Rescue Dawn (2006)

Rescue DawnAllt Dieter Dengler velat göra sedan han såg piloten som regnade död och förintelse över hans tyska hemstad Wildberg under andra världskriget var att flyga. Väl kommen till USA var hans enda möjlighet att göra det inom marinens hägn. Så när 60-talet och eskaleringen av Vietnamkriget anländer, sitter han rätt vad det är på hangarfartyget USS Ranger i Tonkinbukten och förbereder hemligstämplade bombflygningar in över Nordvietnam och Laos (Operation Menu).

Tyvärr går det inte så bra för Dieter (kodnamn Rescue Dawn), han blir nedskjuten över Laos, tillfångatagen och till slut marscherad till ett regelrätt fångläger mitt i djungeln. Där träffar han på ett gäng andra piloter, både amerikaner och asiater, varav de flesta från CIA-sponsrade organisationen Air America. De har suttit där i över ett par år men Dieter tänker minsann inte låta mossan växa på sig. Nästan omedelbart börjar han planera för att fly.

Vi börjar väl med att få det mest uppenbara ur vägen: Ja, den tysk-amerikanska pilotens namn låter precis som Dirk Diggler. Men eftersom det här är en berättelse om en tysk-amerikansk pilot som faktiskt hette Dieter Dengler är likheten knappast något som varken han eller regissör Herzog kan lastas för.

Moving on. Rescue Dawn är alltså en historia ur verkliga livet, en BOATS. Inte bara det, det är en långfilmsadaption av den dokumentär som Herzog gjorde 10 år tidigare – Little Dieter Needs to Fly. Dieters historia är således något som Herzog känner starkt inför. Synd att det inte låter sig vidarebefordras. Inte för min del i alla fall, jag ser Herzogs beskrivning av Dieters alla vedermödor (nedskjutning, tortyr, svält, antagligen ruttnande sår fastän vi inte får se just dem) men känner mig aldrig inbjuden till att bli engagerad.

Det finns inget hos Dieter själv eller hans medfångar att fästa uppmärksamheten på. Bortsett från att han berättar sin barndoms flyghistoria för piloten Duane, att han förlovade sig dagen innan han blev ivägskickad till kriget och hur han reagerar på den situation han hamnar i vet vi ingenting om denne man.

Samma med de övriga karaktärerna – de amerikanska piloterna blir aldrig något mer än sina respektive ageranden och alla asiatiska karaktärer, fångar som fångvaktare, nästan mindre än så. Det utvecklas inga kännbara relationer mellan vare sig fångar eller fångar och fångvaktare. Det som byggs upp mellan Dieter och Duane skulle lika gärna kunna vara icke-existerande om det inte vore för att de sitter i skiten tillsammans.

Att det kanske hade varit intressant för publiken att veta att Dieter fann själslig styrka genom att tänka på sin far-/morfar (vet inte vilket) som var den ende i hemstaden som inte röstade på nazisterna tycks inte ha föresvävat Herzog. Inte heller att pilotens överlevnadsträning faktiskt bestod i lite tuffare grejor än att bara ha sett en ytlig instruktionsfilm timmarna innan take off. Dengler hade till exempel lyckats rymma hela tre gånger från det fångläger amerikanska marinen använde under hans utbildning, och hans upplevelser under andra världskriget lärde honom bland annat att kunna trycka i sig vad föda som fanns tillhands.

Möjligen är ett av problemen att jag är för proppfullt van vid narrativ som bygger på en tydlig orsak-verkanlogik. Rescue Dawn speglar sannolikt mer hur verkliga livet är, men känns i någon mån händelselös. För i verkligheten händer det ju saker hela tiden som faktiskt inte får något direkt påverkan på det som händer härnäst. Visst, jag vet att det inte är som i CSI, där allt som återfinns på brottsplatsen har en bäring för brottet och inte minst dess lösning, men jag blir verkligen inte intresserad när det i filmen för femtielfte gången händer någonting som sedan försvinner ut ur handlingen för att aldrig mer återkomma. Blir det en konflikt över förlorade, alternativt stulna, kängor förväntar jag mig ett senare uppmärksammande av såriga fötter eller någon form av problem som de facto uppstår på grund av den förekommande känglösheten. Icke så i Rescue Dawn och det funkar inte för mig.

Jag blir inte upprörd av den tortyr Dieter blir utsatt för även om jag förstår rent intellektuellt att det måste ha varit fruktansvärt och förnedrande. Herzog uppger dessutom att han ska ha censurerat en del i det avseendet. Jag blir inte gripen av någon spänning när piloten och medfångarna planerar och försöker iscensätta sin flykt. Jag känner inte med Duane när han förbi av utmattning hävdar att han inte orkar ta ett steg till.

Detta kan möjligen till viss del också hänga ihop med Klaus Badelts förvisso vackra men alldeles för känslosamma cello- och pianokompositioner. De inger mig i alla fall ingen pulserande spänning.

Miljö- och skådespelarmässigt kan jag inte klaga. Visst märks det att filmteamet verkligen är i en mer eller mindre ogenomtränglig djungel (Thailand) och inte bara tagit bussen till närmsta botaniska trädgård. Christian Bale genomgår en rejäl fysisk degradering med bravur, som vanligt skulle man nästan kunna drista sig till att skriva. Steve Zahn är så långt ifrån sina tokroliga karaktärer han någonsin kan ta sig och Jeremy Davies sköter sig bra som den resignerade Gene (vars vilsenhet understryks av frågan Quo Vadis på ryggen av hans flygoverall).

Men vad gäller karaktärsutveckling har de som sagt inte så mycket att jobba med. Herzog ger oss i vissa avseenden en hjältehyllning men utan någon egentlig hjälte att fästa den vid. Slutscenen på USS Ranger påminner nästan bisarrt mycket om filmer typ Top Gun men utan ens skuggan av en bakomliggande händelsekedja som ger mig känslan av en prestation som motsvarar glädjeyttringarna.

Dieters strapatser är beskrivet på ett sådant sätt att hans agerande framstår som lika självklart, och därmed vardagligt, som att gå ut och köpa ett paket cigaretter. Och det känns faktiskt inte som någon större prestation att ta på sig en jacka och gå till kiosken. I och med slutscenen faller Herzog också i den fälla som är så vanlig för den här typen av filmer: jag har väldigt svårt att tro att alla Dieters upplevelser och deras påverkan på honom var som bortblåsta bara för att han satte foten på ett amerikanskt hangarfartyg, men det känns som om Herzog vill att vi ska tro det.

Summan av kardemumman blir en film som definitivt är välgjord men som varken utmanar mitt intellekt eller mina känslor. Vore det inte för att det känns närmast vanvördigt inför det som Dieter, Duane och de andra fick uppleva skulle jag vilja säga…trist. Men det gör jag alltså inte. Vi kan väl istället kalla det för…ljum. På gränsen till sval.

11 reaktioner till “Rescue Dawn (2006)”

  1. Där ser man, jag hade av någon anledning fått för mig att du gillade den här. Ja, jag har också en svag punkt för Steve. Tycker han oftast är bra och underhållande.

    Tack för årtal, fattar inte riktigt varför jag hade missat på det.

  2. Jag har också svårt att bli riktigt engagerad, men tack vare mitt intresse för Bale, Herzog och att filmens miljö känns genuin så blir upplevelsen ändå stabil, men som du säger, sval. Visste inte om att Herzog redan hade gjort en dokumentär om händelserna men de exempel på karaktärsfördjupning som filmen inte tar upp men som du tar upp gör mig betydligt mer berörd än av filmen i sig. Filmen hade tjänat på att vara betydligt mer sentimental och det är sällan jag påpekar något sånt!

  3. @Except Fear: Absolut, man hade behövt veta mycket mer om Dieter för att börja bry sig. Men jobbar han inte lite så, med utsnitt? Kaspar Hauser är väl kanske det mest uppenbara exemplet 😉 Sedan är jag inte riktigt vän med Herzogs framställning heller, så det är inte säkert att det skulle ha hjälpt fullt ut. Men det hade nog varit ett steg på vägen.

  4. Ja, även om Kaspar Hauser var smart effektiv just tack vare det berättarsättet vilket i många andra fall riskerar att lämna den mer EQ-befriade publiken utanför karaktärens händelser och filmen. Men Herzog har ju en järnstark och beundransvärd vilja att berätta historier om karaktärer som vid en första, andra och kanske till och med tredje anblick är svåra att sympatisera särskilt med (Fitzcarraldo, Aguirre, Grizzly Man, Bad Lieutenant) så kanske är han trött på att gå den uppenbara vägen för att göra sina karaktärer engagerande. 🙂 Ett intressant spår att utforska vidare…

  5. @Except Fear: Fast jag tycker att det är en sak om man får se en karaktär som kanske inte är så lätt att sympatisera med men som man ändå kan förstå därför att det finns något som fyller den. Men med typexemplet Kaspar finns det ju inte ens något som fyller karaktären, bara händelser som påverkar den.

  6. Ja, fast det som intresserar med Kaspar Hauser är just hans avvikande beteende som kommer av total isolation under uppväxten. Det blir lite som att studera hur ett djur ska anpassa sig i ett annat djurs miljö, även om det låter lite groteskt. Man ser dock att det finns identifierande tecken även hos Kaspar och det gör upplevelsen utvecklande. Även när vi studerar djur så sympatiserar vi ju med dem genom att se likheterna dom har med oss. Deras mänskliga drag. Alternativ 2 är väl att vi idoliserar djuret och hittar ett band genom det, som att exempelvis se en björn besegra en annan björn och vi känner exempelvis; ”häftigt att vara så där stark!” 🙂

  7. @Except Fear: Tja, jag kan bara landa i att jag har svårt att gilla en film om protagonisten inte engagerar mig. Därmed inte sagt att jag prompt behöver sympatisera med henne eller honom. Men det är svårt att skapa engagemang utan någon form av förståelse eller intresse. Så antingen förstår jag inte Herzogs karaktärer eller också tycker jag helt enkelt inte att de är tillräckligt intressanta.

    Men håll korpgluggarna öppna, jag återkommer snart i frågan 🙂

  8. Herzog gillar som bekant men det här var en ganska ointressant story. Herzog brukar vara bättre i sina tyska alster och som dokumentärfilmare.
    Undrar lite vart Zahn tagit vägen? Ett tag var han med både här och där i filmens värld.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.

%d bloggare gillar detta: