DumboDen som händelsevis fortfarande lever i illusionen att hederskulturer inte är något som finns i civiliserade västerländska kulturer skulle kanske ta sig en titt på Disneys Dumbo.

Filmen om den lille elefanten med de stora öronen räddade nästan på egen hand den klassiska animationsstudion i början på 40-talet efter att Walt spenderat alldeles för mycket pengar och möda på Pinocchio och Fantasia. Produktionen av Bambi drog ut på tiden.

Varken Pinocchio eller Fantasia gick särskilt bra ekonomiskt, bland annat tack vare att det vid horisonten lurade ett andra världskrig. Dumbo blev en quick fix, både ekonomiskt och känslomässigt. Filmen slutfördes snabbt och geschwint (många av de inblandade tecknarna hade exempelvis redan tränat upp sig på tjockhudingar i Fantasia-avsnittet med ”Timmarnas dans”) med fokus på underhållande animering och en tajt speltid (blott 64 minuter). Dess hjärtevärmande och upplyftande budskap var precis vad krigsoroliga amerikaner behövde för att koppla av en smula.

Storken kommer äntligen med ett litet paket till fru Jumbo, helt i enlighet med den (något hotfulla) ackompanjerande sången: ”Don’t try to get away/He’ll find you in the end”. Men Fru Jumbo har förstås som den goda moder hon är inte den minsta tanke på att fly från sitt föräldraansvar, hon är istället till sig av lycka över lille Jumbo Jr.

Men de övriga elefanterna är mindre exalterade. De är nämligen av den asiatiska typen och man kan fråga sig om herr Stork möjligen skulle ha lämpat av den lille i Afrika istället. Jumbo Jr.s öron är väl stora tycker de andra och döper raskt ungen till Dumbo. Han är ingen riktig elefant, faktum är att hans utseende drar skam över elefantsläktet.

Dumbo har det rätt tufft där på cirkusen. Hans mamma blir inlåst efter att hon försökt försvara sin älskling från några retsamma besökare och när han dessutom blir delegerad till clown är det naturligtvis bara ytterligare en spik i skamkistan som entusiastiskt knåpats ihop av cirkusens ”riktiga” elefanter. Den ende som tar sig an Dumbo är musen Timothy.

Dumbo blir alltså utstött på grund av att han inte lever upp till elefanternas höga öronstandard. De enda som ger honom hjälp är andra olycksbröder – vad vi ser har Timothy inga andra vänner och de två får senare hjälp av ett gäng bohemiska kråkor.

Men medolycksbröder till Dumbo går att finna hos andra medlemmar i det tecknade djurriket, exempelvis renen Rudolph eller clownfisken Nemo. Alla tillhör de en kategori som vissa akademiker valt att kalla ”supercrip”, det vill säga en karaktär vars styrka är att han (mer sällan en hon) inte bara lyckas leva med sin funktionsnedsättning utan också vänder den till att bli en fördel som gör att det omgivande samhället plötsligt börjar respektera dem.

Den flygande Dumbo blir i filmen inte bara förstasidesstoff (det möjligen mer nyhetsvärdiga ”Britain in Greatest Offensive” får nöja sig med betydligt mindre utrymme) och realiserar den ultimata amerikanska drömmen (Hollywwodkontrakt), utan gör också sin ”bit” i krigsefforten genom att inspirera till ”Dumbombers”.

Men det är något med Dumbo som gör det nästan omöjligt att racka ned på filmen. Kanske är det för att det inte finns några hamngivna mänskliga karaktärer i filmen, kanske för att Dumbo med sin röstlösa roll lyckas få oss att känna med honom i sin utsatthet precis så mycket som sannolikt var Walt Disneys intention.

Filmen är lika blygsam och hjärtevärmande charmig som den lille elefanten själv. Hätska anklagelser om rasism när det kommer till det sorglösa kråkgänget tycks ha kommit lite på skam under de senaste åren. Och medan själva animeringen inte når samma konstnärliga standard som till exempel den tidigare Pinocchio vinner den å andra sidan många pluspoäng på sin ”cartooniga” stil. Kontrasten mellan de ansiktslösa och nästan impressionistiska cirkusarbetarna och den surrealistiska fyllehallucinationen vars skära elefanter går över i ulligt romantiska molntussar låter kanske egendomlig men funkar alldeles utmärkt.

Att Dumbo dessutom är ett underhållande tidsdokument med könlös storkprokreering (även om NY Times recensent Bosley Crowther oroade sig för hur föräldrar skulle förklara den inflygande storkarmén för sina telningar) och ”rolig” fylla gör den inte sämre. Det är en liten film som jag tror ofta hamnar i kläm mellan de mer kända och påkostade Disneyfilmerna och det är synd.

Dumbos dragningskraft var tillräckligt oemotståndlig för att jag skulle lockas med i Henke och Movies-Noirs decennieprojekt. Och jag tror minsann att både Fiffi och Jojjenito också hängde på (men Fiffis åsikter kan ni njuta av först imorgon, den 21 december). Vad tyckte de om elaka cirkuselefanter?

Annonser