“It could happen to you [—]/And it happened to me”

Monica ZFör oss som känner igen blondinen som sjunger örhänget “It could happen to you” utgör sångens påstående ingen större överraskning eftersom vi ju vet att allt kommer att hända henne, både positivt och negativt. I det avseendet är Monica Z en rätt vanlig uppgång-och-fall-historia. Vi får vara med om hennes stora genombrott när hon efter anmodan från ingen mindre än Ella Fitzgerald (och det finns mycket Ella att anmoda den svenska blondinen) börjar sjunga jazz på svenska tillsammans med Arne Domnérus orkester. Men framgången är inte alltid så lätt att hantera för en kvinna som växt upp under det svenska jante-oket.

Jag borde vara van, men märker ändå att jag blir grymt frustrerad. Det handlar förstås om behovet (för min del är ”beroendet” sannolikt ett mer adekvat ord) av att kunna fastställa hur mycket av det som vi ser som ”verkligen” har hänt. Särskilt som förtexterna anger att filmen är ”Fritt efter Monica Zetterlunds liv”. I efterhand läser jag mig exempelvis till att hon under filmens gång borde ha varit gift med en Göran Petterson och honom ser vi inte röken av. Och brukade Vilgot Sjömans stackars grannar verkligen behöva få utstå ”Valkyriornas ritt” i de arla morgontimmarna?

Det man också kan undra över är hur samma historia skulle ha sett ut ur dottern Eva-Lenas perspektiv. För det vi får se är mamma Monica som gärna framhåller att hon bryr sig om sin dotter men som i realiteten inte sällan ställer henne åt sidan för att nå sina egna mål. Som så ofta i biografiska filmer är det svårt med sympatierna eftersom vi som publik ombeds att identifiera oss med en karaktär vilken framställs som extremt egoistisk. Särskilt problematiskt blir detta i början när vi ser hur Monica upprepade gånger lämnar sin dotter hos morfar och mormor för att jaga efter framgångar i jazzens värld.

Rent filmiskt funderar jag dessutom på är om inte framställningen av förhållandet mellan Monica och de två huvudsakliga männen i hennes liv kontrasteras lite väl enkelt och övertydligt mot varandra. Å ena sidan har vi den trygge (men kanske aningens tråkige?) Sture som alltid kommer puttrande i sin Saab när Monica behöver honom och som alltid tror på henne. Å andra sidan har vi den Volvokörande fadern (”Sik-Bengt” kallad i yngre dagar, tack Wikipedia!) som alltid försöker få sin dotter att lugna ned sig, ta det försiktigt och vara nöjd.

Och det är där Monicas största synd ligger, att hennes ambition får det att se ut som om hon aldrig nöjer sig. Hur mycket hon än får i form av uppskattning tycks hon aldrig kunna känna att hon är värd sin framgång. Till och med inledningen till det egna bröllopet måste gå på omtag för att gästerna ska bete sig på det sätt som Monica behöver. Det finns anledning att fråga sig om det verkligen är jazzen som driver Monica eller om det är Monica som driver jazzen mest för att tillfredsställa ett bekräftelsebehov? Filmen tycker jag andas en viss ambivalens i det avseendet.

I slutänden är dock allt detta petitesser i sammanhanget. Monica Z är nämligen så pass bra att den faktiskt inte ens förtjänar att ramla ned i kategorin ”Bra för att vara svensk”. Filmen är bra, punkt, slut. Faktiskt får vi väldigt lite av sedvanligt styltiga dialoger, de huvudsakliga skådespelarna agerar alla naturligt och trovärdigt inom sina respektive karaktärer. Möjligen blir det ibland på gränsen till farsartat när filmen radar upp alla kändisar (Lena Nyman, Beppe Wolgers, Hasseåtage, Vilgot Sjöman, Povel Ramel) som rörde sig i samma kretsar som Monica.

Det ska bli väldigt intressant att se om Edda Magnason kommer att gå vidare, om hon kommer att vilja gå vidare efter Monica Z. Som den blonda jazzsångerskan är hon nämligen så perfekt som man någonsin kan önska sig, både vad gäller porträttlikhet, sångförmåga och agerande. Frågan är hur det skulle gå med en helt annan roll.

Som vanligt gör också Kjell Bergkvist en riktigt bra rolltolkning. Hans morfar uttrycker en stor ömhet och omtanke mot dotterdottern Eva-Lena, något som hon kan behöva. Relationen till den egna dottern är som sagt var betydligt mer komplicerad men frågan är om hans nedtryckande av henne snarare handlar om omtanke än om elakhet eller oginhet. För det vet ju alla människor (åtminstone småstadssvenskar på 60-talet) att ju högre man klättrar, desto längre blir fallet ned till marken. Och frågan är hur många gånger man kan falla innan något går sönder?

Malmö filmdagar-picMonica Z var invigningsfilm på Malmö Filmdagar och därmed var vi flera som såg den samtidigt:
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Har du inte sett den?
Fripps filmrevyer