Moneyball (2011)

alt. titel: L’arte di vincere, Le stratège, Moneyball – L’art de gagner, Die Kunst zu gewinnen – Moneyball, Moneyball: Rompiendo las reglas, El juego de la fortuna

The Oakland Athletics är ett baseballag med en anrik stamtavla. Ursprungligen grundade 1901 i Philadelphia (då de förstås hette Philadelphia Athletics) har de för all del ett antal imponerande titlar i bagaget. Men runt 2001 börjar den senaste (från 1989) anta ett lätt dammigt utseende. Krisen i klubben är uppenbar och många vet precis vad den kommer sig av: brist på pengar och förlust av viktiga nyckelspelare.

Fortsätt läsa ”Moneyball (2011)”

Umi yori mo Mada Fukaku (2016)

alt. titel: Efter stormen, After the Storm

Tre kvinnor och tre män skulle man nästan kunna sammanfatta detta skilsmässorelationsdrama från japanske regissören och manusförfattaren Hirokazu Kore-eda. Men något Bechdel-test vete tusan om filmen skulle klara, för trots att det som sagt inte saknas kvinnliga rollfigurer får de lov att ägna mestadelen av sin tid att prata med eller om tre generationer av släkten Shinoda – farfar, far och son.

Fortsätt läsa ”Umi yori mo Mada Fukaku (2016)”

Nice to C you again: Bad Moms (2016)

Texten publicerades för första gången på bloggen i augusti 2016.

Det kanske säger något om dagens perfektionism- och statushets att filmens så kallade ”dåliga morsor”, bad moms, faktiskt inte alls är särskilt dåliga. Ok att de inte är lika propra som det kräkframkallande sömnpillret Mother’s Day (men det är svårt att klå Garry Marshall på den fronten) men vi snackar knappast mödrar som säljer sina barn för att få råd med en sil. Det är inte ens på nivån att de försöker stöta på dotterns pojkvän. Allt de här mammorna vill är att få lite tid för sig själva och inte behöva visa upp en perfekt yta hela tiden.

Bad Moms Fortsätt läsa ”Nice to C you again: Bad Moms (2016)”

The Godfather (1972)

the-godfatherOne Boss to rule them all, One Boss to organise them
One Boss to bring the all and in America normalise them

Nu är kanske inte Don Vito Corleone capo di tutti capi, i alla fall inte om han får säga det själv eftersom han är en ödmjuk man som föredrar att verka i kulisserna. Men med sitt sinne för diplomati och taktik (kombinerat med välplacerad hänsynslöshet) har han spelat en viktig roll inom New Yorks fem maffia-familjer. Så länge han sitter säkert i sadeln gör också Corleonefamiljen det.

Fortsätt läsa ”The Godfather (1972)”

Bad Moms (2016)

FilmspanarnaDet kanske säger något om dagens perfektionism- och statushets att filmens så kallade ”dåliga morsor”, bad moms, faktiskt inte alls är särskilt dåliga. Ok att de inte är lika propra som det kräkframkallande sömnpillret Mother’s Day (men det är svårt att klå Garry Marshall på den fronten) men vi snackar knappast mödrar som säljer sina barn för att få råd med en sil. Det är inte ens på nivån att de försöker stöta på dotterns pojkvän. Allt de här mammorna vill är att få lite tid för sig själva och inte behöva visa upp en perfekt yta hela tiden.

Bad Moms Fortsätt läsa ”Bad Moms (2016)”

Bridge of Spies (2015)

Bridge of Spiesalt. titel: Spionernas bro

I den klassiska barnboken Raska på, Alfons Åberg blir pappa irriterad på att Alfons segar sig igenom alla morgonmåsten med hänvisning till att han ”ska bara”. Jag undrar om inte Bridge of Spies är ett exempel på konsekvenserna när en vuxen resonerar på samma sätt.

Fortsätt läsa ”Bridge of Spies (2015)”

Medicinen (2014)

MedicinenFör länge sedan (alldeles för länge sedan) kunde jag tänka ”Yes, en ny Colin Nutley!”. Nu är det sällan jag tänker någonting, jag har liksom slutat att ens registrera regissörens output på den svenska filmmarknaden. Skulle Medicinen med (sitt ned om ni inte vill bli golvade av detta nytänkande) Helena Bergström i huvudrollen göra något för att förändra den inställningen?

Fortsätt läsa ”Medicinen (2014)”

I Am Legend: The Death Match

Istället för att försöka dra växlar på förortssymbolik, invasionsteman eller blodmagi tänkte jag mig en dödsmatch med tio olika kategorier (kategorivinst ger fem poäng) för att kora en vinnare bland vampyrzombieskildringarna, allt som allt en litterär förlaga och fyra filmer. För självklart måste det finnas en vinnare, inget relativistiskt ”alla är bra på sitt sätt”-tjafs här inte (lite digitalt blir det i alla fall, Henke).

För att hålla isär alla de olika Roberts är det bara bokens huvudkaraktär som får äran att fortsätta heta Robert Neville, alla övriga tilltalas med skådespelarens förnamn. Inkonsekvent nog har jag däremot valt att benämna övriga karaktärer vid deras bok- eller filmnamn.

***

I am legend pic2Bästa titel
Fortsätt läsa ”I Am Legend: The Death Match”

Whip It (2009)

Mer (udda) sportfilmer (eller i alla fall filmer om udda sporter)! Lenas textMoving Landscapes om Whip It påminde mig om att det faktiskt var en film som jag också både sett och skrivit om för inte så länge sedan. Mycket nöje. (Psst, Filmitch och Fripps filmrevyer har också skrivit om filmen.)

***

Whip ItMan kanske kunde tänka sig att Brooke Cavendar skulle ha insett att äldsta dottern Bliss i själ och hjärta inte var någon pageant-flicka när hon äntrade scenen i blåfärgat hår. Men Brooke är en kvinna som inte ger upp så lätt och Bliss får vackert finna sig i att prova ut klänningar samt hitta på vackra tal om vad som inspirerar henne.

Fortsätt läsa ”Whip It (2009)”

Dinner Rush (2000)

Idag ska jag på inflyttningsfest till min bror och vad passar då bättre än en av hans absoluta favoritfilmer (han har till och med besökt restaurangen på plats i the Big Apple)? Filmen är liksom Delicatessen uppvärmda rester från ett tidigare filmspanartema. När det begav sig temamässigt omskrevs den av Jojjenito och omnämndes av Har du inte sett den?-gänget.

***

Dinner RushNär filmspanartemat Mat kom på tapeten var som sagt Dinner Rush en av de filmer som mina tankar vände sig emot. En New York-historia som rekommenderats av många. Ett tillfälle så gott som något alltså att ta chansen och äntligen se mästerverket.

Fortsätt läsa ”Dinner Rush (2000)”