The Great Gatsby (2013)

The Great GatsbyFilmspanarnaDet är klart att Daisy Fay blev fascinerad av den unge officeren som var så uppenbart förälskad i henne. Men att vänta på honom in i en osäker ungmöstatus medan han skrapade ihop tillräckligt med pengar för att kunna gifta sig stod varken på hennes eller omgivningens agenda.

Därför är nu Daisy istället gift med Tom Buchanan och lever ett liv som på ytan kan tyckas höjden av lycka – ett mindre slott på Long Islands faschionabla East Egg samt tillräckligt med både pengar och härkomst för att kunna komma undan med kortklippt frisyr, ännu kortare klänningar, cigarettrökning och outtömliga mängder highballs.

Men nyckelordet i sammanhanget är föga förvånande varken pengar eller lycka, utan yta. Under ytan finns nämligen inte särskilt mycket för Daisy att känna sig lycklig över. Är det då så konstigt att hon blir lockad när den gamla kärleken dyker upp och lovar henne möjlighet att göra ett omtag på de senaste åren? Börja om från början, med kunskap och erfarenheter i bagaget som borde ge immunitet mot tidigare felsteg. Men är lockelsen, löftet, potentialen, tillräckligt för att Daisy ska våga språnget? Man vet vad man har men inte vad man får…

Baz Luhrmann gillar kärlekshistorier. Särskilt verkar han gilla bokstavligt talat dödsdömda kärlekshistorier. Möjligen har han känt ett behov av att med allt större budgetar balansera sitt påkostade visuella lättsinne med en mer tröstlös handling.

För The Great Gatsby blir en film som återigen bevisar att Luhrmann är fruktansvärt skicklig när det gäller att skapa en sprudlande och översvallande yta. Det finns många detaljer som är visuellt briljanta, inte minst inledningens djupdykning ned i filmens intrikat sammanvirade Art Deco-design, där det görs klart att nu jäklar ska det bli 3D-åka av. En av de mer lyckade skapelserna är också den Mordor-grå Valley of ashes, vari man återfinner Tom Buchanans vulgära vänsterprassel och hennes hanrej till bilmekanikerman. Allt ständigt övervakat av den glasögonprydda och skamfilade skylten för doktor T. J. Eckleburg, en abdikerad gud som inte längre bryr sig om att döma över vare sig moral eller rättvisa.

The Great Gatsby framhålls ofta som ett exempel på ”The Great American Novel”. Men frågan är om den i Luhrmanns utförande inte lika gärna skulle kunna kallas för ”A Novel of a Great American” eller kanske till och med ”A Novel of a Great America”. För bilderna av mannen, amerikanen, Jay Gatsby som framträder i filmen skulle lika gärna kunna appliceras på landet. Ett land som i många olika avseenden och sammanhang dessutom utnämnts till ”Great”.

Medelklassberättaren Nick Carraway uttrycker en oreserverad beundran inför mannen som lever på hoppet och som vägrar ge upp. Samma egenskaper har ofta sagts vara utmärkande för nationen med en ibland enastående förmåga att studsa tillbaka och ta nya tag.

Å andra sidan skulle man kunna se Jay Gatsby som någon som är bättre på att leva i en illusion än i verkligheten, en man som har permanent sittplats i Platons grotta snarare än en reell närkontakt med det riktiga livet (men som för den skull inte är någon idealistisk drömmare). Även det egenskaper som man skulle kunna märka upp Amerikas förenta stater med. På samma sätt kan man notera en delad förmåga att ta sig vissa friheter med den historiska sanningen.

Jag upplever att Luhrmann säkert velat både åter- och nyskapa det rasande dekadenta tjugotalet. Och visst kan kombinationen regissör och årtionde tyckas som en match made in heaven. Men jag tror att Luhrmanns huvudsakliga intresse snarare legat hos sitt (dödsdömda) kärlekspar.

I likhet med både Romeo + Julia och Moulin Rouge är massfestscenerna på Gatsbys glamorösa egendom hektiska, hysteriska, färgsparkande, vulgärt överdådiga, champagneflödande, tygellösa. Trots det är de (tyvärr även det i likhet med Moulin Rouge) inte särskilt medryckande, utan blir istället nästan på gränsen till påklistrade och plastiga.

När kärlekshistorien djupnar lugnar emellertid berättandet ned sig och jag upptäcker att jag, tack vare Leonardo DiCaprio och Carey Mulligan, tror på Gatsby och Daisy. Det är här som filmens styrka ligger för min del.

Det är svårt att avge ett samlat omdöme om Baz Luhrmanns The Great Gatsby. Personligen hade jag gärna hört betydligt mer av samtida musik istället för det uppoppade soundtrack vi fick oss till livs (även om det, stående för sig självt, är riktigt bra). Men det beror kanske mest på att jag nyligen fått det bevisat för mig att det faktiskt kan vara ett ordentligt drag även i äldre tongångar.

Filmen svajar i så motto att den innehåller hela skalan av onödiga karaktärer (Jordan Baker, vilket är synd) och onödigt överspel (Leos darrande kindmuskler) till underbara detaljer (det rutinmässiga uppfiskandet av martiniglas och champangeflaskor ur poolen morgonen efter festerna) och ett trovärdigt kärlekspar. Det jag fann stor tröst i under visningen var dock att den till skillnad från 70-tals-versionen med Robert Redford och Mia Farrow i alla fall inte var tråkig. Det har man än så länge aldrig kunnat beskylla Luhrmann för.

Filmspanarna smallFilmspanarna smallFilmspanarna small

De små loggorna är vid det här laget förhoppningsvis välkända. Vad tyckte de andra?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Har du inte sett den?
Fredrik on Film

15 reaktioner till “The Great Gatsby (2013)”

  1. Du har helt rätt, Baz Luhrmann verkar gillar dödsdömda kärlekshistorier. Romeo + Julia är ju dessutom – precis som Gatsby – en klassiker och i Moulin Rouge skrivs det – precis som i Gatsby – en bok om historien.

    Jag hade gärna känt att Leo och Carey funkade bättre ihop och är glad för din skull att du såg det jag inte såg. 🙂

  2. Det jag tycker fascinerar med den här historien är att det känns som om den upprepas igen och igen. Det är inte bara historien om Amerika där och då. Tänker inte minst på kopplingen till The Social Network häromåret. Vad gör han, om inte försöker att imponera på sin Daisy?

    Till skillnad från dig tror jag inte riktigt på Daisy. Jag är beredd att hålla med Carraway i hans träffande sista replik till Gatsby. Vilka människor…

    Musiken är inte riktigt vad jag lyssnar på till vardags, men jag tyckte den funkade riktigt bra, bidrog med liv och energi och bidrog till att det inte blev en konventionell, gäspig kostymfilm av det hela.

  3. @Fiffi: Jag skulle väl inte påstå att Leo och Carey är best movie couple of all times, men glimtvis funkade de för mig. Trist att inte ens Carey levererade för din del.

    @Jessica: Tycker den negativa beskrivningen om Daisy funkade bättre i boken än i filmen. Där tyckte jag att det öppnade för en mer förstående tolkning och Nicks avslutande omdöme blir lite påklistrat och övertydligt.

  4. Jag håller med dig och jag håller inte med dig. Skriver under helt och hållet på att de hektiska, hysteriska och vulgära inslagen inte är medryckande. De är inget annat än just hektiska, hysteriska etc. Sen tar det sig när Luhrman blir allvarlig, men då var jag redan förlorad.

    Sen håller jag inte med dig om 70-talsversionen. Fann den bättre på de flesta punkter, framför allt genom att Sam Waterston var så bra som Curraway. Men det var också min första bekantskap med historien. Läste boken strax efter och om jag hade gjort det i omvänd ordning hade jag kanske tyckt annorlunda.

  5. @Pladd: Åhå, där ser man. Jag kan iofs hålla med om att Sam var ett klart bättre Nick än Tobey, men nääää, filmen var ändå trist 😉 Och eftersom jag rätt nyss så Moulin Rouge tror jag hade blivit lite immun mot allt det hysteriska.

  6. Tack för nya ord: highball, hanrej.

    Snygg början av texten med fokus på Daisy snarare än Carraway eller Gatsby. Kul att jämföra två meningar från våra recensioner:

    Sofia: Men är lockelsen, löftet, potentialen, tillräckligt för att Daisy ska våga språnget? Man vet vad man har men inte vad man får…

    Jojjenito: Han vågar inte ta steget om han inte har sett till att allt först är perfekt men det blir det ju aldrig så då blir det liksom inget steg…

  7. @Jojjenito: Much obliged. Men nog trodde jag att en cosmopolit som du kände till highballs 😉 Jag upplevde att filmen, trots Nicks avslutande ord, försökte skapa mer förståelse för Daisys handlingar än boken.

  8. Bra text. Du gillar filmen lite mer än mig kan vi konstatera.

    Jag vill minnas att du var en av dem som läst boken? Mycket intressant att du köpte Daisy och Jay som ett kärlekspar. Såg vi någon enda scen i filmen som grundade vad de kände för varandra? Vi såg ju ett möte, en träff med tedrickande och husvisning som skedde i nostalgins tecken eftersom de inte setts på fem år. Var det allt som sålde deras kärlek för dig? Eller hjälpte berättarrösten till? Eller var det något helt annat slår det mig nu… Är det så att de från vår träff som läst boken rankade filmen högre än oss som inte läst den? Är det minnet av när du läste den du gillar, eller är det filmen på dess egna meriter du bedömer? Jag blir onekligen nyfiken och sugen på boken om det första gäller.

    Kul med filmer som upplevs olika av oss alla. Blir mycket intressantare diskussioner av det…

  9. @Henke: Tack! Och ja! 😉

    Jo, jag hade läst boken men tyckte ändå att det gick ganska bra att se filmen som något separat. Jessica gillade ju filmen och hade inte läst boken innan. Men visst, även om jag inte uppfattade boken som främst en kärlekshistoria hjälpte säkert min kunskap om att det skulle finnas _något_ mellan Daisy och Jay till. Och visst gick jag in i det hela med en redan positiv inställning till konceptet Gatsby.

    Jag tror dock att det som känslomässigt sålde Daisy och Jay till mig var scenerna i hans sovrum. Men mentalt var det snarare vikten Luhrmann innan lagt på att visa att det ju var något som saknades i deras respektive liv. Då blev det liksom naturligt att dra den (möjligen förhastade) slutsatsen att det fanns någon form av relation dem emellan när de väl träffades igen.

    Visst är det roligt med filmer där alla inte bara säger ”Den var väl helt ok” och så tar diskussionen slut där.

    @Markus: Kul att du gillade den, tack 😀 Mja, mnjä, Tobey börjar tyvärr bli ganska mycket mellanmjölk tycker jag. Jag gillade honom jättemycket när han började få roller, typ Pleasantville, och tycker han är funktionsduglig som Peter Parker men i övrigt… Jag hade _gärna_ sett någon annan som Nick.

  10. Skummar bara din text då jag ej sett filmen än. Kan dock konstatera att filmspanarna verkar dela upp sig i två läger denna gång – för eller emot. Spännande.

  11. @Filmitch: Jättekul, det känns som den film som kanske hittills orsakat mest diskussion. Välkommen åter när du sett den, ska bli spännande att se vad du tycker. Men du var väl inte heller något Moulin Rouge-fan?

  12. @Filmitch: Där ser man. Australia är som sagt den av hans filmer som jag har kvar. Sparar den till ett speciellt tillfälle 😉

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: