Gandhi (1982)

Vad har en indisk gubbe, en tvärhand hög, gemensamt med Vera Drake, Freddy Heflin, Zebulon Macahan och Mike Wazowski? Än så länge ingenting, men efter att ha tittat igenom 199 minuter nutidshistorisk film kan jag inte annat än tycka att om det är någon som har förtjänat utmärkelsen Månadens filmsnällis hos Fiffis Filmtajm, så är det Mohandas Karamchand Gandhi. Spelad så hjärtinnerligt genomgod av Sir Ben Kingsley räcker det med att han ler sitt blida leende under den präktiga mustaschen för att man ska känna att det borde finnas hopp för världen.

I strikt mening vet jag inte om det, trots titeln, går att karaktärisera Richard Attenboroughs praktverk för en biografifilm. Vi får nämligen egentligen inte veta särskilt mycket om mannen Mohandas Karamchand Gandhi, istället blir Ben Kingsleys porträttering mer en visuell artikulering, ett förkroppsligande, av Saken, Rörelsen eller vad man nu vill kalla det.

Likt ett solskensregn droppar en ung indisk advokat ned i Sydafrika under 1800-talets sista flämtande minuter. Det är nästan hundra år ännu kvar till upphävandet av apartheidsystemet, i en tid när systemet inte ens hade ett särskilt namn. Det bara var tingens ordning att en färgad, en kaffir, inte skulle åka första klass hur många förstaklassbiljetter han än betalat för. Käftade han emot var det inga större problem att kasta av honom vid nästa station.

För Gandhi, som växt upp i en förhållandevis välbärgad familj i nordvästra Indien under predikande av jainismens toleranscredo, blir ankomsten till det strikt uppdelade Sydafrika ett brutalt uppvaknande. För honom tycks det självklart att alla invånare i det brittiska imperiet borde vara likställda och det är här har de första icke-våldskampanjerna startar. När han 1915 drar upp bopålarna för att återvända till Indien är hans skriverier och aktioner välkända. I hemlandet följer sedan en drygt 30 år lång kamp för ett självständigt Indien, fritt från styrande britter.

Det är omöjligt att se Gandhi och inte bli imponerad, närmast vördsam, inför vad i praktiken en enda människa lyckades åstadkomma. Visst fick denna enda människa benäget bistånd från inte minst dåtidens media men hans engagemang kan knappast ifrågasättas. Så sent som 1946, när han var nästan 80 år, försökte han fortfarande personligen stoppa upplopp och massakrer, ett resultat av den förestående delningen av Indien efter att britterna dragit sig tillbaka.

Men vördnad är inte engagemang och är det någonstans filmen brister är det väl här. Trots att jag egentligen avskyr den typen av uppenbar manipulation i såväl film som tabloidpressen känner jag en viss längtan efter ”the human angle”. Vi får som sagt inte veta i princip någonting om människan Gandhi, hur kom det sig exempelvis att han orkade kämpa så oförtröttligt mot så enorma och till synes oomkullrunkeliga orättvisor? Var hans förhållande till hustrun Ba verkligen så solitt och likasinnat som man får intrycket av? Och vad hände egentligen med de minst tre barn som fanns, vilka vi ser i en kort scen under Sydafrika-tiden och sedan aldrig hör av igen?

Å andra sidan inleds Gandhi med en brasklapp om att det är omöjligt att berätta en historia om en mans liv och att filmmakarna snarare siktat på att vara ”faithful in spirit to the record”. Ben Kingsleys Gandhi för inte så mycket dialoger, istället forsar det fram statements (i många fall direkta citat gissar jag) i en strid ström (”Poverty is the worst form of violence.”), här och var avbrutet av små underfundiga kommentarer som visar på hans ödmjukhet inför det mesta när han far som en jojo ut och in i sydafrikanska och indiska fängelser. Filmens styrka ligger i en rakt och skickligt berättad historia (vars vinkling man säkert kan ifrågasätta) som porträtterar avgörande förändringar i ett stort land och ett ännu större imperium.

Förutom Ben Kingsley (i sin tredje filmroll någonsin) förekommer, som så ofta i den här typen av bred episk film, en lång rad mer eller mindre välkända ansikten. Men utöver the man himself är de flesta emellertid mest där för att fylla en funktion, inte för att utveckla sina karaktärer, men när man väl accepterar det är det rätt kul att vila ögonen på John Gielgud, Nigel Hawthorne, Martin Sheen, en ung Candice Bergen och en ännu yngre Daniel Day-Lewis. Och för den som kan spotta en Bostonbaserad brevbärare väntar en guldstjärna i kanten.

Trots bristen på direkt känslomässigt engagemang tycker jag ändå att Gandhi definitivt undviker att hamna i den ack så vanliga mer-intressant-än-bra-genren. För det är slutprodukten alldeles för hållbar, upplysande och tankeväckande.