En hederlig historia?

Det har blivit många biografifilmer, biopics, på sista tiden. Det kändes som att det kryllade av dem på Malmö filmdagar, så därför var det kanske inte så konstigt att de även letade sig in i filmspanarnas tema. Vad som däremot kanske var lite oväntat var att temat föreslogs av Henke, som enligt egen uppgift egentligen inte är särskilt förtjust i genren.

Det är däremot jag, så för min del handlade problemet snarare om att välja. Skulle man ta en traditionell från-ax-till-limpa-film som hyllar ett enskilt människoöde, typ Gandhi, The Aviator eller Pollock? En film som fokuserar mer på psykologi och att teckna en kulturhistoria, typ Monica Z eller The Young Victoria? Eller något som avviker ganska radikalt från den traditionella biopic-mallen (hej, Rush), typ Grizzly Man?

Grizzly Man (2005)

Ett lite annorlunda Filmspanartema den här gången, men fantastiskt underhållande. Var och en fick vi oss tilldelande en person som skulle försöka utmana våra inrutade smaker, testa våra gränser. Kort sagt beordra oss att se en film som man annars sannolikt aldrig skulle ha gett sig på.

Kinden brände av örfilen och handsken var kastad. Utmanaren hade gett sig tillkänna och för mein herr Filmitch var mitt gnäll över demonregissören Werner Herzog (hans Nosferatu var iofs ok, men däremot Kaspar Hauser, Fitzcarraldo, Rescue Dawn…) tillräckligt välkänt för att han skulle tycka att jag borde testa dokumentären Grizzly Man. Självklart hade herr Filmitch själv redan sett och gillat filmen (detsamma gäller Jojjenito, Henke och Movies-Noir).

A wretched hive of scum and villainy…

Månadens filmspanartema är specialeffekter och det krävdes en hel del grunnande innan jag och min medskrivare kom på och kunde enas om vad vi skulle fokusera på. Men när valet väl var gjort var det så självklart att vi inte riktigt förstod hur vi någonsin kunde ha övervägt något annat.

Ponera att konstnären Robert Rauschenberg helt plötsligt knallar in på Moderna museet (ok, han skulle behöva återuppstå först) och börjar ändra sitt verk Monogram (jamen, ni vet… Geten, alltså). Han gör det med hänvisning till att han hela tiden tänkt sig att det fyrfota djuren skulle vara omgärdat av ett Scorpion Zero SUV-däck från Pirelli med symmetriskt slitbanemönster, det var bara att ett sådant inte ännu var uppfunnet på 50-talet.

On the road again…

Filmspanartemat ”På väg” ger lika många tolkningsmöjligheter som någonsin de tidigare ”Omstart” eller ”Mat”. Den här gången har jag valt en extremt bokstavlig lösning med en klassiker som till 95 procent utspelar sig på just en väg. När Mr. Spielberg klämmer ur sig pekoralvarningsfilmer som kan tyckas mer riktade till en Oscarsjury än gemene man kan det vara trevligt att med dimmig nostalgi i blick återbesöka regissören när han var ung och hungrig.

***

Duel (1971)

Efter att ha bevisat vad han kunde prestera genom episoder av exempelvis Columbo fick Spielberg till slut chansen att ta sig an projektet ABC Movie of the Week. Veckans film den här gången var dessutom skriven av ingen mindre än nestorn Richard Matheson (både novellen, publicerad i Playboy, och TV-manuset).

Gangster Squad (2013)

”All that is necessary for the triumph of evil is that good men do nothing.” Exakt vad som händer när goda män väl väljer att agera kan man förstås fråga sig. Klart är i alla fall att när ett gäng poliser, nyss hemkomna från andra världskrigets fasor, väljer att agera blir det liv i luckan.

Rättrådige polisen John O’Mara accepterar, trots sin ömma hustrus tårfyllda vädjanden att låta bli, ett uppdrag att rensa bland L.A.’s maffiaslödder. Det huvudsakliga slöddret man helst vill åt är den maktgalne Mickey Cohen, vilken inte skyr några medel att lägga stadens brottsliga värld under sig.

Here we go again…

Årets sista inlägg, tillika årets sista filmspanartema, tar oss rakt in i kaklet och 2013. Vi ses på andra sidan!

Filmspanartemat för dagen — Omstart — gav upphov till många tankar. Eller i alla fall många potentiella tolkningar. Till att börja med ligger det ju så att säga i tiden — veckorna precis efter nyåret gissar jag är högsäsong för exempelvis Friskis och Svettis eller Viktväktarna. Filmmässigt (det här är ju ändå en filmblogg) kan man välja och vraka i den uppsjö av sequels (Bride of Frankenstein), prequels (Fast & Furious), remakes (A Nightmare on Elm Street), reboots (The Amazing Spider-Man) och allt vad de heter. Man kan se det som en mer personlig omstart för filmens huvudperson (The Nightmare Before Christmas), eventuellt kopplat till en reell omstart (Groundhog Day). Omstarten kan vara en fysisk verklighet (Flatliners) eller en mer Teslabetonad sådan (The Prestige). De allra flesta former av tidsresor (Back to the Future), alternativt minnesmanipulering (Total Recall) innebär ofta någon form av omstart.

Att lägga snötäcket till rätta

Verkligheten är inte alltid som man vill ha den. Rätt sällan är den det, faktiskt. Inte minst är det väl en anledning till att vi gillar att se på film. Ett par timmars eskapism till något som är bättre eller åtminstone annorlunda jämfört med det man sitter i för tillfället. Kanske tillhör du typen som gillar misär-film för att kunna trösta dig med att ”jaja, jag behöver i alla fall inte leta efter min pappa i en crack-fabrik”?

Det man kanske inte alltid tänker på är att för dem som tillhandahåller eskapismen är det ju den som är verkligheten. Man vill gärna tänka på filmproduktion, särskilt filminspelningar, som en del av den där filmmagin. En verklighet som på något sätt ändå skulle vara lite mer rosenskimrande än vår vanliga. Men det är bara att acceptera faktum – en filmskapares verklighet är sällan mer glamorös än den som vi vanliga dödliga måste handskas med.

Get yourself a treat!

Både mina föräldrar och min dietist (om jag nu hade någon) skulle säkert himla med ögonen åt min omedelbara association till månadens mattema. Men jag tror inte jag är den enda som kopplar till inte bara mat på film, utan också mat som man äter till film. Och det är väl kanske den definitionen av ”mat” som kan kännas tveksam för den ordentlige.

För ärligt talat, när du tänker på film och särskilt film på bio, inte levererar hjärnan allra först bilder på köttochpotatis eller fiskgratäng? Riktig mat, helt enkelt. Nej, film- och biomat kommer självklart i formen av snacks och godis. Liksom andra födogrupper innehåller de dock likväl både näringsämnen och kalorier (må så vara att det ena förekommer i aningens högre utsträckning än det andra) och kan därmed anses vara kvalificerade.

En minnesvärd mardröm

Jag börjar ana ett mönster. Hittills har alla gemensamma teman (inklusive Filmitch upprop om ångerfilmer) varit sådana att man spontant tänker ”Vad kul, det här blir en lätt match!”. Sedan visar sig den där matchen innehålla både utvisningar, krossade näsor och hämndlystna supportrar.

Så även med detta senaste tema: ”En filmupplevelse utöver det vanliga”. Helst hade jag velat kunna berätta någon pikant historia om en undanskymd filmvisning i Montmarte med Jean-Luc Godard närvarande. Eller varför inte om den där drive-in-biografen i Nebraska som hade ett Iron Jim-maraton med The Abyss, Aliens och T2?