FilmspanarnaJordan Belfort är ung och kåt på pengar. Nybakad på Wall Street blir han grymt impad av sin chef Mark Hanna som råder Jordan att klå sina klienter på så mycket pengar som det bara går. Känner man att livet blir lite väl hektiskt är det bara att ta lite koks för att hinna med och några runksessioner för att slappna av.

The Wolf of Wall StreetJordan tar Mark på orden och sedan lite till. Varför runka när man lika gärna kan sätta på villiga försäljningsassistenter samt både dyra och mindre dyra horor? Varför bara snorta koks när det finns så mycket annat roligt där ute på drogmarknaden? Jordan och hans kompisar blåser taket av Wall Street med firman Stratton Oakmont, vars affärsverksamhet går ut på att blåsa sina klienter.

I de flesta andra branscher betyder oftast ”klient” någon som man arbetar för, som dikterar villkoren. I Jordans värld är klienter istället en bunt suckers som likt hungriga fågelungar bara väntar på att bli itrutade hans säljsnack och Stratton Oakmonts mer eller mindre falska eller uppblåsta aktier. Och de som inte ställer upp på den här synen är inte värda att dela Jordans värld av pengar, knark och sex. Då kan de lika gärna åka hem i sin risiga Volvo till sin fula fru (för den som har mycket pengar har givetvis bara attraktiva partners). Det är ett sammanträffande som ser ut som en tanke att en annan bransch där ”klienter” inte betyder det man brukar lägga in i ordet är den svenska kriminalvården.

Överhuvudtaget blev The Wolf of Wall Street en ordrik film.

Pengar: det Jordan vill ha mer än något annat, inte minst eftersom det är så ljuvligt att spendera dem. Särskilt om det kan göras genom att förnedra andra som inte är lika framgångsrika eller förmögna.

Fugazi eller fugazy: italiensk slang som ibland tycks bli hopblandad med den militära akronymen FUBAR men som betyder bluff eller något falskt, det vill säga det Stratton Oakmont säljer till sina klienter.

Knark: för att det gör livet och alla runtomkring en roligare och häftigare (och med miljoner att spendera är det svårt att bli av med dem på andra inköp).

Sex: för att det ger ett rus och en möjlighet till maktfullkomlighet.

Tillit: det Jordan genom en fin fasad lyckas inge sina kunder, det han genom en till synes oemotståndlig motivationssvada lyckas inge sina medarbetare och det han i sällsynta fall faktiskt verkar känna för sina närmaste medarbetare.

Ambivalens: det jag känner inför The Wolf of Wall Street.

Det rådet inga större tveksamheter om att Jordan Belfort (som alltså finns i verkligheten, filmen bygger på hans två memoarer) är ett praktsvin. Däremot är jag länge fundersam över vad regissören Martin Scorsese och manusförfattaren Terence Winter (bland annat manusförfattare till ett gäng avsnitt av The Sporanos) egentligen vill att vi ska tycka om praktsvinet.

Ska vi le lite överseende (för han är ju ändå rätt underhållande), bli lite charmade, fyllas av en viss respekt inför en man som aldrig ens verkar tänka tanken eller tycka att det är något problematiskt med att det sätt han tjänar sina pengar eller det sätt han gör av med dem på är moraliskt tveksamt (för att uttrycka det milt)? Filmens mörkt ironiska distans, understruken av Jordans egen VO, skulle kunna antyda något i den riktningen.

Eller ska vi bli förfärade och sorgsna, inte bara över att det finns sådana människor som Jordan i världen, utan att de också inte sällan sitter i positioner som ger dem möjlighet att vara praktsvin i kubik? Av någon anledning fastnade jag bland annat för scenen där Jordan med sin far diskuterar det faktum att hororna (bara att acceptera, det är mycket horor i den här filmen) numera är befriade från all hårväxt söder om ögonbrynen. Är det en scen som det är meningen att man ska skratta åt eftersom den är så absurd? Eller ska den ge oss någon sorts psykologisk ögonblicksbild av ett kanske inte helt genomsnittligt far-son-förhållande?

Efter en hel del grunnande blir nog ändå slutsatsen att The Wolf of Wall Street är en rätt bra film om en rätt otrevlig människa, vilken dessutom omger sig med minst lika otrevliga människor. Scorsese tvingar sin publik att ta del av framställningen ur Jordans perspektiv, men tillåter sig ändå korta glimtar på samma perspektiv vilket i långa loppet nog är mer effektivt än att skriva samma publik på dess förhoppningsvis inte alltför kokainstinna näsor.

Frågan på allas läppar är förstås: vad tyckte de andra filmspanarna?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
Fripps filmrevyer
The Velvet Café
Har du inte sett den?
Filmparadiset
Fredrik on film
Movies-Noir
Except Fear
Moving Landscapes

Annonser