You are currently browsing the tag archive for the ‘Steve McQueen’ tag.

Det har sagts många gånger men tål att sägas igen – trailers är ett jäkla gissel. Widows framstod nämligen i den formen som en renodlad samt nervpirrande heist-thriller. Det var bara vetskapen att Steve McQueen stod som regissör som gjorde mig någorlunda förberedd på att filmen sannolikt inte ”bara” skulle vara en nervpirrande heist-thriller. Grabbarna i salongen som gick efter en kvart hade uppenbarligen inte samma tur.

Widows börjar emellertid nog så dramatiskt (hej, Reservoir dogs!). Ett gäng skurkar med den erfarne Harry Rawlings i spetsen ska genomföra ytterligare en välplanerad stöt men allting går åt skogen på det mest magnifika sätt. Ett par biljakter och en SWAT-insats senare är både Harry, hans kumpaner samt rånbytet sprängda i småbitar.

Men något finns kvar i spillrorna – kvinnorna som levde tillsammans med de här männen. Och alla blir de på ett eller annat sätt sittande kvar i rejält med skit som deras män lämnat efter sig. Carlos har inte betalat för Lindas butik som det var tänkt och hon blir därför vräkt från lokalerna. Alice har ingen aning om hur hon ska försörja sig när Florek inte längre kan betala räkningarna. Och Veronica får en hotfull påhälsning från Jamal Manning som vill ha tillbaka varenda cent som Harry stal från honom.

Så för ren jävla överlevnad samlar Veronica de övriga änkorna och föreslår att de ska genomföra Harrys nästa stöt som är planerad och klar in i minsta detalj (nästan). Om de bara kan se till att ingen uppfattar deras könstillhörighet kommer ingen att tro att ett gäng kvinnor har kulor nog att fixa en sådan kupp.

Handlingen är som synes rafflande så det räcker men som slutresultat är Widows en blandning mellan heist-thriller och Kvinnor-Kan-drama. Två sängkamrater som ibland uppgår i ljuv förening men ibland också ligger på var sin sida med ryggarna mot varandra och vägrar prata. Filmen blir alltså en ganska ojämn och stundtals aningens segdragen historia.

Eventuellt ligger problemet i att Steve McQueen velat dra in lite för många trådar i sin väv. Heist-momentet är nämligen bara ytlagret, själva fernissan. I grunden uppfattar jag däremot att han velat säga något om orättvisor, både när det gäller klass och när det gäller genus.

På manssidan har vi nämligen Colin Farrells politiker som spelar ett elakt spel men som kommer undan med det eftersom han tillhör det erkänt styrande skiktet. Han påstår sig bry sig om sitt relativt fattiga valdistrikt men är det kanske bara ett spel för kamerorna? Mot sig har han Brian Tyree Henry med betydligt djupare rötter i samma valdistrikt men därmed också en social kappsäck att släpa runt med. En kappsäck som gör att hans skurkstatus inte alls kan accepteras av det omgivande samhället på samma sätt som Farrells.

Visst finns det en inledningsvis en klasskillnad också mellan kvinnorna. Michelle Rodriguez och Elizabeth Debicki kan utan tvekan räknas till lägre medel- eller underklass medan Viola Davis bor i en fin lägenhet, har en ny bil och inte ens verkar behöva jobba för brödfödan. Men det dröjer inte så länge innan de alla måste slåss för sin överlevnad och det visar sig att Davis Veronica Rawlings knappast är någon finkänslig eller blyg viol. Om det krävs hot för att få med andra på tåget drar hon sig inte för att uttala dem.

Samtidigt som McQueen skapar en känsla av utsatthet hos sina kvinnor går det ändå inte att komma ifrån att alla medverkande i någon mån är (nästan) lika goda kålsupare. Alla kämpar mot omöjliga odds, alla hotar och utpressar varandra, alla är i någon mening skuldsatta, alla slåss för sin överlevnad. Må den sedan vara politisk, ekonomisk eller fysisk.

Widows har problem med tempot men det är ändå något med McQueens filmer som gör att jag gillar dem. Dels skapar han en fysisk påtaglighet hos sina personer som påminner mig i viss mån om Darren Aronofsky. Dels har han en blick för skönhet i det lilla (som i det här fallet exempelvis yttrar sig genom att Viola Davis anmärkningsvärt ofta får hantera vita saker med sina mörka händer). Dels vränger han ofta fina prestationer från sina skådespelare och Widows är inget undantag. Michelle Rodriguez är ju en skådis som kan pendla över hela skalan men här kommer hennes motvilliga men också någonstans värdiga trotsighet fram på ett fint sätt. Elizabeth Debicki ser i och för sig ut att vara tre meter lång och mäta max 15 centimeter i midjan men uppvisar till sin personlighet en rätt trovärdig blandning av bimbo-blåsthet och street-smartness.

Jag har fullt förtroende för att Widows vinner på omtittar. Men först måste jag ta mig samman och se Shame.

Anslaget i denna nya Papillon, alltså en remake av den klassiska filmen från 1973, lämnar lite utrymme för tvivel. ”Based on a true story” och så får vi blicka rakt in i Charlie Hunnams uppriktiga bruna ögon. Detta kommer att bli his-tory! Som jag kommenterade redan i min text om originalet finns det emellertid en hel del frågetecken kring sanningshalten i historien om Henri Charrière, kassaskåpstjuven som gick under smeknamnet ”Papillon” på grund av sin fjärilstatuering på bröstet.

Läs hela inlägget här »

Kolonier kan man ha till mycket. Råvaror, vetenskapligt intressanta djur och växter, lämplig mellanlandning på väg till en större och rikare koloni, strategisk befästning mot en annan, fientlig kolonialmakt. Eller också kan man använda dem som förvaring av misshagliga individer. Avskedsorden till brottslingarna som ska skeppas iväg till Franska Guyana (i nordöstra Sydamerika, stort ungefär som Österrike) är att Frankrike härmed tvår sina händer. Det bästa fångarna kan göra är att glömma sitt gamla hemland, för när de avtjänat sitt straff kommer de flesta av dem ändå att behöva stanna kvar.

Läs hela inlägget här »

Flera händelser på det politisk-samhälleliga planet. Prinsessan Viktoria blir efter en förändring i Sveriges successionsordningen kronprinsessa. Lite högre smäller kanske Islands val av Vigdís Finnbogadóttir, världens första demokratiskt valda kvinnliga statsöverhuvud. Åter på den svenska spelplanen utnämns den förste JämO och sommartid återinförs efter att ha varit förvisad till avbytarbänken sedan 1916.

Läs hela inlägget här »

The Magnificent Sevenalt. titel: 7 vågade livet

Det ÄR ändå något speciellt med röda förtexter som stavar fram det ena namnet kändare än det andra – de signalerar ett överflöd och att nu jäklar är det mastodontfilm som gäller. Om än inte alltid rent tidsmässigt.

Läs hela inlägget här »

Året som inte ligger så värst långt bort präglades bland annat av ekonomisk kris i Europa och Edward Snowden ruskar om getingboet ordentligt i början av juni.

Utöver current events bör 2013 nog kunna utnämnas till ett av de mest extrema biopic-BOATS-åren hittills. Av de filmer jag hunnit se kan en tredjedel hänföras till denna kategori. Men trenden tycks inte mattas av. Snart börjar det kanske vara enklare att hålla reda på vilka filmer som inte är BOATS eller remakes/uppföljare/prequels än tvärtom?

Läs hela inlägget här »

The Blobalt. titel: Faran från skyn

I staden Downingtown i Pennsylvania är allt som det ska, en helt vanlig fredagskväll. Biografen visar Daughter of Horror med Bela Lugosi (tycks dock inte existera i verkligheten) så att flickorna måste ha någon att hålla i handen och på Makeout Point har Steve och Jane ”parkerat”. Han bedyrar ”Jane, I’ve never brought anyone up here before.”

Läs hela inlägget här »

12 years a slaveDen gamle grekiske filosofen Herakleitos myntade satsen ”man kan inte två gånger stiga ned i samma flod”, en mening som också brukar sammanfattas med uttrycket ”Panta Rei” – allting flyter. Poängen är att även om flodens lopp och stränder utgör statiska begränsningar är det från en sekund till en annan ändå aldrig samma flod som man petar ned tårna i. Allting är statt i ständig förändring, även när ingen synbar skillnad kan skönjas.

Läs hela inlägget här »

HungerDet kanske säger något om dagens intensiva mediafokusering på ämnet att även vi som växte upp på 80-talet numera främst förknippar ordet ”terrorist” med USA, 9-11 och mellanöstern. Att vi nästan hunnit glömma bort att det en gång fanns terroristhot betydligt närmare inpå knuten.

Läs hela inlägget här »

FilmspanarnaNär det ena kända namnet efter det andra paraderar över duken inser jag att det finns en klar poäng med förtexter. De feta, röda bokstäverna som basunerar ut Steve McQueen, Donald Pleasence, Richard Attenborough och deras kompisar gör att jag redan i detta tidiga skede av filmen känner ett litet kviller av förväntan.

The Great EscapeMen det måste förstås erkännas att den känslan inte är helt kontext-lös. The Great Escape är en av de där klassikerna som man inte bara hört talas om, utan också sett återskapad i både leranimationer och TV-serier (bland annat Simpsons-avsnittet ”A Streetcar Named Marge”). Och var det bara jag som funderade på om Stephen King och Frank Darabont kunde ha fått den tydliga bilden av alkohol som frambringare av åtminstone en illusionen av frihet i The Shawshank Redemption från scenerna med det potatisunderstödda fjärde juli-firandet?

Läs hela inlägget här »

Translate this blog!

Translate this blog

Beware

Here be spoilers!

Läser just nu

Dennis Lehane, Since We Fell
Dean R. Koontz
, Shadow Fires
Mats Strandberg, Färjan

 

Varmt välkommen att stalka mig på Twitter

Kategorier

Recensioner och inlägg