The Great GatsbyFilmspanarnaDet är klart att Daisy Fay blev fascinerad av den unge officeren som var så uppenbart förälskad i henne. Men att vänta på honom in i en osäker ungmöstatus medan han skrapade ihop tillräckligt med pengar för att kunna gifta sig stod varken på hennes eller omgivningens agenda.

Därför är nu Daisy istället gift med Tom Buchanan och lever ett liv som på ytan kan tyckas höjden av lycka – ett mindre slott på Long Islands faschionabla East Egg samt tillräckligt med både pengar och härkomst för att kunna komma undan med kortklippt frisyr, ännu kortare klänningar, cigarettrökning och outtömliga mängder highballs.

Men nyckelordet i sammanhanget är föga förvånande varken pengar eller lycka, utan yta. Under ytan finns nämligen inte särskilt mycket för Daisy att känna sig lycklig över. Är det då så konstigt att hon blir lockad när den gamla kärleken dyker upp och lovar henne möjlighet att göra ett omtag på de senaste åren? Börja om från början, med kunskap och erfarenheter i bagaget som borde ge immunitet mot tidigare felsteg. Men är lockelsen, löftet, potentialen, tillräckligt för att Daisy ska våga språnget? Man vet vad man har men inte vad man får…

Baz Luhrmann gillar kärlekshistorier. Särskilt verkar han gilla bokstavligt talat dödsdömda kärlekshistorier. Möjligen har han känt ett behov av att med allt större budgetar balansera sitt påkostade visuella lättsinne med en mer tröstlös handling.

För The Great Gatsby blir en film som återigen bevisar att Luhrmann är fruktansvärt skicklig när det gäller att skapa en sprudlande och översvallande yta. Det finns många detaljer som är visuellt briljanta, inte minst inledningens djupdykning ned i filmens intrikat sammanvirade Art Deco-design, där det görs klart att nu jäklar ska det bli 3D-åka av. En av de mer lyckade skapelserna är också den Mordor-grå Valley of ashes, vari man återfinner Tom Buchanans vulgära vänsterprassel och hennes hanrej till bilmekanikerman. Allt ständigt övervakat av den glasögonprydda och skamfilade skylten för doktor T. J. Eckleburg, en abdikerad gud som inte längre bryr sig om att döma över vare sig moral eller rättvisa.

The Great Gatsby framhålls ofta som ett exempel på ”The Great American Novel”. Men frågan är om den i Luhrmanns utförande inte lika gärna skulle kunna kallas för ”A Novel of a Great American” eller kanske till och med ”A Novel of a Great America”. För bilderna av mannen, amerikanen, Jay Gatsby som framträder i filmen skulle lika gärna kunna appliceras på landet. Ett land som i många olika avseenden och sammanhang dessutom utnämnts till ”Great”.

Medelklassberättaren Nick Carraway uttrycker en oreserverad beundran inför mannen som lever på hoppet och som vägrar ge upp. Samma egenskaper har ofta sagts vara utmärkande för nationen med en ibland enastående förmåga att studsa tillbaka och ta nya tag.

Å andra sidan skulle man kunna se Jay Gatsby som någon som är bättre på att leva i en illusion än i verkligheten, en man som har permanent sittplats i Platons grotta snarare än en reell närkontakt med det riktiga livet (men som för den skull inte är någon idealistisk drömmare). Även det egenskaper som man skulle kunna märka upp Amerikas förenta stater med. På samma sätt kan man notera en delad förmåga att ta sig vissa friheter med den historiska sanningen.

Jag upplever att Luhrmann säkert velat både åter- och nyskapa det rasande dekadenta tjugotalet. Och visst kan kombinationen regissör och årtionde tyckas som en match made in heaven. Men jag tror att Luhrmanns huvudsakliga intresse snarare legat hos sitt (dödsdömda) kärlekspar.

I likhet med både Romeo + Julia och Moulin Rouge är massfestscenerna på Gatsbys glamorösa egendom hektiska, hysteriska, färgsparkande, vulgärt överdådiga, champagneflödande, tygellösa. Trots det är de (tyvärr även det i likhet med Moulin Rouge) inte särskilt medryckande, utan blir istället nästan på gränsen till påklistrade och plastiga.

När kärlekshistorien djupnar lugnar emellertid berättandet ned sig och jag upptäcker att jag, tack vare Leonardo DiCaprio och Carey Mulligan, tror på Gatsby och Daisy. Det är här som filmens styrka ligger för min del.

Det är svårt att avge ett samlat omdöme om Baz Luhrmanns The Great Gatsby. Personligen hade jag gärna hört betydligt mer av samtida musik istället för det uppoppade soundtrack vi fick oss till livs (även om det, stående för sig självt, är riktigt bra). Men det beror kanske mest på att jag nyligen fått det bevisat för mig att det faktiskt kan vara ett ordentligt drag även i äldre tongångar.

Filmen svajar i så motto att den innehåller hela skalan av onödiga karaktärer (Jordan Baker, vilket är synd) och onödigt överspel (Leos darrande kindmuskler) till underbara detaljer (det rutinmässiga uppfiskandet av martiniglas och champangeflaskor ur poolen morgonen efter festerna) och ett trovärdigt kärlekspar. Det jag fann stor tröst i under visningen var dock att den till skillnad från 70-tals-versionen med Robert Redford och Mia Farrow i alla fall inte var tråkig. Det har man än så länge aldrig kunnat beskylla Luhrmann för.

Filmspanarna smallFilmspanarna smallFilmspanarna small

De små loggorna är vid det här laget förhoppningsvis välkända. Vad tyckte de andra?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Har du inte sett den?
Fredrik on Film

Annonser