Fallen (1998)

alt. titel: Ondskans spår

Fallen ramlar ganska omgående i den mest klassiska av jaha-filmsfällor. Trots att jag utifrån beskrivningen tyckte att det lät som en hyfsat spännande övernaturlig thriller (och Denzel brukar ju vara stabil i den här typen av produktioner) inser jag efter ungefär en kvart att jag faktiskt sett den förut. Det dröjer dock ett bra tag in i filmen innan jag dessutom kommer ihåg hur den slutar.

Polisen John Hobbes ska till att avsluta ett kapitel i sin karriär. Den uppenbart bindgalne mördaren Edgar Reese, som Hobbes satte dit, ska avrättas. Allt går som det ska, Reese trillar av pinn tack vare en ohälsosam dosis giftgas och Hobbes kan nu gå vidare med sin karriär. Problemet är bara att det omgående börjar dyka upp ytterligare mordoffer där mördaren tycks ha gått tillväga på exakt samma sätt som Reese.

Mördaren är liksom Reese emellertid också av den bindgalne typen och lämnar därför efter sig en massa ledtrådar och gåtor för Hobbes att lösa. De leder honom till polisen Milano som på 60-talet tog livet av sig och Milanos dotter som numera lägligt nog undervisar i teologi.

Hobbes kommer efter lite ytterligare grävande fram till att mördaren nog inte ens är en fysisk person utan ängeln Azazel, som kan besätta vilken person som helst och vars syfte är att ödelägga jorden (ett mordoffer och framead polis i taget, får vi anta). Polisdottern som är teolog försöker få Hobbes att avsäga sig fallet om han håller något kärt här i livet, annars kommer han att sluta som hennes far. Och visst håller Hobbes något kärt – hans funktionsnedsatte bror Art och dennes son Sam. Tror vi att de två kommer att hålla honom från mer rotande? Gissa tre gånger…

Med färdigsedd film i bagaget har jag fler ledtrådar till varför Fallen i slutänden blir en jaha-film trots att den har potential. En potential som finns i både plot (religion med inslag av demoner eller onda änglar), skådisar (förutom Denzel Donald Sutherland, James Gandolfini och John Goodman) och regissör (Gregory Hoblit är faktiskt ansvarig för utmärkta thrillern Primal Fear).

För Hobbes tvekamp med Azazel lyfter aldrig. Särskilt eftersom vår rakryggade polis konfronterar anden med sina kunskaper någonstans i mitten och att filmen efter det mest blir en transportsträcka fram till upplösningen. Man försöker bygga upp en olycksbådande stämning men det blir aldrig särskilt läskigt, med sina dryga två timmar blir Fallen helt enkelt för lång. Bland annat tror jag det beror på att det aldrig blir riktigt klarlagt varför Azazel siktat in sig på just Hobbes, men det antyds att det bara handlar om att det är kul med kaos.

Den här olycksbådande stämningen försöker man underbygga med en VO som tyvärr också trampar klöven rakt igenom färisten genom att vara meningslös. Det finns ingenting som tittaren får veta genom den, som inte blir uppenbart genom själva händelseförloppet. Den har en enda funktion, vilken skall bliva uppenbarad, men även det blir mer problematiskt än något annat. Det blir nämligen uppenbart att man varit så förtjust i en viss vändning att man inte klarat av att stryka den, trots att själva upplägget som sagt påverkar hela den övriga filmen negativt.

Andra onödigheter är en Azazel-o-vision, som inte är det minsta otäck. Från VO:n får vi halvkvädna visor om vikten av att verkligen se vad det är som händer, att lägga märke till de små detaljerna. Bara det att det egentligen inte finns några detaljer för polisman Hobbes att lägga märke till, bara plågsamt uppenbara ledtrådar.

Dessutom kan jag inte låta bli att irritera mig på namngivningen av Denzels rakryggade polis. Kalla mig rabiat, men heter någon Hobbes (och inte Hobbs) i efternamn förväntar jag mig en alludering till den kände filosofen. Någon koppling till exempelvis det sociala kontraktet kunde jag dock inte läsa mig till i Fallen. Det är lite som att helt utan anledning döpa en karaktär till Schopenhauer eller varför inte Nietsche? Alltför välbekanta namn blir liksom alltför välbekanta ansikten lätt till onödiga betongsuggor på filmvägen.

Annons