I begynnelsen var John Hammond. Men innan den pengahungrige företagspampen som inte ville slösa dyrbar DNA-teknik på att kurera sjukdomar var Sir Darren Penward. En brittisk aristokrat som drömde om en värld där det en gång för alla, på mer rättvisa villkor, skulle avgöras vem som var mäktigast – däggdjuren eller dinosaurierna.

CarnosaurFör trots att John Michael Crichton skapade en hållbarare story med sin temapark, var han faktiskt inte först. Det var istället australiensiske John Raymond Brosnan, under pseudonymen Harry Adam Knight, som förlade dinosauriernas återkomst via DNA-teknik till ett privatägt zoo på den lugna brittiska landsbygden. Här är svaret på 48 000-kronorsfrågan mumifierade dinosaurier och ett ändlöst laborerande med kycklinggener.

Man kan fråga sig om Crichtons lösning med bevarade myggor i bärnsten handlade om att det var ett mer plausibelt tillvägagångssätt eller bara en väg till att hitta dino-DNA på ett sätt som inte redan beskrivits av någon annan. Men med tanke på Lord Penwards minst sagt krystade förklaring till närvaron av sina kelgrisar får man nog ge Crichton högre betyg än Brosnan vad gäller research.

Men förutom ren uppfinningsrikedom har Carnosaur inte mycket att komma med. Boken följer nästan exakt samma mall som alla de där andra ”skräck”-thrillersarna som man klämt i mer eller mindre fuktskadat skick för att de var det enda som stod till buds den där helgen i en utkyld sommarstuga. ”Harry Adam Knight” är föga förvånande heller ingen nybörjare i det avseendet; före Carnosaur kom Slimer, efter kom The Fungus.

En snokande journalist kommer scoopet på spåren, utsätts för lite livsfara, ett kärleksintresse spelar en större eller mindre roll och allt för många avsnitt i boken tas upp av bekantskap med karaktärer vars enda funktion är att några sidor senare bli dinosaurieföda.

Och så till nästa 48 000-kronorsfråga: hur blev det cineastiska resultatet? Visst känner man spänningen surra i fingertopparna?!

CarnosaurTja, jag skulle verkligen vilja veta vad Diane Ladd tänkte på när hon satt där på golvet på inspelningen av Carnosaur och skulle låtsas att hon födde fram en dinosaurie. Tänkte hon möjligen på sina Oscarsnomineringar (tre stycken!) eller att hon faktiskt spelat i Chinatown? Eller skulle det möjligen kunna vara så att hon inte tänkte alls? Att hon försökt astralprojicera sig själv bort ända sedan hon tackade ja till rollen, bort från det fullkomligt osannolika faktum att hon här satt och var havande med en urtidsödla?

Det kan ha varit så att regissören Adam Simons son skulle göra sig av med lite leksaker och pappa tog hand om just leksaksdinosarna och de radiostyrda bilarna. Antingen det, eller så hade han snubblat över de bortglömda propsen från 1925 års klassiska version av The Lost World och bestämt sig för att det var ett helgerån att inte använda dem till något. Häpp: Carnosaur.

I ett labb i sydvästra USA har forskaren Jane Tiptree ägnat ett och ett halvt år att sy ihop DNA från ödlor och fåglar. Hon arbetar i en kycklingfabrik men snart börjar nattvakterna upptäcka nedblodade kycklingburar och ovanligt stora ägg. Till slut händer det som oundvikligen måste hända (för att det ska bli en film i alla fall) och en hungrig liten gynnare kommer lös. Nu är det bara att ta för sig av halvberusade ungdomar och miljökämpar som vänligt nog protestkedjat fast sig i vad som väl närmast dämed liknar ett batikfärgat smörgåsbord.

Det är inte mycket som funkar i Carnosaur. Ska vi vara helt ärliga är Carnosaur den där filmen som kommer packad redan till förfesten, välter ut vinflaskor och försöker tafsa på värdinnan medan Toolbox Murders och Primeval besvärat tittar ned i golvet och tackar gud för att det finns någon som är mer patetisk än de. I vanliga fall inser ofta filmer av den här kalibern sina begränsningar och försöker genom mer eller mindre desperata trix låta sina monster hålla sig i skuggorna så länge som möjligt. Så icke Carnosaur. Det är nästan som om filmteamet inte klarat av att ta in hur fruktansvärt fula och dåliga de olika dinasuriemodellerna faktiskt är.

Det mest intressanta med Carnosaur blir därmed Jurassic Park. Att boken inte är en simpel ripoff utan att John Brosnan faktiskt var före Micheal Crichton med hela sex år samt att filmen Carnosaur också slog filmen Jurassic Park med ett par veckor. Fast vi vet ju vilken historia det är man fortfarande pratar om idag. Och i det här fallet tror jag inte att historien kommer att ge Carnosaur rätt.

Hade Carnosaur velat vara en riktig skräckfilm hade man enbart kört förtexterna som rullar mot bakgrund av löpande bandet i en kycklingfabrik. Det om något är skrämmande. I sådana lägen är jag väldigt tacksam för att jag redan är vegetarian och inte håller på att mula in några Chicken McNuggets i munnen.

Carnosaur (1984)

star_full 2star_half_full

Carnosaur (1993)

star_bomb

Annonser