“It could happen to you [—]/And it happened to me”
För oss som känner igen blondinen som sjunger örhänget “It could happen to you” utgör sångens påstående ingen större överraskning eftersom vi ju vet att allt kommer att hända henne, både positivt och negativt. I det avseendet är Monica Z en rätt vanlig uppgång-och-fall-historia. Vi får vara med om hennes stora genombrott när hon efter anmodan från ingen mindre än Ella Fitzgerald (och det finns mycket Ella att anmoda den svenska blondinen) börjar sjunga jazz på svenska tillsammans med Arne Domnérus orkester. Men framgången är inte alltid så lätt att hantera för en kvinna som växt upp under det svenska jante-oket.
Jag borde vara van, men märker ändå att jag blir grymt frustrerad. Det handlar förstås om behovet (för min del är ”beroendet” sannolikt ett mer adekvat ord) av att kunna fastställa hur mycket av det som vi ser som ”verkligen” har hänt. Särskilt som förtexterna anger att filmen är ”Fritt efter Monica Zetterlunds liv”. I efterhand läser jag mig exempelvis till att hon under filmens gång borde ha varit gift med en Göran Petterson och honom ser vi inte röken av. Och brukade Vilgot Sjömans stackars grannar verkligen behöva få utstå ”Valkyriornas ritt” i de arla morgontimmarna?
Det man också kan undra över är hur samma historia skulle ha sett ut ur dottern Eva-Lenas perspektiv. För det vi får se är mamma Monica som gärna framhåller att hon bryr sig om sin dotter men som i realiteten inte sällan ställer henne åt sidan för att nå sina egna mål. Som så ofta i biografiska filmer är det svårt med sympatierna eftersom vi som publik ombeds att identifiera oss med en karaktär vilken framställs som extremt egoistisk. Särskilt problematiskt blir detta i början när vi ser hur Monica upprepade gånger lämnar sin dotter hos morfar och mormor för att jaga efter framgångar i jazzens värld.
Rent filmiskt funderar jag dessutom på är om inte framställningen av förhållandet mellan Monica och de två huvudsakliga männen i hennes liv kontrasteras lite väl enkelt och övertydligt mot varandra. Å ena sidan har vi den trygge (men kanske aningens tråkige?) Sture som alltid kommer puttrande i sin Saab när Monica behöver honom och som alltid tror på henne. Å andra sidan har vi den Volvokörande fadern (”Sik-Bengt” kallad i yngre dagar, tack Wikipedia!) som alltid försöker få sin dotter att lugna ned sig, ta det försiktigt och vara nöjd.
Och det är där Monicas största synd ligger, att hennes ambition får det att se ut som om hon aldrig nöjer sig. Hur mycket hon än får i form av uppskattning tycks hon aldrig kunna känna att hon är värd sin framgång. Till och med inledningen till det egna bröllopet måste gå på omtag för att gästerna ska bete sig på det sätt som Monica behöver. Det finns anledning att fråga sig om det verkligen är jazzen som driver Monica eller om det är Monica som driver jazzen mest för att tillfredsställa ett bekräftelsebehov? Filmen tycker jag andas en viss ambivalens i det avseendet.
I slutänden är dock allt detta petitesser i sammanhanget. Monica Z är nämligen så pass bra att den faktiskt inte ens förtjänar att ramla ned i kategorin ”Bra för att vara svensk”. Filmen är bra, punkt, slut. Faktiskt får vi väldigt lite av sedvanligt styltiga dialoger, de huvudsakliga skådespelarna agerar alla naturligt och trovärdigt inom sina respektive karaktärer. Möjligen blir det ibland på gränsen till farsartat när filmen radar upp alla kändisar (Lena Nyman, Beppe Wolgers, Hasseåtage, Vilgot Sjöman, Povel Ramel) som rörde sig i samma kretsar som Monica.
Det ska bli väldigt intressant att se om Edda Magnason kommer att gå vidare, om hon kommer att vilja gå vidare efter Monica Z. Som den blonda jazzsångerskan är hon nämligen så perfekt som man någonsin kan önska sig, både vad gäller porträttlikhet, sångförmåga och agerande. Frågan är hur det skulle gå med en helt annan roll.
Som vanligt gör också Kjell Bergkvist en riktigt bra rolltolkning. Hans morfar uttrycker en stor ömhet och omtanke mot dotterdottern Eva-Lena, något som hon kan behöva. Relationen till den egna dottern är som sagt var betydligt mer komplicerad men frågan är om hans nedtryckande av henne snarare handlar om omtanke än om elakhet eller oginhet. För det vet ju alla människor (åtminstone småstadssvenskar på 60-talet) att ju högre man klättrar, desto längre blir fallet ned till marken. Och frågan är hur många gånger man kan falla innan något går sönder?
Monica Z var invigningsfilm på Malmö Filmdagar och därmed var vi flera som såg den samtidigt:
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer
Rörliga bilder och tryckta ord 
Jag är på din sida vad gäller viljan att veta exakt vad som är sant och inte. Att skriva ett manus ”fritt efter någons liv” är vanskligt och nästan lite…läskigt. På nåt sätt är det tur att det oftast gör efter denne någons död, men samtidigt synd då denne någon inte kan lägga till/dra bort/rätta/berätta sanningen.
Vad gäller Monica Z får jag känslan av att manuset är _mycket_ fritt skrivet. Det är också _mycket_ ytligt. Jag hade gärna velat skrapa mer på den där ytan, den som visserligen är oklanderligt jättesnygg men ack så….trist.
Jag kan som sagt hålla med om grundheten, men tyckte för den skull inte att det blev trist. Lucky me 🙂 Frågan är om biopics är nästan ännu svårare än ”vanliga” boats. Ska man beskriva en verklig händelse kan man ju inta flera olika perspektiv. Det känns svårare om man ska beskriva en verklig person…
Instämmer, alltid svårt med balansgången när det kommer till biografifilm. Att få med allt – går ju tyvärr inte. Känns nästan alltid som att filmskapare går allin på endera hållet, dvs porträttera personen som genomgod eller genomond. Med Monica Z befinner vi oss hela tiden på gränsen och Per Fly försöker ge oss en nyanserad bild av personen Zetterlund.
Och för mig som har dålig koll på Zetterlund och hennes liv, blir det här den ”rätta bilden” och den den historia jag kommer att minnas och förknippa med henne.
Så vanskligt. Johodå. 🙂
Bra och utförlig genomgång Sofia. Jag tror nog också att detta var en hiskeligt fri tolkning. Bara det att inget verkar stämma i tidslinjen och hennes äkta makar får mig i alla fall att tro att detta knappast är det minsta verklighetstroget.
Hur är det då med hennes personlighet? Hennes driv, hennes behandling av den lilla dottern? När några saker som går att kolla upp faktamässigt visar sig vara helt åt fanders är det ju lätt att börja tro att också de övriga delarna i denna film är galna.
Svårt med bio-pics. Håll er till ren fiction säger jag.
Och svaret på din fråga är tyvärr en. Hon föll när hon var liten och hade ont i ryggen hela livet (Tack wikipedia). Därav det ivriga drickandet av alkoholen?
”Filmen är bra, punkt, slut.”
Applåder! 🙂
Ja, bra notering där om omtaget på bröllopet. Jag tänkte också på det när jag såg filmen. Visst, ett bröllop är per definition självcentrerat men det känns som ett märkligt beteende.
Japp, den där kändiskavalkaden kändes bitvis lite fånig. Bebbe var ju en skön karaktär men sa egentligen ett enda ord i filmen? Tage kändes tagen ur nåt studentspex.
@Plox: Fast det känns nästan vanligare att en huvudperson i så fall blir beskriven som genomond i sin egen biografi, den genomgoda vägen tenderar oftare till att bli anklagad som ”förljugen”. Som sagt, bara en känsla.
@Henke: Tack! Jamen, det blir ju så. Man börjar undra, helt enkelt. Tror tom att det ska finnas en term för fenomenet att en liten osanning stjälper ett stort förmodat sanningslass. Typ: Jaha, så Obama hade inte käkat en macka klockan åtta på kvällen den 6 september 2002. Hur ska man då kunna lita på någonting som den karln säger?!
@Jojjenito: Trevligt med instämmande handklappningar 🙂 Nä, Tage var nog det minst lyckade castingvalet känns det som.