Long to reign over us, God save the king! #2

Jag förstår att ni knappt kunnat hålla er av otålighet att komma till vägs ände med Stephen King och 2021 års Halloween-tema efter gårdagens första avslutningsdel. Mycket nöje!

***

Så lite religionsöverrumplad av temats innehåll med andra ord, men ett element som jag inte haft några större problem att leva med. Då blev jag mer besviken över att genus-o-metern började ge negativt utslag för ganska många av Halloweentemats produktioner. Lika lite som detta med kristenheten har jag tidigare tänkt på King som en primärt manlig författare. Visst, han är förtjust i sina monstermorsor, det är ju ingen större hemlighet; från Carries Margaret White till Mr. Mercedes Deborah Ann Hartsfield. Men nu började det dessutom kännas som jag satt igenom tittning efter tittning av manly men som besegrar monstret medan kvinnsen fick vara damsels in distress eller stå vid spisen och föda barn. Inte mycket till egen agens, om jag inte ska räkna in Paul Sheldons no 1 fan, Annie Wilkes.

The Woman in the Room (1984)

Trots stora framgångar redan med debutromanen Carrie känns det inte som om Stephen King tillät sig helt glömma bort hur det var att vara en kämpande konstnär. En ihärdig drömmare som försöker få till det där avgörande genombrottet. Annars skulle han väl inte ha tillåtit konceptet vilket blivit känt som ”Dollar Baby” eller ”Dollar Deal”? Det går helt enkelt ut på att aspirerande filmmakare får köpa rättigheterna till någon av hans produkter (oftast noveller) för en dollar. Tanken är förstås att den resulterande (kort)filmen inte ska vara en kommersiell produkt utan något för examinationsprojekt eller filmfestivaler.

Bronson (2008)

Om man inte kan sjunga, dansa eller skådespela, hur då ta plats på världens scen? För unge Michael Gordon Petersen står svaret lika klart skinande som inflottade muskler: kändisskap i form av en fängelsekund begiven på slagsmål och gisslantagande. ”Prison was a place where I could sharpen my toools. Hone my abilites”.

The Great Escape (1963)

När det ena kända namnet efter det andra paraderar över duken inser jag att det finns en klar poäng med förtexter. De feta, röda bokstäverna som basunerar ut Steve McQueen, Donald Pleasence, Richard Attenborough och deras kompisar gör att jag redan i detta tidiga skede av filmen känner ett litet kviller av förväntan.

Men det måste förstås erkännas att den känslan inte är helt kontext-lös. The Great Escape är en av de där klassikerna som man inte bara hört talas om, utan också sett återskapad i både leranimationer och TV-serier (bland annat Simpsons-avsnittet ”A Streetcar Named Marge”). Och var det bara jag som funderade på om Stephen King och Frank Darabont kunde ha fått den tydliga bilden av alkohol som frambringare av åtminstone en illusionen av frihet i The Shawshank Redemption från scenerna med det potatisunderstödda fjärde juli-firandet?