FilmspanarnaNär det ena kända namnet efter det andra paraderar över duken inser jag att det finns en klar poäng med förtexter. De feta, röda bokstäverna som basunerar ut Steve McQueen, Donald Pleasence, Richard Attenborough och deras kompisar gör att jag redan i detta tidiga skede av filmen känner ett litet kviller av förväntan.

The Great EscapeMen det måste förstås erkännas att den känslan inte är helt kontext-lös. The Great Escape är en av de där klassikerna som man inte bara hört talas om, utan också sett återskapad i både leranimationer och TV-serier (bland annat Simpsons-avsnittet ”A Streetcar Named Marge”). Och var det bara jag som funderade på om Stephen King och Frank Darabont kunde ha fått den tydliga bilden av alkohol som frambringare av åtminstone en illusionen av frihet i The Shawshank Redemption från scenerna med det potatisunderstödda fjärde juli-firandet?

Och nog finns det fog för den där klassikerstatusen. Det är inte många döda stunder under filmens nästan tre timmar långa speltid. Många av karaktärerna är förvisso stereotyper, men så till den grad att de snarare närmar sig symboler eller ikoner och därmed blir lättare att svälja. Det understöds förstås också av deras smeknamn, vilka snarare låter som titlar: ”the scrounger”, ”the cooler king”, ”the tunnel king” och ”the manufacturer”.

Men alla behöver inte vara stereotyper. Vi har ju exempelvis den inte-bottenlöst-genomonde-lägerkommendanten som få föra sig med en viss heder i behåll, tack vare att han verkar hysa en viss motvillig respekt för sina klienter (eller vilken term fångvården för tillfället föredrar). Den bottenlösa nazistondskan reserveras istället för hans läderrocksklädda och feminiserade kollegor inom SS och Gestapo.

På ett sätt kan man i och för sig förstå tanken med att skapa ett fångläger enkom för utbrytarkungarna bland tredje rikets krigsfångar. Det skulle (åtminstone teoretiskt) kunna vara lättare att hålla koll på 250 frihetstörstande officerer i ett läger än i 250 olika läger.

Samtidigt är det inte svårt att föreställa sig att alla dessa 250 med gemensamma krafter kommer att försöka sig på alla rymningsförsöks moder. Nyckelpersoner (vilka som av en ren händelse också är precis de män som vi som tittare får stifta lite närmare bekantskap med) stjäl, lånar och övertalar sig till identifieringspapper, civila förklädnader och omvärldsbevakning i form av lägligt placerade järnvägsstationer.

Vad jag faktiskt inte visste innan denna titt, trots att jag sett filmen förut, var att den var en BOATS. I mars 1944 flydde 76 krigsfångar från lägret Stalag Luft III i nuvarande Polen. I och med det finns det förstås en hel del man skulle kunna klaga på i historiens namn. Det var som sagt bröstvårteförfrysande kall mars och inte ljummen högsommar när det hela utspelade sig. Mycket av det som fångarna nu själva fixar i form av kläder, tågtidtabeller och identifieringspapper fick man egentligen från lägervakter. Och av de 76 som flydde var inga amerikaner. Alltså ingen übercool motorcykelrejsande Steve McQueen eller lagomt nonchalant James Garner.

Men eftersom jag inte är en sådan som sitter och närgranskar uniformer i krigsfilmer gör det inte så mycket i just det här fallet. Inte heller att filmen magnifikt bombar Bechdeltestet genom att inte ha med en enda kvinnlig talroll. Kanske beror det på att den levererar en stor dos eskapism, trots att den uteslutande handlar om fångenskap?

Och den här eskapismen undrar jag om den inte till stor del kommer sig av att The Great Escape skapar en rätt intressant balans i mötet mellan Elmer Bernsteins käcka marschmelodi och oväntat mörka händelser. Alla tar sig inte lika visslande sorglösa ur sin fångenskap som man kanske skulle kunna tro och ett triumfatoriskt gränskorsar-slut à la familjen von Trapp är inte aktuellt.

Att få se en sådan här toppfilm på storduk tillhör inte vanligheterna och det skulle vara ännu ovanligare utan en sådan förnämlig institution som Filmhuset och Cinemateket. Vi hade förmånen att genom filmspanarkollegorna Fredrik och Lenas arbetsgivare få en föredömligt trevlig biostund i decembermörkret. Stort tack!

Blev de andra lika fångade? Varför inte se efter?
Fiffis filmtajm
Jojjenito
The Velvet Café
Moving Landscapes
Fredrik on film
Movies-Noir

Annonser