En hederlig historia?

Det har blivit många biografifilmer, biopics, på sista tiden. Det kändes som att det kryllade av dem på Malmö filmdagar, så därför var det kanske inte så konstigt att de även letade sig in i filmspanarnas tema. Vad som däremot kanske var lite oväntat var att temat föreslogs av Henke, som enligt egen uppgift egentligen inte är särskilt förtjust i genren.

Det är däremot jag, så för min del handlade problemet snarare om att välja. Skulle man ta en traditionell från-ax-till-limpa-film som hyllar ett enskilt människoöde, typ Gandhi, The Aviator eller Pollock? En film som fokuserar mer på psykologi och att teckna en kulturhistoria, typ Monica Z eller The Young Victoria? Eller något som avviker ganska radikalt från den traditionella biopic-mallen (hej, Rush), typ Grizzly Man?

Oavsett vilket levererar genren som synes sina inneboende komplikationer. Biopics är ju en del av den mer omfattande BOATS, filmer som mer eller mindre bygger på ”sanna” historier. Sådant som ”verkligen” har hänt. Frågan är ju hur stora de här citationstecknen får bli för att det fortfarande ska kunna kallas för en biopic. Hur stora friheter får man egentligen ta sig i konstens och dramaturgins namn?

Eftersom biopics, i likhet med alla andra BOATS, vill låna lite glans från verkliga händelser och personer tycker jag nog att man kan kräva att de också betalar tillbaka i form av ett visst mått av hederlighet mot de här händelserna och personerna. Exakt hur stort det måttet är går däremot naturligtvis inte att säga. En bra biopic lyckas berätta sin historia på ett engagerande sätt och samtidigt vara tydlig med från vilket perspektiv filmen betraktar sin huvudperson. Utgår man från huvudpersonens egna upplevelser, eller är det någon helt annans erfarenheter av kändisen som visas upp på vita duken?

En av de många biografifilmerna som visades i Malmö var Wong Kar-wais The Grandmaster, vilken handlade om den kinesiske kampsortslegenden Yip Man. Vi som såg den där och då var rörande eniga om filmens brister, vi förstod helt enkelt inte vad den gick ut på eller vad den ville säga. Däremot skulle man för all del kunna påstå att den verkligen inte var någon traditionellt berättad biopic.

The Grandmaster påminde mig emellertid om att jag fortfarande inte hade sett den omtalade Ip Man från 2008 och vilket tillfälle skulle kunna vara mer lämpat än inom detta biopic-tema?

Ip Man berättar som sagt även den historien om Wing Chun-mästaren Yip Man, men i det här fallet porträtterad av actionstjärnan Donnie Yen istället för Wong Kar-wais leading man Tony Leung.

Regissören Wilson Yip tycks ha skapat sig ett namn inom Hong Kongs filmindustri med hjälp av bland andra Yen och Simon Yam, vilka han sammanför även här. Fighterna är koreograferade av veteranen Sammo Hung och japanske kompositören Kenji Kawai har skapat ett lämpligt episkt svepande score.

Tidsperioden för Ip Man är 1930-talet, vilket tycks vara något av en brytpunkt i kinesisk historia. Eller också blir det det, genom den japanska invasionen 1937. Innan dess har den förmögne Yip Man i möjligaste mån försökt undvika fighter trots att alla vet att han är överlägset skickligast och därmed förstås vill utmana honom. Men Yip Mans konfucianska lugn och stadga blir hårt prövat av de brutala japanerna.

Jag uppfattade The Grandmaster som en rätt melankolisk film om en era och en kultur som samtidigt både långsamt vittrar sönder under historiens tryck och blir brutalsnabbt sönderslagen av krigets härjningar. Ip Man är snarare en rätt känslosam film om hur en man försöker bevara den kulturen genom att leva enligt dess riktlinjer om ett civiliserat uppförande och att aldrig missbruka den makt man eventuellt har.

Och i och med det blir förstås Ip Man en lika ”dålig” biopic som The Grandmaster. Donnie Yens Yip Man är ingen person av kött och blod (ok, han blöder lite. Fast bara ibland.) utan en symbol för en hedervärd livsstil samt ett motståndskraftigt och enat Kina.

Historiskt sett verkar bägge filmerna ta sig en hel del friheter. Ingen av dem berättar exempelvis om att Yip Man utbildade sig i Hong Kong och sedan arbetade som polis i hemstaden Foshan. The Grandmaster utrustade sin protagonist med två döttrar som hastigt och lustigt svalt ihjäl under den japanska ockupationen, i Ip Man finns blott en son som å andra sidan överlever till filmens slut. Alla moderna kunskapers moder, Wikipedia, anger två söner.

Men om vi för ett ögonblick ska bortse från en källkritik som hade krävts för att Lauritz Weibull skulle ha blivit nöjd, är det för min del lätt att konstatera att Ip Man är en bra mycket begripligare och därmed också roligare film är The Grandmaster. Kanske inte lika genomgående konstverksvacker, men helt klart snyggt filmad med maffiga kulisser.

Ett väl avvägt och precist användande av slow motion gör fighterna inte bara koreografiskt häftiga utan också en fest för ögat. Särskilt slås man av hur slagskämparna utnyttjar det faktum att händer kan anta så många fler former än en knuten näve samt den flytande och flexibla stilen, även ett fall kan vändas till en fördel genom en välplacerad spark. Att Donnie Yen innan filmens inspelning inte kunde Wing Chun gör det hela inte mindre imponerande. Det bär sig inte bättre än att bloggen för ovanlighetens skull ser sig tvingad att utdela två betyg.

Biografifilmen Ip Man

Kampsportsfilmen Ip Man

Jag är knappast den första som tagit mig an Ip Man, både ur biopic- och kampsportsperspektivet. Kolla in Jojjenito, Filmitch, Movies-Noir och Voldo, vettja.

Vilka andra kända eller okända personers livsöden har fastnat på film och setts av filmspanarna?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
Har du inte sett den?
Mode + Film
Except Fear
Filmitch
Flmr
Moving Landscapes