Rescue DawnAllt Dieter Dengler velat göra sedan han såg piloten som regnade död och förintelse över hans tyska hemstad Wildberg under andra världskriget var att flyga. Väl kommen till USA var hans enda möjlighet att göra det inom marinens hägn. Så när 60-talet och eskaleringen av Vietnamkriget anländer, sitter han rätt vad det är på hangarfartyget USS Ranger i Tonkinbukten och förbereder hemligstämplade bombflygningar in över Nordvietnam och Laos (Operation Menu).

Tyvärr går det inte så bra för Dieter (kodnamn Rescue Dawn), han blir nedskjuten över Laos, tillfångatagen och till slut marscherad till ett regelrätt fångläger mitt i djungeln. Där träffar han på ett gäng andra piloter, både amerikaner och asiater, varav de flesta från CIA-sponsrade organisationen Air America. De har suttit där i över ett par år men Dieter tänker minsann inte låta mossan växa på sig. Nästan omedelbart börjar han planera för att fly.

Vi börjar väl med att få det mest uppenbara ur vägen: Ja, den tysk-amerikanska pilotens namn låter precis som Dirk Diggler. Men eftersom det här är en berättelse om en tysk-amerikansk pilot som faktiskt hette Dieter Dengler är likheten knappast något som varken han eller regissör Herzog kan lastas för.

Moving on. Rescue Dawn är alltså en historia ur verkliga livet, en BOATS. Inte bara det, det är en långfilmsadaption av den dokumentär som Herzog gjorde 10 år tidigare – Little Dieter Needs to Fly. Dieters historia är således något som Herzog känner starkt inför. Synd att det inte låter sig vidarebefordras. Inte för min del i alla fall, jag ser Herzogs beskrivning av Dieters alla vedermödor (nedskjutning, tortyr, svält, antagligen ruttnande sår fastän vi inte får se just dem) men känner mig aldrig inbjuden till att bli engagerad.

Det finns inget hos Dieter själv eller hans medfångar att fästa uppmärksamheten på. Bortsett från att han berättar sin barndoms flyghistoria för piloten Duane, att han förlovade sig dagen innan han blev ivägskickad till kriget och hur han reagerar på den situation han hamnar i vet vi ingenting om denne man.

Samma med de övriga karaktärerna – de amerikanska piloterna blir aldrig något mer än sina respektive ageranden och alla asiatiska karaktärer, fångar som fångvaktare, nästan mindre än så. Det utvecklas inga kännbara relationer mellan vare sig fångar eller fångar och fångvaktare. Det som byggs upp mellan Dieter och Duane skulle lika gärna kunna vara icke-existerande om det inte vore för att de sitter i skiten tillsammans.

Att det kanske hade varit intressant för publiken att veta att Dieter fann själslig styrka genom att tänka på sin far-/morfar (vet inte vilket) som var den ende i hemstaden som inte röstade på nazisterna tycks inte ha föresvävat Herzog. Inte heller att pilotens överlevnadsträning faktiskt bestod i lite tuffare grejor än att bara ha sett en ytlig instruktionsfilm timmarna innan take off. Dengler hade till exempel lyckats rymma hela tre gånger från det fångläger amerikanska marinen använde under hans utbildning, och hans upplevelser under andra världskriget lärde honom bland annat att kunna trycka i sig vad föda som fanns tillhands.

Möjligen är ett av problemen att jag är för proppfullt van vid narrativ som bygger på en tydlig orsak-verkanlogik. Rescue Dawn speglar sannolikt mer hur verkliga livet är, men känns i någon mån händelselös. För i verkligheten händer det ju saker hela tiden som faktiskt inte får något direkt påverkan på det som händer härnäst. Visst, jag vet att det inte är som i CSI, där allt som återfinns på brottsplatsen har en bäring för brottet och inte minst dess lösning, men jag blir verkligen inte intresserad när det i filmen för femtielfte gången händer någonting som sedan försvinner ut ur handlingen för att aldrig mer återkomma. Blir det en konflikt över förlorade, alternativt stulna, kängor förväntar jag mig ett senare uppmärksammande av såriga fötter eller någon form av problem som de facto uppstår på grund av den förekommande känglösheten. Icke så i Rescue Dawn och det funkar inte för mig.

Jag blir inte upprörd av den tortyr Dieter blir utsatt för även om jag förstår rent intellektuellt att det måste ha varit fruktansvärt och förnedrande. Herzog uppger dessutom att han ska ha censurerat en del i det avseendet. Jag blir inte gripen av någon spänning när piloten och medfångarna planerar och försöker iscensätta sin flykt. Jag känner inte med Duane när han förbi av utmattning hävdar att han inte orkar ta ett steg till.

Detta kan möjligen till viss del också hänga ihop med Klaus Badelts förvisso vackra men alldeles för känslosamma cello- och pianokompositioner. De inger mig i alla fall ingen pulserande spänning.

Miljö- och skådespelarmässigt kan jag inte klaga. Visst märks det att filmteamet verkligen är i en mer eller mindre ogenomtränglig djungel (Thailand) och inte bara tagit bussen till närmsta botaniska trädgård. Christian Bale genomgår en rejäl fysisk degradering med bravur, som vanligt skulle man nästan kunna drista sig till att skriva. Steve Zahn är så långt ifrån sina tokroliga karaktärer han någonsin kan ta sig och Jeremy Davies sköter sig bra som den resignerade Gene (vars vilsenhet understryks av frågan Quo Vadis på ryggen av hans flygoverall).

Men vad gäller karaktärsutveckling har de som sagt inte så mycket att jobba med. Herzog ger oss i vissa avseenden en hjältehyllning men utan någon egentlig hjälte att fästa den vid. Slutscenen på USS Ranger påminner nästan bisarrt mycket om filmer typ Top Gun men utan ens skuggan av en bakomliggande händelsekedja som ger mig känslan av en prestation som motsvarar glädjeyttringarna.

Dieters strapatser är beskrivet på ett sådant sätt att hans agerande framstår som lika självklart, och därmed vardagligt, som att gå ut och köpa ett paket cigaretter. Och det känns faktiskt inte som någon större prestation att ta på sig en jacka och gå till kiosken. I och med slutscenen faller Herzog också i den fälla som är så vanlig för den här typen av filmer: jag har väldigt svårt att tro att alla Dieters upplevelser och deras påverkan på honom var som bortblåsta bara för att han satte foten på ett amerikanskt hangarfartyg, men det känns som om Herzog vill att vi ska tro det.

Summan av kardemumman blir en film som definitivt är välgjord men som varken utmanar mitt intellekt eller mina känslor. Vore det inte för att det känns närmast vanvördigt inför det som Dieter, Duane och de andra fick uppleva skulle jag vilja säga…trist. Men det gör jag alltså inte. Vi kan väl istället kalla det för…ljum. På gränsen till sval.

Annonser