I filmen House of Gucci liknar någon anno 1983 modehuset Gucci vid en ”cheap operetta”. Men Ridleys Scotts film om hur familjen Gucci lyckades schabbla bort prefixet ”familje-” från det anrika företaget hyser fler likheter med en opera än en operett. Här råder ingen brist på melodram, känslostormar och nog med dolkstöts-intriger för att fylla åtminstone ett par episka fantasyserier på HBO.
Fortsätt läsa ”House of Gucci (2021)”
alt. titel: Dødens ekko
Första filmen ut vårterminen 1992 vid Filmstudion i Umeå var bröderna Coens Miller’s Crossing (en termin som annars tillägnades Rainer Werner Fassbinder). Programhäftet menade att den inte var ”en film för envar, utan kontroversiell i sin kompromisslöshet och med sin svarta ironi”. Själv har jag ärligt talat bara ett vagt minne av en gangsterfilm som jag inte blev jätteförtjust i. Kanske hade jag förväntat mig en ny Raising Arizona, den enda Coen-film jag dittills sett? Den här känslan av att inte uppskatta Miller’s Crossing till dess fulla värde återkom när Henke och Carl diskuterade filmen i Shiny-poddens Coen-säsong.
Att vara filmvärldens Boston borde kännas som det måste ha varit för 70-talets New York. Antingen framställs staden som ett gangsternäste av guds nåde (Mystic River, Boondock Saints, The Departed, The Town) alternativt ett samhälle totalkorrumperat av polisen eller den katolska kyrkan eller varför inte bägge två på en och samma gång (Spotlight)? I bästa fall är det en stad där dryga collegestudenter kan få stryk av arbetarkillar (Good Will Hunting).
alt.titel: Exorcisten
Den katolska ritualen för exorcism statuerar: ”om du ska göra ett demontema måste du läsa åtminstone en klassisk demonbok”. Nähä, inte det? Hmm, det känns som om jag har missat i min Wikipedia-research inför årets Halloween…
The Godfather (1969)
Långt innan jag kom mig för att se Coppolas Oscarsnominerade film var Mario Puzos The Godfather är favoritbok. Den senaste titten på filmen fick mig lite sugen på att återbesöka den gamla kärleken, skulle den fortfarande hålla måttet?
Det sägs att den bibliska ”lagen” om öga för öga resulterar i galopperande blindhet. På samma sätt resulterar traditionen om blodshämnd i en jäkla massa döda karlar. När den sicilianska familjen Andolinis överhuvud kommer på kant med den lokale bossen Ciccio hinner både pater familas och den äldste sonen dö innan modern, till priset av sitt eget liv, lyckas få iväg den unge Vito till de Förenta staterna. Här kommer han att bli känd som Vito Corleone och resten är historia.
Jag fick förmånen att kunna haka på Fiffis 70-talstisdagar med denna minst sagt klassiska film. Vad Fiffi tyckte om den kan du läsa här.
***
alt. titel: En satans eftermiddag
Hade John Wojtowicz och Salvatore Naturale utfört sitt bankrån under andra halvan av 90-talet istället för första halvan av 70-talet hade de antagligen först och främst hamnat i den saligen avsomnade TV-serien ADC (America’s Dumbest Criminals) innan Sidney Lumet ens kommit på tanken att göra en film om dem.
Den 21 oktober 2015 klockan 16.29 hade Framtiden anlänt. En av dem i alla fall, för med alla framtidsskildringar i både film- och bokform finns det ju ett par att välja bland.
Men den här gången hade alltså turen kommit till den klassiska trilogin Back To the Future att ta plats i rumtiden. Jag var så lyckligt lottad att finfina Bio Roxy i Örebro körde alla tre filmerna i ett streck denna onsdagskväll och det blev förstås en härlig tillställning. Stort gemyt i den lilla biografen med både hardcorefans och nytillkomna. För oss som kanske mest av allt gick för möjligheten att se godbitarna på storduk (plus lite extra godis i form av en reklamfilm för hover boards samt trailers för Jaws 19 och Back To the Future III) och återuppliva gamla minnen blev det en extra krydda att höra de förvånade utropen från de som såg dem för första gången.
Sällan har en filmspanarfilm gett upphov till samma diskussioner som Martin Scorseses The Wolf of Wall Street, både direkt efter filmen och i kommentarsfälten. Referenserna stod som spön i backen i våra försök att komma tillrätta med vad vi just sett: The Godfather, Goodfellas, The Hangover, The Great Gatsby, Don Jon, Dumbo, Freaks, Scarface och Spring Breakers.
Fiffi såg om den och kunde bättre förlika sig med huvudpersonen Jordan Belfort (trots att han funnits i verkligheten), Lena blev äcklad av både historien och karaktärerna medan Henke (med flera) däremot blev rejält underhållen av en knarkstinn och sexmissbrukande Leonardo DiCaprio.
So, here we are. Again. Vi dyker väl rakt in i filmerna, ingen poäng att gå som katten kring het fyrtioårsgröt.
***
1972
Egentligen kanske jag inte skulle börja detta år, född i september har jag ju missat mer än halva filmåret. Nå, det var knappast aktuellt att kasta sig in på biograferna i brådrasket i alla fall. Men när jag börjar leta inser jag att det tycks vara få filmer från 1972 som jag faktiskt sett. Fortsätt läsa ”ALIMo: 1972-1974”
Rörliga bilder och tryckta ord 