Kanske har du någon gång hört uttrycket ”att göra en Pollock”? Det brukar vanligtvis betyda att någon medelst olika kroppsvätskor skapat ett färggrant kollage som ska efterlikna den kände konstnärens abstrakta verk. Ett eftermäle som Jackson Pollock antagligen kunnat känna sig rätt nöjd över eftersom det ändå uppmärksammar honom som målare. Däremot är jag inte helt säker på att han skulle känna sig lika tillfredsställd över att Wikipedia först och främst serverar torskfiskarna som går under samma namn när man gör en sökning.

Jackson Pollock tycks nämligen ha varit i det närmaste fixerad vid sin egen konstproduktion och framgång, i alla fall om man ska tro den här biografifilmen. Inte heller gjorde hans livskamrat Lee Krasner mycket för att ta honom ur den villfarelsen, snarare underblåste hon den genom att mer eller mindre ägna hela sitt liv åt att se till att Jackson fick den uppmärksamhet som även hon ansåg att han förtjänade.

Som vanligt när det gäller biografifilmer är det förstås ett intressant människoöde vi får ta del av men Pollock rör sig också på en tyvärr nästan lika vanlig ytlig nivå när det gäller närmandet av sin protagonist. Inte så att man på något sätt försöker skönmåla (heh…) konstnärens personlighet, men vi får aldrig se så mycket mer än de yttre attributen på om han exempelvis någonsin tvivlade på sin förmåga eller kände osäkerhet inför sitt livsval. Jackson Pollock målar, är full, målar, får psykiska samman- (och ut-)brott, målar, får utbrott på fyllan, målar, får sitt genombrott, målar, målar, målar.

Det känns hela tiden som om filmen, där Ed Harris regisserar sig själv som den Store Mannen, tar den lätta vägen ut. Berättandet är konologiskt linjärt och vi får vissa nedslag i konstnärens historia som antingen är välkända (pinkandet på brasan under en fest hemma hos sin snorrika New York-mecenat) eller ska vara signifikanta för hans karriär (när han inser att han kan droppa färg på duken istället för att måla på den).

Men filmen lyckas aldrig skapa någon känsla av att vi förstår vem Jackson Pollock var eller varför han gjorde som han gjorde och som så ofta när så är fallet kommer jag på mig själv med att sitta och undra över allt det som filmen inte berättar.

Särskilt gäller det Lee Krasner. Även hon en konstnär som enligt Wikipedia ska ha varit ”influential”, men av det märker vi egentligen ingenting. Hennes enda roll i Pollock är att skapa förutsättningar för att Jackson ska kunna få skapa ifred och att få världen att inse vilken briljant man han var. Ett arbete som hon dessutom outtröttligt fortsatte med även efter hans död. När Jackson inledningsvis i filmen kommenterar att Lee är en ”damn good woman painter” tror jag att hon på något sätt ska ta upp den bollen men till genus-o-meterns sorg får den bara ligga där som en spräckt ballong.

Marcia Gay Harden gör en mycket bra roll som Lee, en prestation som hon faktiskt fick lite lön för också i form av en Oscarsstatyett. Hon och Ed Harris har en bra kemi sinsemellan men det gör i slutänden att Pollock känns tudelad. Vill regissören Harris berätta en historia om en relation mellan två människor som går ut på att den ene oftast sätter den andre i skiten genom missbruk och otrohet eller vill han berätta en historia om en konstnärskarriär?

Oavsett vilket blir slutresultatet som sagt alldeles för ytligt. Vi får inget egentligt grepp om Lee och Jacksons relation (särskilt inte varken vidden eller djupet av Jacksons eventuella psykiska sjukdom och alkoholmissbruk) och när det gäller Jacksons måleri skulle man ha behövt mycket mer bakgrund rent konsthistoriskt. Som det är nu framstår det i filmen som att han kommer på sin stil och teknik ur tomma intet (något som givetvis också omedelbart erkänns av omgivningen: ”You’ve cracked it wide open…”), medan det i realiteten tycks ha förekommit gott om olika influenser.

Pollock är en kompetent gjord film men tyvärr inte så mycket mer. Kanske hade Ed Harris tjänat på att bli ännu lite mer inspirerad av sitt filmobjekt och vågat röra till saker och ting en smula.