliga invändningar kvarstod, men blev i alla fall inte större.

Men TV-tablån gav mig ytterligare en dimension till detta enigma. Dagen efter omtitten visades nämligen Quentin Tarantinos Inglourious Basterds och jag blev sittande vid inledningsscenen mellan nazisten Hans Landa och den franske mjölkbonden M. LaPadite.

Christoph Waltz porträtterar sin Landa med samma vällustighet som Leo spelar ut Jordan. Men Tarantino lockar oss inte att skratta åt nazisten, gör oss snarare fascinerade av honom. Han är vältalig, charmerande, vinnande, älskvärd. Jag tycker inte att regissörens framställning övertydligt fördömer Landa även om han i Brad Pitts kapabla händer får ett betydligt mer kännbart straff än Jordan Belfort någonsin behövde uppleva.

Hans Landa-pic

Poängen är att Inglourious Basterds gjorde det så tydligt (för mig i alla fall) att en film kan skildra en avskyvärd karaktär utan att förkasta honom eller henne men samtidigt utan att skapa moralisk ångest för tittaren. Vankelmodet i The Wolf of Wall Street är inte negativt, men heller inte nödvändigt eller något som gör bilden av Jordan Belfort per definition bättre än bilden av Hans Landa.

Taratino visar upp Hans Landa. Vad Scorsese gör är att be oss ställa oss i Jordan Belforts skor och inte bara skratta åt honom utan också med honom när han utnyttjar både ett ruttet system och mer eller mindre lättlurade människor. Scorsese får oss att skratta åt Jordans knarkrusiga tokerier, medan Tarantino uppammar ett vagt äckel genom något så enkelt som förtäringen av en strudel.

Det ena behöver inte vara bättre än det andra. Det blir bara två olika filmer. Och så länge det finns usla människor kommer det att göras film om dem.

Filmspanare som också skrev om The Wolf of Wall Street men som inte omnämns ovan var:
Jojjenito
Filmparadiset
Fredrik on Film
Movies-Noir
Except Fear
Filmitch
Flmr

Fler åsikter kan också hittas här:
Tommy filmar Niklas och Emilio (podcast)
Filmmusik
Toppraffel

Annonser