Hillbilly Elegy (2020)

Dagens white trash-misär fick se sig helt lottlös när den covid-säkrade Oscarsgalan var över i helgen. Glenn Close hade dock en lite mer städad frisyr vid den tillställningen.

***

Poeten och äventyraren Lars Wivallius skrev 1642 Klage-Wijsa, Öfwer Thenna torra och kalla Wååhr som i någon mening är just vad den heter. Men den är också en bön om nåd för de gudfruktiga. Författaren J.D. Vance skrev 2016 en helt annan Klage-Wijsa, Hillbilly Elegy. I den självbiografiska boken beskrev han en familj starkt präglad av Kentuckys hillbilly-kultur men också hur man har ansvar för att försöka bryta destruktiva mönster. Så mer av ”Gud hjälper den som hjälper sig själv” än ”Gud hör bön” i den klagovisan skulle man kunna säga.

Superswede: En film om Ronnie Peterson (2017)

Härförleden (ok, så det var ett helt år sedan nu…) var det något slags jippo i Örebro. Race Day. Jag uppfattade inte så mycket mer än att man varnade i förväg om att det skulle komma att bli ett jävla oljud och att halva centrum skulle spärras av för biltrafik av den vardagligt trista sorten. Föga anade jag då att jag ett år senare skulle se en dokumentär som gav besked om vad det hela handlade om.

Superswede är filmen som öser posthum kärlek och uppskattning över Ronnie Peterson, Formel 1-föraren som dog 1978 efter en krasch på den italienska Monza-banan. För en sådan som jag, som på nypet känner igen namnet, är det förstås omöjligt att avgöra hur mycket av hyllningarna som är sanna (i den mån något kan sägas vara ”sant”) och hur mycket som färgas av att ett gäng äldre män får en chans att sitta och prata om yngre och gladare dagar. Racing på den tiden var ”glamorous, colourful and exciting”.

Fast & Furious 6 (2013)

Det vankades ju bio till påskhelgen men sedan kom det musikalveckor, topplistor och filmspanarteman emellan. Men nu är det dags att avhandla Fast & Furious 6. Kan man till och med se F&F-serien som en modern laglöshets-Western om starka män med järnhästar som klunkar bensin istället för att de käkar havre? Helt upp till tittaren gissar jag. Sjuan kommer imorgon.

Mig äger ingen (2013)

Malmö avslutade sina Filmdagar med en, surprise, surprise, biografifilm! Eventet invigdes med en problemfylld jazzsångerska plus två Formel 1-förare och avslutades alltså med lite klassisk svensk arbetarångest.

Mig äger ingen bygger förstås på Åsa Linderborgs självbiografi med samma namn, även om flickan i filmen tydligen ska kallas för ”Lisa”. När Lisa är fem år drar mamma Tanja hemifrån eftersom hon har träffat en annan och det blir pappa Hasse som i sann Kramer vs. Kramer-anda får dra hela familjelasset. Nu finns i och för sig mamma fortfarande kvar i samma stad, men Lisa föredrar att bo hos sin pappa.

En hederlig historia?

Det har blivit många biografifilmer, biopics, på sista tiden. Det kändes som att det kryllade av dem på Malmö filmdagar, så därför var det kanske inte så konstigt att de även letade sig in i filmspanarnas tema. Vad som däremot kanske var lite oväntat var att temat föreslogs av Henke, som enligt egen uppgift egentligen inte är särskilt förtjust i genren.

Det är däremot jag, så för min del handlade problemet snarare om att välja. Skulle man ta en traditionell från-ax-till-limpa-film som hyllar ett enskilt människoöde, typ Gandhi, The Aviator eller Pollock? En film som fokuserar mer på psykologi och att teckna en kulturhistoria, typ Monica Z eller The Young Victoria? Eller något som avviker ganska radikalt från den traditionella biopic-mallen (hej, Rush), typ Grizzly Man?