Gandhi (1982)

Vad har en indisk gubbe, en tvärhand hög, gemensamt med Vera Drake, Freddy Heflin, Zebulon Macahan och Mike Wazowski? Än så länge ingenting, men efter att ha tittat igenom 199 minuter nutidshistorisk film kan jag inte annat än tycka att om det är någon som har förtjänat utmärkelsen Månadens filmsnällis hos Fiffis Filmtajm, så är det Mohandas Karamchand Gandhi. Spelad så hjärtinnerligt genomgod av Sir Ben Kingsley räcker det med att han ler sitt blida leende under den präktiga mustaschen för att man ska känna att det borde finnas hopp för världen.

I strikt mening vet jag inte om det, trots titeln, går att karaktärisera Richard Attenboroughs praktverk för en biografifilm. Vi får nämligen egentligen inte veta särskilt mycket om mannen Mohandas Karamchand Gandhi, istället blir Ben Kingsleys porträttering mer en visuell artikulering, ett förkroppsligande, av Saken, Rörelsen eller vad man nu vill kalla det.

Likt ett solskensregn droppar en ung indisk advokat ned i Sydafrika under 1800-talets sista flämtande minuter. Det är nästan hundra år ännu kvar till upphävandet av apartheidsystemet, i en tid när systemet inte ens hade ett särskilt namn. Det bara var tingens ordning att en färgad, en kaffir, inte skulle åka första klass hur många förstaklassbiljetter han än betalat för. Käftade han emot var det inga större problem att kasta av honom vid nästa station.

För Gandhi, som växt upp i en förhållandevis välbärgad familj i nordvästra Indien under predikande av jainismens toleranscredo, blir ankomsten till det strikt uppdelade Sydafrika ett brutalt uppvaknande. För honom tycks det självklart att alla invånare i det brittiska imperiet borde vara likställda och det är här har de första icke-våldskampanjerna startar. När han 1915 drar upp bopålarna för att återvända till Indien är hans skriverier och aktioner välkända. I hemlandet följer sedan en drygt 30 år lång kamp för ett självständigt Indien, fritt från styrande britter.

Det är omöjligt att se Gandhi och inte bli imponerad, närmast vördsam, inför vad i praktiken en enda människa lyckades åstadkomma. Visst fick denna enda människa benäget bistånd från inte minst dåtidens media men hans engagemang kan knappast ifrågasättas. Så sent som 1946, när han var nästan 80 år, försökte han fortfarande personligen stoppa upplopp och massakrer, ett resultat av den förestående delningen av Indien efter att britterna dragit sig tillbaka.

Men vördnad är inte engagemang och är det någonstans filmen brister är det väl här. Trots att jag egentligen avskyr den typen av uppenbar manipulation i såväl film som tabloidpressen känner jag en viss längtan efter ”the human angle”. Vi får som sagt inte veta i princip någonting om människan Gandhi, hur kom det sig exempelvis att han orkade kämpa så oförtröttligt mot så enorma och till synes oomkullrunkeliga orättvisor? Var hans förhållande till hustrun Ba verkligen så solitt och likasinnat som man får intrycket av? Och vad hände egentligen med de minst tre barn som fanns, vilka vi ser i en kort scen under Sydafrika-tiden och sedan aldrig hör av igen?

Å andra sidan inleds Gandhi med en brasklapp om att det är omöjligt att berätta en historia om en mans liv och att filmmakarna snarare siktat på att vara ”faithful in spirit to the record”. Ben Kingsleys Gandhi för inte så mycket dialoger, istället forsar det fram statements (i många fall direkta citat gissar jag) i en strid ström (”Poverty is the worst form of violence.”), här och var avbrutet av små underfundiga kommentarer som visar på hans ödmjukhet inför det mesta när han far som en jojo ut och in i sydafrikanska och indiska fängelser. Filmens styrka ligger i en rakt och skickligt berättad historia (vars vinkling man säkert kan ifrågasätta) som porträtterar avgörande förändringar i ett stort land och ett ännu större imperium.

Förutom Ben Kingsley (i sin tredje filmroll någonsin) förekommer, som så ofta i den här typen av bred episk film, en lång rad mer eller mindre välkända ansikten. Men utöver the man himself är de flesta emellertid mest där för att fylla en funktion, inte för att utveckla sina karaktärer, men när man väl accepterar det är det rätt kul att vila ögonen på John Gielgud, Nigel Hawthorne, Martin Sheen, en ung Candice Bergen och en ännu yngre Daniel Day-Lewis. Och för den som kan spotta en Bostonbaserad brevbärare väntar en guldstjärna i kanten.

Trots bristen på direkt känslomässigt engagemang tycker jag ändå att Gandhi definitivt undviker att hamna i den ack så vanliga mer-intressant-än-bra-genren. För det är slutprodukten alldeles för hållbar, upplysande och tankeväckande.

9 reaktioner till “Gandhi (1982)”

  1. Jamen, visst gör han?! Han kommer för evigt att vara Gandhi (vilket gör det lite skumt när man ser honom i andra roller) 😉

  2. @Voldo: Ja, det känns som en sådan där film som ligger och lurar långt bak i vassen men ändå aldrig riktigt försvinner helt från synfältet.

  3. Det är lustigt, trots att jag mig veterligen aldrig sett Ghandi (filmen menar du alltså ;)) så tänker jag direkt på den filmen och den rollen när jag ser Kingsley. Han blev verkligen förknippad med filmen. Det blir ju så ibland med vissa skådisar att en viss roll hänger med. Tänker t ex på Robert Downey Jr som Chaplin och Val Kilmer som Jim Morrison.

    Mm, det där mänskliga som ibland tycker blir smörigt när det saknas i en film så saknar man det trots att man är lite skeptisk mot det. Fick lite samma känsla i Milk med Sean Penn som Harvey Milk. Men måste nog ta och se den här mastodontfilmen.

  4. @Jojjenito: Visst är det intressant att alla de exempel du har på skådisar som blir starkt förknippade med en roll är biografiporträtt…

    Gandhi är helt klart värt att lägga tiden på, tycker jag. Däremot tyckte jag nog att Milk lyckades bättre med det mänskliga — jag blev riktigt förtjust i den filmen.

  5. Har sett den ett par ggr gillar genren biopic men risken finns att filmerna ofta blir lite stela i sitt berättande. Ghandi tappar lite mot slutet och blir lite småseg kanske blir det ett citat för mycket, en fasta för mycket, vad vet jag men segt blir det. Filmen är däremot vacker, snygg o välspelad. Numera tänker jag på Kingsley som Kingsley men ett bra tag var han Ghandi för mig.

  6. @filmitch: Biografier i både visuell och skriven form är trevliga att ta del av men samtidigt en svår genre — inte vara för hänsynsfull, inte vara för närgången, osv. Så det går alltså att klänga sig upp ur Kingsley-Gandhi-hålet? 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig om hur din kommentarsdata bearbetas.

%d bloggare gillar detta: